Nu på kontoret i Strasbourg. En eftermiddag av möten som slutar med diskussion kring den finansiella marknaden i ekonomiska utskottet i kväll.

Så har i Tjeckien även Vaclav Klaus börjat ge tecken på att han inte kan blockera ett fördrag som vunnit majoriteter i samtliga parlament i EU. När det inte längre går att finna någon legitimitet blir ett en blockering lika mycket riktad mot fördraget som mot Tjeckien i EU. Även motståndarna till fördraget i Tjeckien har tidigare signalerat att någon gång får det vara nog.

Ett problem med fördragsprocessen har varit att en del anhängare av det nya fördraget entusiastiskt har hävdat att det blir ett helt nytt Europa, medan andra hävdar att det blir ett överstatligt och förtryckande EU. Det är fel i båda fallen.

Inom de områden där vi redan enats om att EU ska fatta gemensamma beslut blir det inte bara lättare att fatta beslut utan också lättare att veta vem som har ansvaret. Jag har aldrig förstått den demokratiska poängen med att statsråd i slutna församlingar fattar beslut efter påtryckningar mellan ländernas regeringar och sedan friskriver sig från ansvar och skyller på de andra. Nu blir frågor som rör rättsäkerhet, brottsbekämpning och jordbrukspolitik gemensamt beslutsfattande där var och en kan följa hur de valda röstar och utifrån detta välja de företrädare man vill ha.

En intressant poäng i sammanhanget är att de som mest varnat för överstatlighet just nu agerar för ökad överstatlighet i praktiken. När det gäller telekompaketet agerar man för att EU ska fatta beslut om hur medlemsstaternas rättssystem ska utformas, något som inte ens det nya fördraget berör eftersom det anses vara en självklar del av den nationella suveräniteten. När parlamentets legala service häromveckan klargjorde att kravet på medlemsstaternas rättssystem går bortom fördraget möttes det av kommentaren att juridiken inte får hindra politiken. Det vill säga att subsidiariteten och fördraget inte får hindra majoriteten. Med den hållningen finns ingen subsidiaritet.

I takt med att fördraget nu närmar sig ett förverkligande kommer också diskussionen om fördelningen av de olika posterna. Det gäller också den ordförande för Europeiska rådet som Sveriges Riksdag var emot men som Göran Persson i strid med majoriteten likväl drev igenom. De innebär ett rotationen när det gäller ordförandeskapet i Europeiska rådet upphör till förmån för en vald ordförande.

De stora länderna kommer inte vilja ha någon stark ordförande, det vill egentligen ingen, varför risken är stor att det blir en svag ordförande samtidigt som vi förlorar den vitalisering och förändring som rotationen har inneburit. Ibland har det sagts att det behövs en ordförande för Europeiska rådet för att personer om tidigare amerikanske utrikesministern Henry Kissinger sades ha undrat över vem han skulle ringa.

Nu får han och andra fundera på om man ska ringa kommissionens ordförande, den höge representanten och utrikesministern eller Europeiska rådets ordförande, eller någon av de mäktigaste regeringscheferna. Om han då inte visste vem han skulle ringa var han inte kompetent för sin befattning, och den amerikanske utrikesminister som i framtiden inte vet vem man ska ringa kommer heller inte vara det. Det blir i alla fall inte lättare med denna onödiga och splittrande förändring genom det nya fördraget. Utan Persson kunde det ha varit bättre.