Decennier av Gafaffis styre har förstört det libyska samhället. Kvar är de gemenskaper som människor höll sig till under diktaturen, klanerna och de religiösa grupperingarna som kunde överleva. Efter Gadaffis fall börjar en ny tid. Den kommer att vara svår och den är oviss. Det kan vara värt att komma ihåg den insikt om diktaturens mentalitet och konsekvenser som vi har sett de senaste dagarna. Många kommer nämligen i kommande tider av osäkerhet hävda att det var bättre förr.
Så länge människor bara nöjde sig med att vara förtryckta och accepterade eländet så hade de det bättre än när de gjorde slut på diktaturen, kommer de att säga. Men vad de förtränger är att mer än 40 års diktatur har förstört landet, utplånat normala samhällsstrukturer och skapat ett samhälle präglat av diktaturens brutalitet. Det är arvet av diktaturen vi kommer att se samtidigt med att något nytt förhoppningsvis växer fram.
Det kommer att kräva både öppenhet och krav från demokratiska samhällen och det kommer inte ens när det går som bäst gå fort. Men det är likväl en väg bort från den gamla diktaturens logik. De som tror på demokrati bör inte hävda att folket bör vara tacksamma för det som var eller längta tillbaka.
Men vi kommer att få se och höra dem som säger så, som så många gånger tidigare. Som att tågen gick i tid, eller barnomsorgen bättre eller sjukvården. Aldrig sant men alltid en del i den gamla regimens propaganda som återanvänds av dem som i friheten ser ett hot.
Andra bloggar: Carl Bildt, Tim Svanberg, C i Ronneby samt amerikansk politik samt Carl Bildt igen.