Det är ur historiskt perspektiv anmärkningsvärt att just Sverige har hamnat i en motsättning till Turkiet när det gäller ratificeringen av Nato-medlemskapet. Sverige var en gång det land som fick hederstiteln ”Turkiets äldsta vän” av det skälet att vi var det första kristna landet som slöt ett politiskt och militärt allians med landet.
Denna historiska vänskap har i modern tid fått sin skepnad i att Sverige var ett av de länder som främst stödde tanken på att Turkiet en gång skulle kunna bli medlem i EU. Ett sekulärt och demokratiskt Turkiet som är en del av den europeiska gemenskapen skulle spela stor roll för Europas säkerhet och geopolitiska styrka med ett Turkiet som ligger precis där det ligger och kommer att ligga. På gränsen mellan Europa och den början på Asien som länge var en central del av det gamla Europa där Konstantinopel var huvudstad och Anatolien en del av europeisk historia och gemenskap.
När medlemsförhandlingarna med Turkiet pågick var det inte den tidens Turkiet som var på tal utan ett reformerat, demokratiskt och rättsstatligt med en sekulär författning. Ett Turkiet som uppfyller Europeiska unionens kriterier skulle kunna vara en tillgång för Europa. Och det har sitt värde att denna möjlighet kan vara en option för den debatt som i framtiden kan prägla Turkiet.
Det är ur detta långsiktiga perspektiv som det är lite udda att det är just Turkiet som bromsar Sveriges medlemskap i Nato.
Turkiets krav har grund i den terrorism som har varit en svår plåga för Turkiet och det faktum att Sverige har haft en bekymmerslös inställning till dem som av olika skäl har flytt till vårt land och här kunnat utöva en verksamhet till stöd för terrorism. Det gäller som bekant inte bara terrorism i Turkiet utan även tex i Mellanöstern, i form av ISIS-krigare. Men det är också en fråga som den nya regeringen nu tar itu med oberoende av förhandlingarna med Turkiet. Även den tidigare la till slut grunden för en politik som skulle begränsa terroristers möjligheter att verka i Sverige.
Men kraven har också sin grund i att Turkiets regering har haft, inte minst efter den misslyckade militärkuppen, en mycket vid definition av vad som är terrorism och aktiviteter för att omkullkasta den sittande regeringen. Det är allvarligt och det har drabbat Turkiet internationellt att man kom att sätta terrorstämpel och anklagelser för stämpling på en bred sammansättning av politiska motståndare.
Det har i sin tur underminerat rättsstaten och försvagat demokratin i landet. Det förändrar inte det faktum att Turkiet är ett land som spelar en viktig roll när det gäller Ukraina och för Nato.
Det är ett faktum som, i perspektivet av den övergripande konflikt Europa står inför när det gäller Ryssland, inte kan förträngas även om man gärna vill se allt i svart och vitt. Det gäller även den svåra verklighet som flyktingfrågan innebär.
Det finns övergripande och goda skäl för Europa att ha goda relationer med Turkiet. Det gäller de omedelbara problem och utmaningar som finns, från Rysslands krig i Ukraina och hot mot Europa till flyktingfrågans hantering, och det gäller de mer långsiktiga perspektiven där förhoppningen om Turkiets utveckling på sikt måste finnas med. Vi bör agera till stöd för de krafter som i Turkiet vill se ett närmande till Europa, inte bara geopolitiskt utan vad gäller samhällsutveckling.
Det avtal som den socialdemokratiska regeringen Andersson slöt tillsammans med Finland och Turkiet var sannolikt det bästa som då kunde slutas. Det innebär inte att det var ett avtal som såg ut som Sverige och Finland ville utan också som Turkiet ville. Det innehåller rimliga och konkreta krav på att Sverige, liksom Finland, ska motverka terrorism som kan tänkas utgå eller ledas ifrån våra länder. Det ger också mer vaga utrymmen för Turkiet att kräva mer än så. Det bör man inte låta bli en självklarhet. Både avtalet och grundfrågan ställer därför krav på goda relationer med Turkiet.
