Anförande av Gunnar Hökmark, ledamot av Europaparlamentet, vid minnesstund för kommunismens offer på Norrmalmstorg lördagen den 16 december 2006
Det talade ordet gäller
Kära vänner,
I dag minns vi kommunismens offer här på Norrmalmstorg. Det handlar om alla dem som under kommunismens förtryck led, plågades, torterades, hungrade, fängslades och avrättades. Det handlar om de miljoner och åter miljoner som förlorade livet och de hundratals och åter hundratals människor som fick se sina liv förlorade i samhällen som inte tillät dem egna tankar, egna förhoppningar, en egen tro eller ett eget liv.
Dem minns vi här i dag på Norrmalmstorg, den plats i Stockholm där en gång stödet för balternas frihetskamp uttrycktes måndag för måndag tills de baltiska länderna var fria. Vi minns alla dem som aldrig fick uppleva friheten utan bara socialismens eländiga gråhet och fattigdom, dess brutala förtryck och vidriga förtryckare.
Genom att minnas dem kan vi också komma ihåg hur lätt det var att i fria länder glömma alla dem som prisgavs till förtrycket, hur många det var som ursäktade förtrycket eller som hellre ville förtränga det än att reagera mot det. Där borta ser vi de tre kolonner, en för varje baltiskt land, som restes till minnet av Måndagsrörelsens möten för baltisk frihet. På detta torg passar det väl att minnas alla dem som inte fick uppleva friheten liksom hur många som glömde deras förtryck.
När Sveriges Radio rapporterade 1975 från Francoregimens fall sa reportern att nu hade Europas sista diktatur fallit. På en gång definierades halva Europa och dess folk bort, på en gång glömdes ester, letter, litauer, polacker, östtyskar, tjecker, slovaker, ungrare, slovener, rumäner, bulgarer, kroater, bosnier, serber, montenegriner, makedonier, albaner, ukrainare, vitryssar, ryssar och bort när den tidens likgiltighet för socialism och oförmåga att skilja mellan demokrati och diktatur förenades med okunskap och ytlighet. De glömde bort alla dem som förtrycktes.
Det var i en tid då vi under årtionden hade tillåtit våra samhällen att glömma bort kommunismens offer till förmån för bättre relationer med deras förtryckare. Det var samma tidsanda som ledde till att en gång den svenska regeringen valde att glömma bort Raoul Wallenberg, vars minnesplats ligger några hundra meter härifrån, när han tynade bort i först ungerska och sedan ryska fängelser i ett okänt öde.
Och det är samma oförmåga att se kommunismens offer och förstå förtryckets natur som inspirerade Sveriges Television att för någon vecka sedan, 50 år efter att Sveriges Radio förkunnade att Europas sista diktatur fallit, sända ett hyllningsprogram om Fidel Castros femtioåriga förtryck. Ett program inte om de förtryckta, inte om förtrycket utan om förtryckaren. Låt oss se till att det aldrig mer ska bli möjligt att glömma kommunismens offer!
Stockholm är en unik huvudstad i Europa. I varje annan huvudstad finns ett monument, över den okände soldatens grav, över motståndsmännens kamp eller till minne av förtrycket. Vi har sluppit de erfarenheter och den historia som har lagt grunden för dessa monument. Vi har en historia som gör oss privilegierade men som också borde ge oss en särskild skyldighet att förstå dem som föll offer för krigen och för förtrycket.
Låt oss därför här på Norrmalmstorg verka för att kommunismens offer aldrig ska glömmas, genom ett monument som håller deras minne levande. Låt ett monument resas här över alla de miljoner som förlorade livet och de som förlorade sina liv. Låt det bli ett monument, rakt här framför oss, med en låga som aldrig släcks för att minnas offren men också hur lätt det var för tystnaden och glömskan. Genom att minnas förtrycket värnar vi om friheten. Låt den lågan lysa här på Norrmalmstorg!