I en värld som präglas av större oro, osäkerhet och allt mer svårbedömda ekonomiska perspektiv, utöver de inrikespolitiska utmaningarna kring energiförsörjning, försvarets fortsatta upprustning, migration, segregation och kriminalitet, har den svenska debatten om regeringsbildning undvikit dessa frågor för att i stället göra SD till det stora problemet i vår värld.
Det är ett fattigdomsbevis för den politiska journalistiken att den bortser från de politiska konsekvenserna av olika regeringsalternativ och i stället följer det socialdemokratiska spinnet om SD som ett hot mot demokratin. Det är ett än större fattigdomsbevis för de partier som dras in i detta sällskapspel istället för att diskutera hur Sverige ska stå starkt i en orolig värld. Det är oavsett hur man ser på Sd inte det partiet som är den stora utmaningen i den värld vi lever i utan utmaningen kräver att det förs en ansvarsfull politik i Sverige. Den frågan undviker socialdemokraterna för att istället misstänkliggöra svensk demokrati.
Redan före valet hävdade Stefan Löfven och Magdalena Andersson att SD vore ett hot mot demokratin, på ett sätt som är välbekant från andra delar av världen där väljarnas dom anses vara ett hot mot stabilitet och just demokrati. Magdalena Andersson skrev till och med artiklar i utländsk press om att demokratin i Sverige nu var hotad – en anmärkningsvärd devalvering av demokratin som begrepp.
Det viktiga efter valet är inte vilken regering vi får, utan vilken politik som kommer att föras. Det gör i sin tur att det är viktigt vilken regering vi får. De skilda konsekvenserna av olika regeringsalternativ är i dagens omvärldsläge mer uppenbara än någonsin.
Under lång tid spelade svensk utrikes- och säkerhetspolitik inte så stor roll för svensk och europeisk säkerhet, eftersom Nato och USA genom sin närvaro och sitt fullständiga engagemang skapade stabilitet i hela Europa. I det mönstret kunde svenska företrädare säga det mesta utan att det påverkade den övergripande säkerheten i Europa. Så är det inte i dag. Socialdemokraternas och Magdalena Anderssons utrikespolitiska förflutna framstår, i perspektivet av att Sverige nu behöver en fast och tydlig utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik, som ett ständigt misslyckande.
Socialdemokratin har återkommande fört fram uppfattningar som stått i strid med stöd för demokratins och frihetens ställning i världen.
Socialdemokraterna hyllade och stödde i regeringsställning under lång tid kommunistiska enpartiregimer och diktaturer som födde förtryck och fattigdom. Det svenska u-landsbiståndet stärkte enpartiregimer och stora statliga projekt i planhushållningens namn. Samtliga av Socialdemokraternas favoritländer har förblivit fattiga och präglade av förtryck. Det gäller Kuba, Etiopien, Zimbabwe och Zambia. Det finns samtidigt länder som, i strid med Socialdemokraternas råd, brutit sig ur socialismens grepp och fått en bättre utveckling.
Det är anmärkningsvärt att socialdemokratiska ledare öppet och tydligt har hyllat kommunistiska diktaturer, där Olof Palmes hyllning till den kubanska revolutionen är särskilt anmärkningsvärd, liksom påståendet att ayatollorna i Iran byggde demokrati med pedantisk noggrannhet.
Samma socialdemokrati fördömde krav på de baltiska ländernas självständighet som extrem tokhögerpolitik. Kraven på fria val i Central- och Östeuropa fördömdes som återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet, och kritiken av det sovjetiska förtrycket som en demonisering av Sovjetunionen.
I stället stödde Socialdemokraterna under 1980-talet dem som ville ha ensidig nedrustning i Västeuropa och förespråkade en gemensam säkerhet byggd på acceptans av och samverkan med de kommunistiska diktaturerna. Socialdemokraterna stod sannerligen inte i täten för den utveckling som beredde vägen för diktaturernas fall i Östeuropa.
Man kan avfärda detta som något som tillhör det förgångna, men det är i stället en linje som fortfarande präglar Socialdemokraternas omvärldssyn.
Så sent som 2010 gick de till val, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, på att Sverige skulle kräva att alla amerikanska trupper drogs hem från Europas demokratier och från Sydkorea, men nämnde inget om de ryska trupper som ockuperade andra länder.
Så sent som 2017 genomförde regeringen Löfven, där Magdalena Andersson var finansminister, ett regeringsbesök i Iran där man, som ett led i den feministiska utrikespolitiken, legitimerade regimens påstådda insatser för kvinnor genom besök på regimens kvinnoprojekt – som syftade till att behandla kvinnor som en särgrupp – och klädde sig i de slöjor som är regimens symbol för kvinnors förtryck.
Under de massiva demonstrationerna i Iran 2017 och 2018 avfärdade utrikesminister Wallström dem som inrikespolitiska motsättningar som finns i alla länder och vädjade endast till att bägge sidor inte skulle använda övervåld, samtidigt som regimen sköt och torterade kvinnor som demonstrerade.