Det är rimligt att vi som land har goda relationer med andra länder i Europa och i världen, inte minst när de är eller ska bli allierade med oss. Men det gäller i nuläget än mer under medlemsprocessen. Det går inte att komma ifrån. Det är en konsekvens av att socialdemokraterna först fem minuter över tolv insåg att den säkerhetspolitik de hållit fast vid in i det sista – med grova anklagelser mot dem som ville annat – inte höll för verkligheten.
Avtalet som slöts med den tidigare regeringen, med stöd av den nuvarande parlamentariska majoritetens partier, förutsätter goda relationer. Vi visar vår självständighet genom att korrekt och under goda relationer fullfölja det avtalet, inte genom att söka göra problemen större.
Det har blivit populärt att säga att den nuvarande, men uppenbarligen inte den tidigare som slöt avtalet, kryper för Turkiet. Exempel på detta har varit de krav avtalet ställer, att statsministern under en lång stund skakade hand med Erdogan, att han tilltalade Turkiets president med Ers Höghet, vilket jag gissar är den normala titulaturen och att man har sagt att det är smaklöst att demonstrera med en hängd docka som föreställer Erdogan.
Det har i linje med detta till och med utvecklats en tonåringskultur i att som ett självändamål visa självständighet genom att på olika sätt söka förolämpa Erdogan ännu mer, för att visa att man genom svensk yttrandefrihet inte behöver bry sig.
Det förvånande är att många i sin iver att söka hävda en yttrandefrihet som inte är hotad försöker hävda att demonstrera med en hängd docka inte alls är smaklöst. Sett till den värld som vi lever i, där man till exempel i Iran hänger politiska motståndare, påstådda eller verkligen, tragiskt nog nästan varje dag. De som vill stoppa Sveriges medlemskap – och de är många både inom och utom vårt land – kommer säkerligen göra allt detta för att därmed spela Erdogan i händerna. Och ju mer den turkiska ledningen reagerar mot detta desto mer tyngd ger de PKK, tvärtemot vad som borde vara Turkiets intresse.
Är det då att krypa för ett annat lands regering att säga att det är smaklöst att demonstrera med dockor som handlar om att man avrättat dess företrädare? Jag har svårt att se kryperiet. I Sverige brukar vi inte använda lekta avrättningar som politiska symboler för våra uppfattningar.
Om vi dessutom genom decennier av säkerhetspolitisk slapphet är beroende av goda relationer med detta land för att kunna uppfylla den säkerhetspolitik det finns bred enighet om, är det att krypa att man även om det är tillåtet anser det smaklöst att demonstrera med en docka som föreställer en hängd människa?
Man kan självfallet ha synpunkter på hur en svensk regering formulerar sig och också hur vi markerar vad som är rimligt och inte rimligt. Vi har ingen anledning att öppna upp för större krav än de som är konkreta och rimliga i avtalet som den förra regeringen slöt med Turkiets och Finlands regeringar. Men det är rimligt att vi uppfyller det och det kräver goda relationer.
Är man kritisk mot det bör man klandra den regering som slöt avtalet och allra främst de partier som under decennier agerade så att Sverige har hamnat i denna situation.
Vi bör inte framställa strävan efter goda relationer med ett land vi har blivit beroende till för som kryperi så länge det handlar om att uppfylla ett avtal vi har slutit.
Turkiet bör för sin del se till värdet av ett land som under en lång historia varit dess vän oavsett de synpunkter man möter i svensk debatt. Genom att låta varje oppositionsyttring i Sverige leda till nya ilskna krav gynnar man snarare PKK och ryska intressen än sig själv.
Ju mer genomslag som PKK får i den svenska Nato-processen desto mindre blir det Turkiets egen vilja att genom avtalets uppfyllande värna sin egen säkerhet genom ett starkare Nato. Det gäller än mer när uppenbart ryska intressen får stöd av dem som medvetet eller omedvetet går deras ärenden.
Det finns ett gemensamt intresse för både Turkiet och Sverige att det finns en stark allians som skyddar mot Ryssland och som håller samman mot det som är terrorism och inte bara politiskt motstånd. Så är det för såväl Turkiet som för Finland och Sverige