Den amerikanska kapitulationen inför Iran i konflikten i Persiska viken är vår tids motsvarighet till Storbritanniens och Frankrikes misslyckande under Suezkrisen 1956. Då blev det tydligt att de båda europeiska makterna redan hade förlorat sin ställning som globala stormakter. Samtidigt blev reträtten den slutliga bekräftelsen på att de i fortsättningen fick underordna sig USA:s ledarskap.
Sjuttio år senare har utvecklingen i Persiska viken på motsvarande sätt visat att USA inte längre är en supermakt som kan upprätthålla internationell ordning, ge sina allierade säkerhet och garantera stabilitet. För länderna kring Persiska viken framstår kapitulationen inför iranska krav som ett besked om att USA lämnar fältet öppet för Iran att genom ombud som Hizbollah, Hamas och Huthirebellerna destabilisera grannländerna. För dem är det också en påminnelse om att USA inte längre kan ses som en pålitlig garant för regionens säkerhet.
Det är som om Trumpadministrationen medvetet har arbetat för att krympa sin egen roll i världen och därmed också USA:s betydelse. Få ser i dag USA som den fria världens självklara ledare. Landet har steg för steg undergrävt den regelbaserade världsordning som det en gång var med om att skapa. På handelsområdet har man övergett principer och överenskommelser som under decennier bidrog till både världsekonomins och den amerikanska ekonomins tillväxt. Samtidigt har ständiga kursändringar gjort klart att amerikanska utfästelser ena dagen kan vara överspelade nästa. USA är fortfarande världens största ekonomi, men allt fler länder söker nu alternativa handelsrelationer för att minska sitt beroende av landet.
Trump har velat framställa sina militära och utrikespolitiska initiativ som triumfer, men utvecklingen i Iran är motsatsen. Att hota mindre länder och totalitära diktaturer är en sak; att misslyckas med att uppnå sina mål gentemot en regional terroristregim är något helt annat. Utfallet har inte bara försvagat USA:s internationella ställning utan också bidragit till ett farligare Iran, osäkrare handelsvägar och ökad instabilitet i Mellanöstern. Man försökte inte ens stödja en demokratisk utveckling i Iran – som man gett det iranska folket förhoppningar om – utan ville behålla diktaturen med utse dess diktaturens ledning. Det var förvirrat och det blev ett fundamentalt misslyckande.
För Europa är detta ännu en tydlig varningssignal. Många räknar fortfarande med att USA står fast vid Nato och dess artikel 5, men räknar samtidigt med att det är en ytterligare osäkerhet så länge Donald Trump är president. Sveket mot demokratins möjligheter i Iran innebär dessutom att Israel, vars premiärminister naivt nog gjorde sig beroende av en amerikansk president som visat sig oförutsägbar, nu lever under större osäkerhet än tidigare.
När det gäller Ukraina har Trump visat större förståelse för den angripande diktaturens territoriella anspråk än för ett land som utsatts för ett oprovocerat angrepp. Mot Ryssland har han inte visat minsta vilja att sätta hårt mot hårt som mot Venezuela, Kuba eller Iran. Tvärtom har administrationen betonat vikten av att respektera auktoritära regimer samtidigt som den istället angripit sina demokratiska allierade genom territoriella krav, handelskrig, hot om minskat försvarsstöd och uttalanden om ett amerikanskt tillbakadragande från Europa. Det är vänner och grannländer som har hotats med amerikanska reaktioner, inte de diktaturer som faktiskt försöker erövra andra staters territorier. Den signalen har uppfattats inte bara i Europa eller i Mellanöstern utan även i Beijing och Taipei, och bidrar till att underminera förtroendet för USA i hela regionen.
Utvecklingen har gått så långt att USA i FN har röstat tillsammans med de stater som stöder Ryssland när kriget mot Ukraina har behandlats.
Så vem kan egentligen lita på dagens USA? Den politiska ledningen undergräver rättsstatliga principer genom att använda statens makt mot politiska motståndare, benådar personer som försökte kullkasta den demokratiska ordningen och hävdar av att presidentmakten saknar gränser för den egna maktfullkomligheten.
Under årtionden byggde USA upp en unik ställning genom sin ekonomi, sin militära styrka och sitt försvar av demokrati, rättsstat och frihet. Det var förtroendet för USA som gjorde landet stort. Den amerikanska trovärdigheten gjorde att dess militära makt blev respekterad och dess ekonomiska inflytande fick global räckvidd.
Ekonomin kommer även fortsättningsvis att vara en av världens starkaste och den militära förmågan kommer under överskådlig tid att sakna motstycke. Men när omvärldens förtroende minskar, minskar också värdet av denna styrka. USA har varit betydelsefullt därför att landet kombinerade makt med ledarskap och principfasthet. Om den kombinationen går förlorad återstår bara den råa makten och den ger inte ledarskap och heller inte allierade.
USA är fortfarande världens största ekonomi och besitter fortfarande den överlägset starkaste militära förmågan. Men den räckte, som världen sett, inte till för att undvika en reträtt inför iranska krav. Militär styrka betyder nämligen föga om den saknar ett politiskt syfte som andra vill ansluta sig till. USA kommer även fortsättningsvis att vara en viktig global aktör, men under Trump också ett land vars agerande är så oförutsägbart att omvärlden inte kan bygga sin säkerhet på dess löften – vare sig i Mellanöstern, Asien eller Europa.
Det ökar osäkerheten och minskar samtidigt USA:s eget inflytande. Ukraina har visat att landet kan försvara sig mot Rysslands aggression, och Europa har visat att det kan bära ett långt större ansvar för sin egen säkerhet. USA har klargjort att man är beredd att ge upp inför ryska krav. Slutsatsen är därför att Europa måste vara berett att försvara sig självt, även utan amerikanskt stöd.
Trump har gjort USA mindre, inte därför att landet saknar ekonomiska eller militära resurser utan därför att dess ledarskap har förlorat i trovärdighet. En förvirrad ledare som utmålar vinster där inga segrar vunnits, som tror sig vara älskad av alla, som får energi av att förolämpa och mobba, som offentligt munhuggs med andra världsledare om att de vill bli fotogferade med honom. Det är ett trots all styrka ett litet USA han skapat. I dag vet man detta i Europa, i Mellanöstern, runt Persiska viken och i Indo–Stillahavsregionen. Man vet det också i Teheran, Moskva, Beijing och Pyongyang. Den amerikanska oförutsägbarheten skapar visserligen osäkerhet även för dessa regimer, men den ökar riskerna för alla.
Kapitulationen inför Iran illustrerar ett USA som trots sin enorma militära kapacitet har reducerat sig självt från global supermakt till en stormakt utan det ledarskap som krävs för att samla andra. Låt oss hoppas att USA åter kan bli den kraft för frihet, demokrati och internationellt ansvar som världen under så lång tid har varit beroende av. Världen behöver ett starkt och trovärdigt Amerika.