Hoppa till innehåll

Vänsterpartiets ledarskap bland de rödgröna

En lång dag kring frågor som rör europeisk konkurrenskraft. Det gäller inte minst ett antal diskussioner kring finansmarknadslagstiftningen som riskerar att skapa underskott av investeringar i näringsliv och företagande. Som jag skrev i ett tidigare inlägg i dag hoppas jag att vi i dag fått klart för att investmentföretag inte ska räknas in som alternativa investeringsfonder som hedgefonder.

Det är en viktig förändring för svensk del. Men diskussionerna i dag har också handlat om utformningen av EPP´s ekonomisk politiska program där jag vill att vi också ska utgå från den verklighet som en snabbt växande ekonomier ibland annat Asien innebär. Det är vår konkurrenskraft med dem som måste påverka den europeiska reformpolitiken, inte jämförelser med oss själva för några år sedan.

När jag nu ser på nyheterna slås jag av att de rödgröna tillåts lämna förslag som är präglade av vänsterpartiets klassanalys istället för den verklighet vi lever i, utan att media ställer frågan hur detta påverkar jobb och tillväxt. Som om det inte får konsekvenser att beskatta företagare och förmögenheter mer i en värld utan gränser.

Vänsterpartiet driver igenom sina krav. Flyttar fokus hos de rödgröna. Bort från jobben till bidragen och de höjda skatterna. Det är som om det kinesiska kommunistpartiet har kommit längre i sitt ekonomiska tänkande än det svenska vänsterpartiet som sitter fast i det gamla 60-talets politiska agitation.

Nu vill de rödgröna återinföra en förmögenhetsskatt, som enligt Ekot ska basera sig på konsumtion, hur man nu gör det, men där syftet är att på 60-talsmaner urskilja dem som man definierar som rika som en särskild grupp med särskilda skatter.

Det innebär i verkligheten kapital som flyttar ut, mindre investeringar och mindre jobb. En återinförd förmögenhetsskatt, oavsett i vilken form, kommer driva kapital ut ur Sverige. För ett parti som är utvecklat kring motviljan mot kapital och företagande är det inte avvikande. Men för socialdemokraterna och Miljöpartiet, som låter vänsterpartiet husera, innebär det att man hellre ser skatter på dem som blivit förmögna än jobb åt dem som är arbetslösa.

En annan nyhet är att man ska öka statsbidragen till kommunerna, oavsett om det behövs eller ej understryker man. Det ger nog fler jobb i kommunal regi men inte fler som betalar de skatter som kommunerna behöver. Det rödgröna alternativet håller på att falla samman i en 60-talsvåg innan det presenterats. Högre skatter, större bidrag. Inget av det ger större konkurrenskraft och fler jobb. Det är obegripligt att Sahlin går till val på vänsterpartiets uppfattningar och förmögenheter, skatter och företagare.