Det är något oberäkneligt över rysk politik. Inte ens de länder som skulle kunna vara Rysslands vänner kan man vara vän med. När Ryssland nu stryper gasen till Vitryssland är det ett utslag av att energiproduktionen och handeln med andra länder är underställda utrikespolitiken Putinregimen.
Men det är också ett utslag av hur energi, näringsliv och politik har flutit samman i det ryska samhället under korruption och ett privat ägande som flyter samman med den absoluta politiska makten. Då blir utrikespolitiken ett uttryck för personliga maktintressen snarare än ryska intressen.
När jag under dagen har fört samtal kring Ryssland och Europa i detta och andra perspektiv, som till exempel EU´s Östra partnerskap, blir den slående observationen att Ryssland är ett land som inte vill se vänner men som ser hot i andra länders samarbete och närvaro. Det leder till en destruktiv utrikespolitik som mer handlar om att hota och motarbeta än att uppnå viktiga gemensamma intressen. Personliga maktintressen delar nämligen inte mer övergripande intressen med andra länder.
Därför skiljer sig dagens Ryssland från i stort sett alla andra aktörer i att man inte ser några gemensamma nämnare och intressen med andra, bara utrymme för maktspel mot andra. Det är det dåliga ryktet den ryska regimen slår vakt om, inte det goda. Så har framgångarna präglats av just detta. Maktspelet mot Ukraina om Sevastopol. Påtryckningarna mot diktaturen Vitryssland. Kriget och hotet mot Georgien. Men man vinner inga vänner och är heller inte mån om att göra det.
Det finns en fara i hur en sådan regim som bara ser hot och motståndare i sin omgivning kan komma att agera. Inte som i gamla tiders kalla krig. Men som i den tid vi nu lever i.