Till alla er som var emot insatsen i Afghanistan

Ingen kan säga annat än att det var väntat. De brutala avrättningarna, massdödandet och lemlästningen. Det som nu sker i Afghanistan är en seger för de mest brutala och grymma krafterna vi kan tänka oss. Talibanerna står för massdödande av unga flickor som går i skolan, och lemlästning av kvinnor som vågar avvika från den mest ortodoxa shariatolkningen i världen. I det samhället som nu tar form är kvinnor inte ens är andra klassens medborgare. De är förslavade till männen, och till en ordning som inte erkänner deras människovärde. 

Kvinnorna är värst drabbade, men var och en som kan misstänkas vara oppositionell, företräda landets regering eller utländska organisationer ses som fredlös. Den som har försvarat sin by mot talibanerna kan bli bränd på torget, halshuggen framför sin familj eller massakrerad på alla de sätten som präglar talibanernas förakt för människolivet.

Nu sveper grymheterna fram som en stormvind över Afghanistan. De afghaner som varit tolkar till svenska trupper är lika fredlösa och oskyddade som alla andra som står på talibanernas oändliga dödslistor. Där står även politiska oppositionella, de religiöst mindre ortodoxa och de som inte är religiösa alls. De som har en annan könsidentitet och sexuell läggning än vad talibanerna godkänner. Kvinnor som lämnar sin slöja eller går i skolan, och som därför misstänks för osedlighet. Stormvinden har ingen gräns för sin grymhet, eller för hur många offer som ska drabbas. 

Stora och svåra problem har sällan enkla lösningar. Ibland finns det inte ens lösningar över huvud taget, utan bara olika vägar att hantera det omöjliga. Det är få som trott att den internationella militära insatsen i Afghanistan skulle leda till harmoni, fred och demokrati, så länge talibanerna är väpnade med sitt hat. 

Ännu färre trodde att resultatet av den internationella militära insatsen skulle bli en rättsstat – ens inom den långa tidsperiod som den varade. Men den har likväl stoppat och trängt tillbaka det ohämmade våldet. Talibanerna har inte haft fritt fram, och det har gjort livet friare för i stort sett alla andra.

Likväl har många debattörer hävdat att den internationella insatsen var en återuppstånden kolonialism, eller eftergift för militarism. De har varit entydiga med att insatsen borde ha avbrutits omedelbart, eftersom den var att likna vid en invasion där västmakterna försökte sätta sig över folket – implicit menande att talibanerna och mördarna företräder folket. 

Det är lika vettlöst som att hävda att det amerikanska deltagandet i andra världskriget och invasionen av Normandie var en amerikansk invasion av Europa.

Det är förståeligt att amerikaner, liksom alla andra nationer, kan känna en hopplöshet inför ett krig som aldrig tar slut, och att man av det skälet vill ta hem trupper. Men den viljan har påverkats av alla dem som hävdat att det är meningslöst, att den internationella insatsen bara förvärrar problemen och att afghanerna själva inte vill det. 

För de flickor som kunnat gå i skola och välja sitt eget liv var det inte meningslöst. För de afghaner som kunnat rösta var det inte något intrång i deras lands självstyre. För dem som nu massakreras var det inte hopplöst att utländsk trupp skyddade dem. 

Ni som drev fram nuvarande scenario för att ni sa att det var bättre för Afghanistan att lämnas åt sig självt, vad säger ni nu när afghanerna lämnats åt talibanernas bödlar? Menar ni att detta är bättre? Det är i så fall en cynism kring människolivet som är svår att förstå.