En socialistisk regering med egen majoritet i riksdagen vore förödande för Sverige. Den skulle lämna fältet fritt för Vänsterpartiets extremism och Miljöpartiets motvilja till tillväxt.
Den skulle liksom tidigare socialdemokratiska regeringar vara vilsen i säkerhetspolitikens viktiga vägval, försvarspolitiskt tveka om förstärkningen av försvaret och utrikespolitiskt åter hamna i den oförmåga att skilja mellan demokrati och auktoritära regimer som varit Socialdemokraternas signum i decennier, under den senaste mandatperioden manifesterad i ett hyllningsbesök hos den iranska diktaturen 2017, precis samtidigt som regimen redan då mördade unga demonstranter.
Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet går till val på en politik som vore destruktiv när det gäller invandring, lag och brott och med förslag som skulle förstöra den svenska kapitalmarknaden och underminera svensk konkurrenskraft.
Även om man inte vill tro att de skulle få något inflytande i en regering – och Socialdemokraterna ägnar sin valkampanj åt att förneka att deras koalitionspartners ska ha inflytande i deras regering – så är den politik som Socialdemokraterna går till val på i sig själv en agenda för att göra alla de reformer som följde Lindbeck-kommissionens rekommendationer ogjorda.
De vill på punkt efter punkt upphäva de avregleringar och den konkurrens som gjort tiden från 1995 till 2022 en av Sveriges starkaste perioder av tillväxt och personlig valfrihet.
Magdalena Andersson beskriver öppet att hon vill tillbaka till en tid som genom offentliga utgifter, höjda skatter och devalveringar sänkte Sveriges produktivitet och långsiktiga konkurrenskraft. Det förenades med ett ideologiskt betingat försvar av monopol, från skola, radio, TV, sjukvård, apotek, bilprovning, äldreomsorg, statliga företag, löntagarfonder och äldreomsorg förutom öppet motstånd mot medlemskap i EU. Det är det samhället som Socialdemokraterna längtar tillbaka till.
Den tiden präglades av kraftigt ökade offentliga kostnader och låg produktivitet som ledde oss in i den kris som exploderade i februari 1990 då regeringen Carlsson tvingades avgå, för att sedan återuppstå som krisregering med haltande krispaket fram till att den fick avgå efter valet 1991.
Från 1990-talets början kom Sverige istället att präglas av en reformpolitik bröt den långsiktiga stagnationen och som fundamentalt förändrade de långsiktiga förutsättningarna för företagande och tillväxt. Den så kallade Lindbeck-kommissionens rekommendationer kom att ligga till grund för ekonomiska förutsättningar som oavsett regeringar präglade Sverige, i praktiken från 1990-talets början till 2014.
Det skapade långsiktiga förutsättningar för tillväxt långt in i 2020-talet. Siffrorna talar för sig själva. Medan Sverige mellan 1970 och 1995 hade en tillväxt på en knapp halv procent årligen har vi från 1995 till 2020 sett reallönerna växa med sammanlagt 50%, på grund av de grundläggande ekonomiska förutsättningar som legat fast oavsett regeringar.
Det handlade om avregleringar och förutsättningar för ökad konkurrens som vitaliserade hela vår ekonomi, men kanske allra mest tjänstesektorn, som i ett modernt välfärds- och kunskapssamhälle är avgörande. Vi uppnådde en valfrihet som innebar en allemansrätt att välja i välfärden. Det handlade också om en strikt budgetdisciplin, en arbetslinje som gav prioritet åt arbete framför bidrag samt en stabil energipolitik.
En lång rad av de rekommendationer som Lindbeck-kommissionen lade fram har också varit avgörande för att Sverige i dag har Europeiska unionens djupaste kapitalmarknad, som kanske är en av den svenska ekonomins viktigaste och mest strategiska tillgångar. De privata välfärdsalternativen kostar genom större effektivitet det offentliga mindre och bidrar till ökad produktivitet och samtidigt mer nöjda brukare.
När Socialdemokraterna nu under Magdalena Andersson söker sig tillbaka till ”Sverige som det var” på 1980-talet är det inte bara en av de mest anmärkningsvärda framtidsvisioner som förts fram i svensk politik. Man vill göra de reformer som följde på Lindbeckkommissionen ogjorda.
I en ekonomiskt extremt känslig tid föreslår samtliga de rödgröna partierna dessutom minskad arbetstid och höjda skatter som kommer att motverka tillväxt och nya jobb. Det är förslag som kan knäcka den svenska ekonomin i en global lågkonjunktur. De vill aktivt krympa den svenska kapitalmarknaden, minska utlåningen och driva upp boendekostnaderna. Exemplen på destruktiva konsekvenser i det stora och det mindre är många.
Precis som de drev kärnkraftens avveckling driver de nu den privata välfärdens avveckling. Socialdemokraternas tal om bilprovningen, apoteken och en statlig investeringsbank, som substitut för den kapitalmarknad de vill krympa, är ytterligare exempel på de risker vi står inför. Detta måste regeringspartierna ta strid emot.
Det är inte 1980-talets monopolistiska Sverige som är Sveriges framtid. Vår framtid ska handla om att vara Europas ledande och friaste ekonomin 2030.