Medan gårdagen [BILD1]ibland annat Stockholm ägnades åt Europadagen, utan att det var några stora folksamlingar, ägnade de ryska ledarna den 9 maj till att fira återvunnen politisk makt och förnyad militär styrka. Den 9 maj räknas i Ryssland som fredsdagen efter andra världskriget, men är också en dag som för andra innebar ockupation och 50 år av förtryck. [BILD4]

De ryska ledarnas firande är uttryck för en politisk vilja att demonstrera militär makt, liksom man gör i Georgien eller genom överflygningar av norskt territorium i norr. Det finns skäl till att Norge planerar att köpa 45 stridsflygplan. Men den gångna veckan var också för Putin och Medvedev en vecka av firande av hur makten nu organiseras om inom samma brödraskap och med samma politiska syften. I den delen kommer inte Medvedevs liberalare linje innebär en förändring från Putins hårdare. Det är den putinska linjen som denna regim vilar på.

Dagen innan började firandet av Israels självständighet, för min del med en debatt i det vackra TV-huset i Göteborg kring frågan om Israels 60 år är värt att fira. En underlig fråga med tanke på att Israel är en självständig stat som samlat människor i en ensam demokrati. En fri nation och en demokrati, människors liv i ett öppet och fritt samhälle, allt detta är självfallet alltid värt att fira. [BILD2]

Och en debatt som mer kom att handla om olika historieuppfattningar och rasmotsättningar snarare än om hur demokrati och frihet kan byggas för alla i två självständiga stater.

Som så ofta visar sig problemet ligga i att så få som vill säga sig representera den palestinska sidan är beredda att erkänna Israel. Istället ifrågasätts Israel samtidigt som man ifrågasätter om Israel är hotat eller ej. En motsättning som rymmer den svårighet som tyvärr palestinska företrädare inte kan frigöra sig från.

Europadagen firade jag med en krönika kring att det omöjliga blivit möjligt och att detta förblir den gemensamma utmaningen.

Fredagen kom för min del att handla om lite Europapolitisk koordinering i Stockholm och think-tank planering. Och sedan tillbaka till rapsfältens Skåne för möten och till Sandhammaren där flyg korsar varandras vägar på samma sätt som skepp ständigt har gjort, och ibland synes det som att flygplanen [BILD3]flyger in i månen. Men det är bara en vårnattsvilla.

Månen är oberörd av Sandhammarens flygtrafik. Och maskrosorna växer även här.