Blickar man ut i dagens värld i inledningen av 2016 är det lätt att hitta dystra perspektiv och oroande utveckling.
Extremism och främlingsfientlighet. Det pågående kriget i Ukraina samt den brutala krigföring som präglar Syrien och Irak. Kinas alltmer växande styrka. Regimen Putins rustning och aggressivitet i en ekonomi i tillbakagång.
Etnisk nationalism och tro på starka ledare. Muslimsk fundamentalism och terror tillsammans med diktaturers brutala kamp för sin överlevnad. Daesh mördar andra för att de är annorlunda eller för att de vill värna samhällen som tillåter oss alla vara annorlunda. Assad bombmördar, med ryskt stöd, civilbefolkning som inte ställer sig bakom diktaturen.
Det är en kollektivism, som anser sig bära på större värden än de enskilda människorna och individens frihet, som ser liberala värden som sin fiende. Den formas genom misstro, förakt mot andra och förhärligande av den egna identiteten. Den ser därför demokrati och yttrandefrihet som svaghet och eftergivenhet på bekostnad av förment gemensamma värden långt ovan den enskildes rätt.
I Sverige ser vi främlingsfientlighet matchas mot identitetspolitik där den första vänder sig mot ”dom” medan den andra hyllar ett ”vi”, där båda begreppen är av obestämda slag eftersom de bortser från att det är mångfald av individer som utan eget bestämmande kategoriseras och reduceras från att vara just enskilda individer med en mängd identiteter och grupptillhörigheter. Nu förmodas de ha sina ledare, sin a företrädare och sina karaktärsslag.
De flyktingfientliga ser de människor som kommer från andra samhällen som en enda grupp som hotar vårt samhälle, och vår grupp och identitet, medan identitetspolitikens apostlar reducerar människor till att vara del av den grupp de bestäms till och som de vill vara de sanna företrädarna för.
Det finns alltid någon som säger sig vilja och kunna företräda alla andras intressen i den grupp de vill tala för utan att respektera att var och en har sina intressen, sin rätt och sina uppfattningar. De bortser från att det är den enskilda människan som är utgångspunkten för vårt samhälle och det är hans och hennes frihet som är ett uttryck för varje människas unika värde.
Så bestämmer sig media att alltid låta någon företräda alla de andra, kvotera och reducera de många. Och så vill politiker kvotera efter grupptillhörighet istället för att låta välja efter individuell rätt. Och så fastnar allt fler i schabloner om vilka vi är, som en spegelbild av de fördomar vi har om ”dom” och om ”vi”. Invandrare, kvinnor, män, kapitalister, företagare, arbetare, hetero- och homo eller vad det än kan vara formas inte bara av andras fördomar eller kollektivistiska föreställningar utan också av de egna självpåtagna företrädarnas kollektiva självbilder.
Därför kan invandrare och män liksom kapitalister och företagare av några anses vara lite mer kriminella, våldsbenägna, kvinnoföraktande, Brommaresenärer, förare av stora bilar medan åter andra odlar bilden av invandraren som den gode flyktingen, den kränkte och hindrade medan man också förutsätter att kvinnor är något klokare, mer empatiska och ansvarsfulla alternativt mer känslomässiga och irrationella medan andra älskar att leva kvar i tron att företagare är utsugare som vill lura åt sig andras pengar, alternativt förutsätta att det är det hederliga skapandet som präglar varje person som driver ett företag eller som går till arbetet i blåställ.
Kollektivismen är en dumhet som förtränger att människor är som människor är mest, oavsett kön, etnisk eller religiös tillhörighet, yrke eller utbildning.
Och det är just denna kollektivism som vi nu ser tränga undan liberala värden i dess mest grundläggande former.
Den yttrar sig i många skepnader och i många former. För en del drivs det till det extrema och fundamentalistiska där det kan yttra sig i hat och våld, för andra till ett sökande efter en identitet eller helt enkelt bara en tid som flytt med misstankar och främlingskap inför andra som inte har samma rötter.
Det kan vara vanliga medborgare i Europa som ser EU som problemet i det egna samhället därför att andra förklaringar är svårare att acceptera, det kan vara katalonier eller skottar som tror sig vara bättre rustade om man är själva, nationella frontens fransmän som tror att Frankrike är starkare som bara Frankrike, vilket också motsvarande britter, ryssar eller svenskar föreställer sig.
Det är alltid de öppna gränserna som i deras ögon öppnar upp för problemet – eftersom de öppnar upp för individen och urholkar kollektivets grepp – medan besluten på EU-nivå bara ställer till problem eftersom de bygger på att vi ska ha samma lag och rätt oavsett om vi är danskar, greker eller britter och därmed rubbar ett arv vi har med oss från en annan tid.
Men det är inte de gemensamma besluten som är problemet. Inte heller de öppna gränserna. De öppna gränserna låter oss bli starkare genom att ta till oss det nya och de gemensamma besluten är en förutsättning för att i en liten värld ska kunna hantera de gemensamma utmaningarna.