Efter att Ryssland invaderade och annekterade Krim och inledde kriget i sydöstra Ukraina vaknade till slut en ny försvarspolitisk debatt i Sverige. Socialdemokraterna valde dock att låta nedrustningen av försvaret fortsätta ända ner till den lägsta nivån, omkring 1 procent av BNP. Det innebar att för varje år som gick fasades gammal försvarsförmåga ut utan att ersättas av ny.
Inför kommande upprustning hävdade Socialdemokraterna att det inte gick att öka snabbare än att försvaret 2025 skulle nå 1,5 procent av BNP. De hävdade på fullt allvar att det inte var tekniskt möjligt. Rent okunnigt trams. I dag ligger Sverige en bra bit över 2 procent och är snabbt på väg uppåt.
En energipolitisk och geopolitisk ansvarslöshet var avvecklingen av fyra kärnkraftsreaktorer under den förra mandatperioden. Det försämrade den svenska energiförsörjningen och gör oss i dag mer utsatta för stigande energipriser och de ekonomiska konsekvenser det medför.
Inför en förtroendeomröstning om statsministerposten gjorde Magdalena Andersson upp med en politisk vilde och riksdagsledamot invald för Vänsterpartiet. Andersson utlovade stöd till kurdiska grupper för att få Kakabavehs röst. I historisk tid finns ingen motsvarighet till att på det viset göra utrikespolitiken beroende av en enskild ledamot. Det var denna uppgörelse som senare försvårade en snabb svensk Nato-process.
När Ryssland invaderade Ukraina ville Andersson först inte kalla invasionen en invasion. En statsminister som inte vågar eller kan inse när ett europeiskt land invaderas uppvisar en avgörande osäkerhet i frågor där man måste vara tydlig. Det var först efter kritik som hon ändrade sig.
När kraven på att stödja Ukraina med vapen växte hävdade Andersson, i strid med bättre vetande, att det var förbjudet enligt svensk lag. Det var först efter kritik och efter att oppositionen klargjorde vad som gällde som hon ändrade sig.
När frågan om Nato kom upp efter invasionen hävdade Andersson att en svensk medlemsansökan skulle rubba den säkerhetspolitiska balansen i Europa – detta efter att Ryssland attackerat ett land och redan rubbat hela den europeiska säkerhetsordningen. Det var först efter kritik som hon justerade sin formulering, men hon var fortsatt emot ett Nato-medlemskap.
In i det sista var Andersson emot ett svenskt Nato-medlemskap, ända tills oppositionen gjorde det till en valfråga, Finland visade ledarskap och hotet från Ryssland blev uppenbart. Sverige ansökte om medlemskap flera år för sent, och processen fördröjdes ytterligare av den kurdiska frågan.
Likväl lyckades Socialdemokraterna inte starta den upprustning som vi behöver. Det var först med en ny regering som Ukraina fick omfattande stöd och upprustningen tog fart.
När frågan om Europas kärnvapenparaply diskuterades, med Frankrike som initiativtagare, gick Andersson ut och kritiserade detta. Först efter kritik ändrade hon sig även i den frågan.
Nu behöver Sverige vara en stark partner i Nato. Det kan en regering som styrs av Andersson, under inflytande av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, inte vara. Vi kommer inte att kunna fullfölja den upprustning vi behöver med en regering som måste budgetförhandla med V och MP, samtidigt som Socialdemokraterna villkorar politiken med skattehöjningar som skadar svensk ekonomi.
Socialdemokraterna var emot EU -medlemskap och gjorde så vi kom med alldeles för sent. De var emot Nato och gjorde så vi kom med alldeles för sent och de var emot en upprustning av försvaret coh gjorde så den kommer alldeles för sent. Så kan inte Sverige styras i en orolig värld.
Andersson har uttryckligen kritiserat omfattningen av de svenska utgifterna för försvarets uppbyggnad och stödet till Ukraina, och hon kommer att vara beroende av MP och V.
Det kommer att få konsekvenser för migrationspolitiken, kriminalpolitiken och energipolitiken. MP och V vill fortsätta avvecklingen och kommer att stoppa all ny kärnkraft.
Samtidigt vet vi att vänsterpartierna vill lägga ned stora delar av den svenska välfärd som står under valfrihetens ram och att de vill höja skatterna.
Det är detta regeringsfrågan handlar om. Det är världen som är viktigare än SD. Det är politikens verklighet som borde styra de röda linjerna, inte demoniseringen av ett enskilt politiskt parti.
Sverige behöver rätt politik – inte ett ständigt pågående sällskapsspel som gör politiken och verkligheten underordnade.
Vi lever i en tid av allvar, svåra hot och stora utmaningar. Det kräver allvar. Inte sällskapsspel. Kraven på en ny regering bör handla om vilken politik den ska föra, inte vilka som ska få vara med.