Frågan om ryska Gazproms ställning på den europeiska energimarknaden handlar om hur ett mycket speciellt statligt företags politik för att nå en dominerande marknadsposition ska behandlas. EU-kommissionen har genom den europeiska konkurrenslagstiftningen viktiga befogenheter att möta en sådan utveckling.
Dels får ett företag inte ges möjlighet att missbruka en dominerande marknadsposition. Det har Gazprom uppenbarligen gjort. Det har använt prismekanismen till att straffa och belöna olika länder och regeringar och man har tagit ut högre priser på grund av beroendet av en given infrastruktur i form av en befintlig gasledning vilket gör det svårt för kunder att välja en annan leverantör. Om detta pågår förhandlingar just nu med Gazprom.
Gazproms företagsstruktur strider i sin tur mot den europeiska energimarknadslagstiftningen. Det ska vara åtskillnad på producent och distributör, just för att tvinga fram konkurrens och möjlighet att välja mellan olika leverantörer. I båda fallen bryter Gazprom mot det grundläggande regelverket.
Det ser nu ut som att Gazprom kommer att tvingas byta affärsmodell och anpassa sig till marknadspriser. Men som Kremls förlängda arm är man fortfarande mån om att genomföra en energipolitik som underminerar Ukrainas position och som ökar de baltiska staternas beroende.
Det är för mig självklart att Gazprom ska behandlas som alla andra företag på den europeiska marknaden. Det innebär tillträde till marknaden men under samma konkurrensvillkor som gäller för andra. Men i den politiska bedömningen av de infrastrukturprojekt som Gazprom planerar är det viktigt att komma ihåg att Gazprom inte är som vilket företag som helst. Det är den ryska statens verktyg för att förändra den säkerhetspolitiska kartan i norra Europa. Genom Gazprom söker Kreml splittra EU, man söker bygga upp ett beroende till Ryssland och man försöker ytterligare försvaga Ukraina.
Därför är det viktigt att den svenska regeringen uppträder i täten för att europeisk lag ska ligga till grund för varje beslut som nu gäller Gazprom utan några politiska undantag eller ursäkter. Det finns inget kommersiellt behov av Nord Stream II, bara ett säkerhetspolitiskt syfte. Därför anser jag att den svenska regeringen nu ska ta initiativ till ett nytt brev, ett annat brev än det man underlät att skriva under när de baltiska och centraleuropeiska regeringarna bad oss om stöd, och där vi också söker stöd från samtliga nordiska länder.
Men vi kan också själva agera på svenskt territorium för att säkra svensk säkerhet. Det är förunderligt att diskussionen om att svenska hamnar ska upplåtas till ryska statens Gazprom fortsätter utan att de säkerhetspolitiska konsekvenserna läggs till grund för besluten. Gotland och Blekinge är båda säkerhets- och försvarspolitiskt känsliga områden. I Slite har Gazprom en egen kaj och ett eget hamnområde, utan de sprängfickor som hamnar normalt har. I Karlshamn har den politiska majoriteten gett klartecken till att den ryska statens förlängda arm Gazprom ska kunna disponera hamnkapacitet även där.
Tanken att ett svenskt företag skulle få disponera ett hamnområde i Kaliningrad är otänkbar. Självfallet ska vi inte göra det möjligt för ett ryskt statligt företag att som en normalitet förfoga över svenska hamnar intill våra för försvaret mest känsliga områden. Det vi såg på Krim i form av små gröna män får inte bli till ett hot mot svensk säkerhet.
Den svenska regeringen har nu ett ansvar för att driva på EU-kommissionen att utan politiska eftergifter hävda europeiska säkerhetsintressen samtidigt som den när det gäller svenska hamnar ska värna svenska intressen. I stället för att vänta och se vad EU- kommissionen till slut gör, bör vi gå i täten för alla de länder i norra Europa som får sin säkerhet försvagad genom Gazprom och Nord Stream II.
GUNNAR HÖKMARK är delegationsledare (M) i Europaparlamentet .