Under gårdagen debatt om utformningen av regelsystemet för statsstöd samt det irländska ordförandeskapets politik. Jag underströk i mitt anförande till den irländske premiärministern vikten av att fullfölja Kroatiens anslutning samt vikten av reformer av den europeiska ekonomin som stärker Europa och som håller samman unionen. Och uppgiften att hålla ihop unionen är nu en central uppgift, inte bara av politiska skäl utan också för att utveckla den styrka och de möjligheter vi har tillsammans.
I morgon håller Storbritanniens premiärminister David Cameron i Amsterdam sitt länge utlovade anförande om sin syn på Storbritannien och EU. Tyvärr är det ett steg i en process som det inte känns som att han själv kontrollerar och som riskerar leda till att både Storbritannien och Europa förlorar. I ivern att säga det han vill för att lugna de mer EU-kritiska i det egna partiet och vinna opinion riskerar han att hans ord blir till en verklighet han inte vill.
Det är en sak att vara missnöjd med beslut som fattas i EU. Det är inte annorlunda än att man är missnöjd med de beslut som fattas i Storbritannien eller i Sverige, eller någon annanstans. Socialdemokrater är för närvarande rätt missnöjda med de beslut som fattas i Sveriges riksdag synes det. Och företrädare för de olika allianspartierna kan vara mer eller mindre missnöjda med de beslut som majoriteten formar. Så är det med demokrati och majoriteter.
En hel del skottar synes också vara missnöjda med att många beslut som berör Skottland fattas i London. Men det innebär inte att besluten skulle bli bättre för den enskilde skotten för att besluten fattas i Edinburgh. Rent allmänt är förmodligen socialister mer belåtna med socialistiska beslut medan Tories i Storbritannien helst vill se andra beslut, liksom moderater i Sverige eller CDU i Tyskland.
Utmaningen är att i en europeisk och integrerad ekonomi liksom i ett öppet samhälle finns det begränsad betydelse för beslut som fattas i Ystad eller Haparanda som rör ekonomins grundläggande förutsättningar, marknadens grundläggande regler eller miljons grundläggande utmaningar. Och beslut som fattas i London har inte längre räckvidd än till de företag som överväger att investera i Storbritannien för att därifrån kunna marknadsföra och sälja produkter över hela Europa. Det går förvisso bra att köra på vänster sida men det går inte att sälja bilar för vänstertrafik och på motsvarande sätt går det inte att ha sitt eget regelsystem i tron att det är bättre bara för att det är det egna.
Och problemet är att Storbritannien sakta nu marginaliserar sig inte bara från EU utan från den egna verklighet som i praktiken formas gemensamt med Europa. Och när britter har mindre inflytande blir besluten sämre från brittiskt perspektiv. Och om man någon gång skulle lämna vilket inte är avsikten i dag men som kan bli konsekvensen i morgon hamnar man i den isländska, norska eller schweiziska situationen. Utan rösträtt men som en del av samma verklighet. Då får man anpassa sig istället för att påverka. Då står man antingen utanför den inre marknaden eller får böja sig för beslut som präglas av andra. Och då tappar man också inflytande gentemot den transatlantiska processen och när det gäller utrikespolitiken. Då marginaliserar man sig i en globaliserad värld. Det är inte så mycket Rule Britannia.