Rysslands aggressioner, kriserna och krigen i Mellersta Östern, fattigdomen i de slutna diktaturerna, klimatfrågan, den ekonomiska krisen och mycket annat, förutsätter respekt och försvar för den enskildes rätt och människovärde, öppenhet för de nya tankar och insatser som behövs, och frihet för nyskapande och nytänkande.
Vårt största problem i dag är när rättsstaten inte förmår skydda den enskildes rätt, när asylhantering inte bygger på rättsstatens bedömning av den enskildes situation, när försvaret av fria samhällen inte är tillräckligt starkt för att avskräcka det öppna samhällets fiender.
Den kollektivistiska föreställningen leder inte bara till en dumhet om vad andra gör mot oss utan också en dumhet om vår egen oförmåga att utvecklas och förändras. Dumheten leder till tro på vår egen dumhet.
Den föder också dumheten att vi bättre löser de stora globala problemen inom ramen för nationalismens logik. Det är den dumhet som är det främsta syret för alla dem som i samarbete och öppna gränser ser problem.
Hur ska Europa kunna värna sig mot Putinregimens hänsynslösa krigföring och påtryckningar, mot terrorismen som vill vidga slagfältet till varje öppet samhälle, mot Kinas växande politiska styrka, mot klimateffekten, mot den ekonomiska krisen om vi inte tar tillvara den öppna ekonomins mångfald av styrkor och demokratins förmåga till gemensamt agerande? Om vi inte gemensamt ser till att vi har en politik och en militär förmåga att avskräcka och hindra dem som hellre vill se makt gå före rätt?
Invandraren och flyktingen kan, och är, vara vår nya entreprenör, uppfinnare, forskare eller en av de många som vår arbetsmarknad behöver, förutsatt vi låter enskilda människor komma in på arbetsmarknaden. Han, eller hon, kan vara någon som begår brott eller som föraktar andra på samma sätt som den i Sverige infödde bär på samma risk. Det är bara rättsstaten som kan hantera brottslighet och skydda dem som utsätts för brott och övergrepp
Trump, Le Pen, Putin, Åkesson, Corbyn, Sjöstedt, Kaczynski, Orban, den rumänska politiken mot romer, separatisten där eller här, den främlingsfientlige eller den identitetspolitiske, kvoteringsivraren och de som vet bättre än oss själva vad som är bäst i vår vardag sitter alla fast i den väv av kollektivismens föreställningar som ger dem tron på sin egen rätt att tala för andra och om andra som om de bara är delar av kollektiva storheter, som är så överordnade att de skiljer människor åt och som bäst företräds av någon som bär på gruppens utvecklade identitet. De ska sannerligen inte buntas ihop för en del är goda demokrater, andra maktfullkomliga, ytterligare några hatiska eller föraktfulla mot dem som står i deras väg. Men de buntar ihop sig själva på en punkt när de misstror den enskildes frihet och vill överordna den gemensamma makten över medborgarnas rätt.
De ger alla i sitt nedtryckande av det individuella och unika i varje människa näring åt dem som är extrema eftersom de bidrar till att underminera respekten för den enskildes rätt. De relativiserar människors fri- och rättigheter i förhållande till de kollektiva storheter de vill att vi alla ska älska.
Vi behöver en de liberala värdenas revolution i vårt tankesätt och i vår samhällsdebatt, präglad av ödmjukhet inför den enskilde, respekt inför vad vi kan, har rätt till och förmår, rationalitet grundad på rättsstatens klarhet och vetenskapens kunskap, och frihet.
Vi behöver låta detta genomsyra vår försvars- och säkerhetspolitik. Det är i dag lika viktigt som någonsin att vi med ett starkt försvar och med rättsstatens alla medel kan värna fria samhällen mot andra länder eller mot den terrorism som utnämnt det öppna samhället till sin fiende.
Vi måste vara kompromisslösa mot dem som i kollektivismens, identitetspolitikens eller främlingsfientlighetens namn vill underminera andras rätt att vara den människa som han eller hon vill vara. De grundläggande värderingar som är vårt samhälles är och får inte vara kompromissbara, vare sig i tron att det visar tolerans mot andra kulturer eller för att vi inte orkar med att hävda dem. Kvinnors rätt och frihet är lika stor i socialt segregerade förortsområden som i de väletablerade villaområdena. Den religiösa friheten är lika absolut för den som har flytt som för den som fötts här.
Vi behöver en liberal revolution för att frigöra den ekonomiska styrka som våra samhällen har och som bygger på den enskildes förmåga. Det är denna förmåga vi bär på som övertygar i kampen mot de slutna samhällenas predikanter. Den ekonomiska styrkan är i sin tur avgörande för att säkra vår förmåga att inte bara i ord utan också i handling försvara friheten och rättsstaten. I Sverige, Europa och i den värld vi i dag möter.
Om vi inte lyckas med detta, steg för steg, ord för ord och handling för handling, kommer mörkrets krafter vinna steg för steg. Det är ljuset som är mörkrets främsta fiende. Det ljuset behöver vi ge styrka åt.