Det är välkommet att försvarsgruppen kommit överens om att höja årets tilldelning med 500 miljoner kronor, men det är endast ett litet steg för att möjliggöra finansieringen av ett försvarsbeslut som i sin tur innebär ett försvagat försvar. För att möta en allt mer osäker omvärld och växande hot i vårt direkta närområde behöver vi på riktigt höja det svenska försvarsanslaget.
Det senaste året har vi sakta börjat reparera över ett decennium av försummelser. 2004 påbörjades en nedrustning baserat på en redan då felaktig föreställning att militära hot mot Sverige kunde avskrivas för överskådlig framtid. Sedan dess har svensk försvarspolitik inte tagit hänsyn till de senaste tio årens växande hot, eller för den delen de växande hot vi nu ser.
Listan över säkerhetshot i vår direkta omgivning kan göras läng. Cyberattacken mot Estland 2007 då samhällsbärande myndighetssidor och två av landets största banker utsattes för dos-attacker (överbelastning till följd att sidorna kraschar). Den ryska invasionen av Georgien 2008. De kontinuerliga kränkningarna av svenskt luftrum. Kriget i Ukraina. De pågående försöken att åter destabilisera Serbien och Balkan. Det kan inte ha undgått någon att vi lever i en allt mer osäker tid. Samtidigt har betydande militär försvarsförmåga fasats ut, och trots marginella tillskott fortsätter underskott att undergräva vår försvarsförmåga.
I februari presenterade ÖB Micael Bydén budgetunderlaget för 2018. Det angav att försvaret saknar 6,5 miljarder för kommande tre år, samt ytterligare en okänd summa för att åtgärda brister enligt en hemlig bilaga till regeringen. Det innebär att om försvaret får ett tillskott på 6,5 miljarder fram till 2020 kommer vi precis upp till vad försvarsbeslutet – som innebar fortsatt minskad förmåga – kräver, men utan att stärka försvaret utifrån de krav som nu ställs.
500 miljoner kronor i år är välkommet. Det är resultatet av viktiga påtryckningar från Moderaterna, och utan dem vore vi i en sämre situation än vad som nu kommer att vara fallet. Men det är inte tillräckligt, och det är i synnerhet allvarligt att den stora frågan om hur det ska se ut 2018-2020 skjutits på framtiden. Sverige är i behov av en långsiktig försvarspolitik som regeringen tycks vara oförmögen att leverera.
Säkerhetspolitikens verklighet förändras i realtid, inte inom ramen för våra budgetprocesser. Det har under de senaste månaderna larmats från både fransk och tysk säkerhetstjänst om planerad rysk påverkansattacker på respektive presidentval. Det har också rapporterats om planerad destabilisering i Sverige, och tidigare i år larmade FRA – liksom nu senast SÄPO – för att utländska IT-spioner gjort förberedelser för att slå ut svensk infrastruktur som elnät och kommunikationssystem. Samtidigt fortsätter Ryssland att rusta. Det berör hela Sverige, oavsett om man bor i Luleå, Kalmar eller Göteborg. Vi har helt enkelt inte råd att fortsätta försumma vår försvarspolitik.
Sverige är i dag det land som lägger lägst av samtliga länder i Östersjöregionen. Nästa år kommer vi enligt prognoser att lägga mindre än en procent av BNP på rikets och regionens säkerhet. Nu måste nuets verklighet att gälla. Allt mer pekar på att så inte är möjligt under dagens socialdemokratiska ledarskap.
Gunnar Hökmark, delegationsledare för Moderaterna i Europaparlamentet