När Nils Lundgren nu beslutat sig för att [BILD2]avgå från Junilistan är det svårt att se hur organisationen ska kunna leva vidare av det enkla skälet att han är Junilistan förkroppsligad, och inte bara dess huvudsaklige initiativtagare. Något större politiskt utrymme för Junilistan finns inte i den svenska politiska debatten eftersom den kritiska hållningen till politiska beslut inte är unik och därför inte räcker för att definiera ett politiskt parti. Och frågan om en folkomröstning i Sverige, om man inte vill följa den svenska grundlagens regler om kvalificerad majoritet för maktöverlämnande, är inte en fråga för Europaparlamentet utan för varje medlemsstat som är suverän.

Nils Lundgren är en hedersman med en bakgrund i svensk samhällsdebatt under många årtionden som har gett honom en hög trovärdighet och även respekt. Men i Europaparlamentet kom han i dåligt sällskap med ett antal politiska grupperingar som antingen hade det gemensamt att de i det närmaste hatar EU eller föraktar varje form av gemensamma politiska beslut och som i hög grad präglades av tvivelaktiga åsikter om både det ena och det andra, från synen på kvinnors rösträtt till synen på invandrare eller judar. Där hör inte en person som Nils Lundgren hemma och det visar också att hans politiska budskap inte var så annorlunda i den svenska miljön som han gärna vill ge sken av. I praktiken har Junilistans mandat kommit att bli röster för att avstå från påverkan i EU och därmed en förlust för Sverige.

Det finns många andra än han som tycker att man ska vara kritisk till politisk maktutövning på europeisk nivå liksom på andra nivåer. En stor del av arbetet i Sveriges riksdag handlar om att kritiskt granska maktutövning. Och så är det även i Europaparlamentet där Nils Lundgren liksom de allra flesta, till skillnad från flertalet i hans partigrupp, anser att europeiskt samarbete är bra. Den svenska junilistan var nog mer en kvarleva från debatten om ja eller nej, där junilistan sa nja, än ett bidrag till att forma och påverka europeisk utveckling.