Regeringens beslut att köpa fregatter har utlöst många olika reaktioner, inte minst från dem som nu anser att det moderna kriget handlar om just drönare och en teknologisk utveckling dag från dag av dessa. Det ligger mycket i det, men det ligger också mycket i annat som är av vikt. Den snabba förmågan till förändring och anpassning av krigets taktik har alltid varit avgörande, men den långsiktiga förmågan att bygga upp styrka och överlägsenhet på krigets många olika slagfält är också viktig.
Det är möjligtvis ingen tillfällighet att den militära expertis som finns inom försvaret har lett fram till detta beslut, och det är inte säkert att de som nu noterat drönarnas förmåga har den allsidiga förmågan att se vad ett modernt försvar behöver om fem eller femton år. Det som är säkert är att den befintliga visdomen ständigt måste utmanas. Det gäller både dem som nu ser drönarkrigföringen som den stora slutgiltiga revolutionen och dem som sätter in den i ett större och bredare sammanhang.
Det är nämligen heller ingen tillfällighet att Ukraina från Sverige vill ha såväl Gripen som artilleri och stridsfordon. Lika lite bör det vara någon tillfällighet att vi måste lära oss av den ukrainska försvarsindustriella utvecklingen och krigföringen.
Det handlar om att man i ett krig behöver många olika vapenbärare som samverkar och bidrar till en helhet, som dessutom måste nå bortom det omedelbara slagfältet och den rena krigföringen. Den krigföring som vi i dag ser påverka en hel värld handlar nämligen inte bara om det omedelbara slagfältet eller om terrorbombningar i det rena kriget. Den handlar också om kontroll över transporter, infrastruktur, haven och luften i en vidare bemärkelse. Där har drönare sina begränsningar, även i mer utvecklade former.
Kriget i Ukraina har visat hur mycket drönarkrigföring kan uppnå, och det har dessutom visat hur snabbt krigsteknologin förändras och utvecklas under ett krig. Det råder ingen tvekan om att den snabba utvecklingen av drönare inte bara har förändrat krigets logik utan också gett Ukraina stora framgångar, både i sitt försvar och i de offensiver vi nu ser på slagfältet och djupt inne i Ryssland. Den entusiasm för innovationsförmågan som Ukraina har visat får dock inte göra att vi glömmer alla andra krav som ställs på en stark och bred försvarsförmåga.
Vi har tidigare i historien sett hur teknologiska genombrott, eller snarare teknologisk utveckling, har förändrat krigföringens balans och logik. Kulsprutan ansågs göra offensiver omöjliga men ledde under första världskriget till skyttegravskrig. Stridsvagnen ansågs vara omöjlig att stå emot men möttes av olika former av pansarvärn, minor och mer traditionella fortifikationshinder. Maginotlinjen kringgicks genom pansarförbandens snabba rörelser, men stridsvagnarnas offensiv mötte i sin tur asymmetriska motvapen i form av en snabb utveckling av pansarvärnsvapen. Precisionsvapen av olika slag ansågs vara ett mer avgörande medel än någonsin, men lyckades inte besegra talibanerna i Afghanistan eller, för den delen, det ukrainska folket i det krig som nu pågår.
Det sägs ibland att generaler och politiker planerar för det förra kriget, men det förra kriget innebär i grunden att nästa krig inte blir som det som nu pågår. Det finns en enkel militär maxim kring detta: fienden vill alltid vinna. Det vill säga, fienden gör inte det som vi är mest rustade och förberedda för.
Det innebär att en försvarsförmåga måste stå i balans mellan en lång rad olika hot och konflikter. Inte minst måste man kunna stå stark i fredens och krigets många olika gråzoner.
Sverige måste, för att kunna bidra till stabilitet och säkerhet, kunna bidra till kontroll och militär förmåga i Östersjön i alla de olika stadier som föregår det öppna krigets logik. Vi måste ha så starka vapenbärare som möjligt i de situationer som kan uppstå när svensk sjöfart ska kunna garanteras, när ubåtar måste kunna bekämpas och när Ryssland vill stänga vattenvägar för andra eller kräva fri framfart för sina skuggflottor.
Vi måste, på olika konfliktnivåer, kunna bidra till att säkra transporter över Atlanten, oavsett hur vi ser på den nuvarande amerikanska administrationens opålitlighet. Vi måste tillsammans med våra allierade ha förmåga att verka utanför vårt eget närområde. Och vi måste självfallet, för att säga det än en gång, kunna verka mot de olika hot som många nya autonoma vapensystem kommer att innebära, från drönare till sensorsystem som utlöser vapeneffekt och mycket annat. I grunden kommer vi att behöva en stark digital domän som kan utöva överlägsenhet genom AI och avancerad vapenverkan. Och den vapenverkan kommer i en lång rad olika situationer att ställa olika krav på olika vapenbärare.
Så vi måste sannerligen lära av Ukraina, inte bara om drönarnas betydelse utan också om krigets snabba förändring och de långsiktiga behov som finns. Fregatter i den svenska flottan är inte till för att duellera med drönare. De måste kunna skydda sig mot den vapeneffekt som drönare och andra system kan ha, men de måste också kunna bidra med luftvärn, konvojförmåga, territoriell operationsförmåga och ubåtsjakt – något som drönare inte kan bidra med. De ska kunna ge oss en förmåga att möta ballistiska missiler, som inga drönare kan skydda oss mot. Och som sagt: de måste, med alla tillgängliga motmedel som finns och som utvecklas, kunna stå emot drönarattacker.
Kulsprutan blev inte det sista vapnet, och den gjorde inte framtida krig omöjliga. Inte heller bombplanen eller de laserstyrda missilerna. Det är i samverkan mellan många olika system som vi kan skapa både uthållighet och möjlighet till överlägsen styrka. Fregatterna, liksom Gripensystemet, vårt luftvärn, våra ubåtar och våra stridsfordon, är inte till för ett enskilt slagfält utan för att ge Sverige handlingsfrihet och en förmåga som drönare inte kan ge. De är till för att bidra till den allsidiga förmåga som ett starkt, avskräckande och uthålligt försvar behöver.