”Ny stabilitetspakt behövs i Europa”

Stödet till EU-länder i akut kris får inte leda till att länder med växande underskott slipper ta konsekvenserna av ansvarslös utgiftspolitik. Det skriver Gunnar Hökmark (M), vice ordförande i EU-parlamentets största partigrupp, EPP-gruppen. Utan reformer och budgetstabilitet kommer vi att få se en växande motsättning mellan länderna i norra och södra Europa, menar han.

De kommande månaderna avgörs om vi kommer att få en starkare stabilitetspakt i EU och en starkare europeisk ekonomi, eller om vi i stället kommer att få se fortsatt växande spänningar mellan Europas nord och syd.

Efter ett årtionde där skillnaderna i EU har diskuterats i termerna öst och väst är vi på väg att få en indelning i nord och syd. I norr har vi relativt stabila offentliga finanser och växande konkurrenskraft medan södra Europa fått allt svagare offentliga finanser som en konsekvens av bristande reformer och ansvarslös utgiftspolitik.

Det är uppenbart att traditionell socialdemokratisk utgiftspolitik och motvilja mot reformer inte bidrar till utan tvärtom är det främsta hotet mot social trygghet.

Underskottskrisen i södra Europa bygger på såväl växande skuldbördor som för liten tillväxtkraft. I några fall har det handlat om aningslöshet och politisk oförmåga, i andra fall är det en följd av medveten politik för att genom ökade utgifter stimulera ekonomin och den vägen möta krisen.

Oavsett vilket leder detta till misstro vid finansieringen av nya lån, inte bara för att skuldbördorna och räntekostnaderna växer utan också för att ekonomier med vikande konkurrenskraft saknar tillväxtförutsättningar, vilket är en förutsättning för tilltron till att de kan betala tillbaka lånen.

Det är därför som reformeringen av den europeiska ekonomin måste följa två spår. Å ena sidan åtstramningar för att få underskotten och skuldbördorna under kontroll. Å andra sidan reformer som stimulerar konkurrenskraft och företagande och därmed balanserar åtstramningen.

Därför måste vi få till stånd en ny stabilitetspakt som gör att alla medlemsstater kan lita på att varje medlemsstat agerar så att den får sina offentliga finanser under kontroll. I längden är det ingen lösning på Europas eller eurons problem att vi har en gemensam stödmekanism för att hjälpa utsatta underskottsländer om reformer för tillväxt och besparingar uteblir.

Medborgarna i länder där reformer har genomförts kommer inte att vilja bidra till att skyla över bristen på politiskt mod i andra länder. Utan reformer och budgetstabilitet kommer vi att få se en växande motsättning mellan länderna i norra och södra Europa.

Stödet till länder i akut kris får inte leda till att vi urholkar betydelsen av att länder med växande underskott tvingas möta konsekvenserna i form av stigande räntor. Det måste vara de som missköter sig som får bära den ekonomiska och politiska konsekvensen av detta, inte de länder som tagit ansvar. Verkligheten är mer ovillkorlig än vad vi kan åstadkomma med lagstiftning. Därför måste vi nu undvika att några länders skuldbörda blir en gemensam angelägenhet för alla, vare sig genom euro­obligationer, eurobonds eller andra åtgärder.

Den nya stabilitetspakten måste bygga på automatiska sanktioner mot varje medlemsland, stort eller litet, som bryter mot de gemensamma reglerna.

De nya reglerna måste också ställa tydliga krav på medlemsstaternas offentliga finanser över hela konjunkturcykeln. Vi måste ha regler och krav på de offentliga finanserna även i bra väder och inte bara i dåligt. Vi bör införa krav på överskott under goda tider.

Jag kommer att lägga förslag om att varje medlemsstat redovisar sina medelfristiga mål vad gäller offentliga utgifter och överskott respektive underskott i ett treårsperspektiv så som gäller den svenska budgetlagstiftningen. Den har bidragit till Sveriges stabilitet och förhindrat en okontrollerad utveckling av offentliga utgifter och underskott.

Länder som inte lever upp till sina mål bör drabbas av sanktioner även om de inte bryter mot stabilitetspakten. Det kan ske genom en minskning av EU-bidrag för att neutralisera konsekvenserna av ökade underskott.

Den framtida stabilitetspakten måste vara så tydlig att den ger stabilitet och förtroende medlemsländerna emellan, samtidigt som den inte tillåter politiskt godtycke. Stabilitetspakten skall ta fasta på offentliga underskott, för stora skuldbördor och underskott i betalningsbalans.

Då kan vi också gemensamt kräva att man genomför åtgärder som är bra för hela den europeiska ekonomin och som stärker euron. Det är bra för Sverige oavsett om vi är med i eurosamarbetet eller ej, och stärker skälen för att vi skall vara med.