Vapendirektivet hotar inte svensk jakt eller sportskytte

Debatten om det så kallade vapendirektivet har till stor del handlat om kommissionens ursprungliga mycket dåliga förslag, inte om den lagstiftning som nu blev resultatet. Det beslut som togs, efter förhandlingar mellan ministerrådet och parlamentet har för vår del byggt på utgångspunkten att det inte ska påverka vare sig jakt eller sportskytte, för den delen heller inte olika försvarsorganisationer av det slag som finns i olika länder. Den kompromiss som uppnåddes innebär sådana förbättringar att den var värd att arbeta för och stödja. Annars hade en smalare majoritet kunnat driva igenom mer av det ursprungliga förslaget i viktiga delar.

Jag har stor förståelse för de jägare och sportskyttar som känner sig påhoppade och utpekade. EU-kommissionen har inte skött processen särskilt snyggt – rent ut sagt dåligt – och det är viktigt för oss politiker att vara tydliga med att det inte är jägare och skyttar som är problemet. Problemet är när lagliga vapen hamnar i fel händer. Jag förstår att det är många som är oroliga för vad det nya direktivet kommer att betyda för dem. Men om man läser den överenskommelse som nu finns kan man konstatera att Sverige på det stora hela har en vapenlagstiftning som redan lever upp till EU:s krav. Ofta går den svenska lagstiftningen till och med längre än vad EU kräver.

För halvautomatiska vapen går gränsen för vad det nya direktivet tillåter vid magasin om tio skott.  För sportskytte kan länderna ha undantag upp till 20 skott per magasin. För skytte i frivilliga försvarsorganisationer, som Skyttesportförbundet och Pistolskytteförbundet blir det upp till medlemsstaternas egna regelverk för dessa, vilket för svensk del bör lösa några av de problem som följer av detta.

Tidsbegränsade licenser är inget krav, även om vi i Sverige redan har det för pistol. Ej heller återkommande läkarundersökningar. I Sverige har vi också en mycket noggrann ständigt uppföljning av register för vapeninnehav och brottsregister, vilket mer än väl räcker för att leva upp till direktivets krav om regelbunden granskning av vapenlicenser minst var femte år. I grunden är det svenska regelsystemet i dag, som de flesta jägare och sportskyttar tvingas notera,  mer krävande än vad vapendirektivet ger anledning till. Distanshandel förbjuds heller inte, däremot får vi nu bättre identifikation av vapen. Kanske kan det dessutom ge anledning till att nu underlätta för licensiering, något som är ett stort problem för svenska jägare.

Med vapendirektivet följer också bättre regler för vad som gäller deaktivering av vapen liksom identifikation. Allt detta är i första hand för att den inre marknaden ska fungera, med bland annat distanshandel under kontrollerade former, utan att underlätta för att vapen som anses obrukbara kan aktiveras till terrorvapen, som hände vid bland annat Bataclan i Paris.

Detta är inte ett sätt att bekämpa legala vapen utan att dra gränsen gentemot vad som är illegala vapen. Illegala vapen måste bekämpas på annat sätt, genom polisiära insatser och med rättssystemet i sin helhet. Militära vapen ska inte kunna konverteras så att de kan betraktas som legala civila vapen. Det finns ett stort allvar i detta, det gäller också reglerna för deaktivering. Men återigen, terorrism måste bekämpas genom kamp mot terrorister.

En helt annan fråga som blandas ihop med denna debatt är hur svenska myndigheter hanterar licensgivning. Det drar ofta ut på tiden eftersom oklarhet råder om hur olika vapen ska betraktas. Förhoppningsvis ska detta bli ett skäl för riksdagen att förtydliga svensk vapenlagstiftning och så svenska myndigheter kan underlätta licensiering när det nu finns gemensamma europeiska standards.

En ytterligare annan fråga som är fundamental är som sagt hur vi bekämpar tillgången till illegala vapen. Det har inte med denna fråga att göra men det är en fråga som har kommit att bli allt mer viktig i det svenska samhället. Den handlar om hur svensk polis ska kunna agera och det svenska rättsväsendet slå till mot illegala vapeninnehav. De bör leda till omedelbar häktning och straffskalor som kan användas för att göra husrannsakan. Men det är en fråga för svensk lagstiftning och svenska myndigheter.

Det som i dag beslutas är regler som ger utrymme för svensk jakt  sportskytte att utvecklas, som också kan anpassas till svenska förhållanden och hanteras genom svensk lagstiftning vad gäller dynamiskt sportskytte. Det kan som sagt också ge anledning till att det svenska regelsystemet utformas för att underlätta för jägare när det nu finns gemensamma europeiska regler.

Man ska nu inte låta en felaktig bild av beslutet, eller rättare sagt bilden av det ursprungliga förslaget, sätta bilden att Sverige med det nya vapendirektivet kommer att tvingas skärpa vapenlagstiftningen på ett sätt som drabbar jägare och skyttar. Det finns nämligen definitivt dem både i riksdag, regering och myndigheter som gärna gär det, oavsett EU-beslut.  Det står nämligen Sverige fritt, oavsett det beslut som fattats,  att införa en för jakt och sportskytte svårare lagstiftning än vad EU kräver. De som vill det  säkerligen vilja ta tillfället i akt och skärpa svensk vapenlagstiftning om de har en chans att skylla på EU. Ett bra exempel är Bodil Valero, som i Europaparlamentet krävde obligatoriska mentaltester som krav för vapenlicens.

Jag är självfallet rädd för att de som vill skärpa svensk vapenlagstiftning oavsett vad EU säger kommer att hänvisa till beslutet när de försöker driva igenom en hårdare svensk vapenlagstiftning bakvägen. Den debatten måste tas oavsett vapendirektivet.