Allmänt

Svek mot globalt miljöansvar – artikeln i Dagens Nyheter 25 augusti 1989

Kategorier: Allmänt, Artikel, Startsida

Det finns förmodligen inget enskilt miljöproblem av samma globala dignitet som växthuseffekten. Internationell forskning och vetenskap säger oss att utsläppen av framför allt koldioxid kan ge en höjning av den globala medeltemperaturen på mellan 1,4 och 4,5 grader redan under de närmaste 30–50 åren. För Sveriges del kan det röra sig om temperaturförändringar på uppemot 8–10 grader.

Havsytans nivå kommer troligtvis att stiga. Vissa länder kan helt enkelt komma att mer eller mindre försvinna, som Maldiverna, medan andra länder som Bangladesh kommer att se stora och idag tätbefolkade områden hamna under havsytan. För Sveriges del kan effekterna stanna vid ökad nederbörd och högre temperaturer samtidigt som stora markområden i södra Skånes kustlinje förvinner. Påverkas Golfströmmen påverkas emellertid även våra livsbetingelser dramatiskt.

Det är mot denna bakgrund rent hyckleri att säga sig vilja sätta miljöfrågorna främst när man samtidigt är beredd att ta de ökade koldioxidutsläpp som följer med den förtida kärnkraftsavvecklingen.

Vi kan ibland klaga på andra länder och hävda att dessa inte tar viktiga miljöfrågor på tillräckligt allvar. Men den förtida kärnkraftsavvecklingen innebär att Sverige skiljer ut sig på ett helt annat och klandervärt sätt. Samtidigt som den industrialiserade världen måste söka begränsa och reducera sina koldioxidutsläpp kommer Sverige genom ett medvetet politiskt beslut låta sina utsläpp öka i en betydande omfattning. Det är i hög grad omoraliskt och det kommer att ställa Sverige vid sidan om i vår tids viktigaste internationella miljösamarbete.

Birgitta Dahl har, trots avvecklingsbeslutets uppenbara konsekvenser för miljön, sökt förneka att det skulle finnas någon motsatsställning mellan ett svenskt tak för koldioxidutsläppen och den förtida avvecklingen. Hon har hävdat att Sverige kan leva upp till det av riksdagen uppsatta taket för koldioxidutsläppen samtidigt som avvecklingen genomförs. Både industri och fackföreningsrörelse har mött detta med öppen misstro.

Nu har också den socialdemokratiska 90-talsgruppen i praktiken underkänt Dahls politik, dock utan att ha modet att dra någon egen slutsats.

Vad gäller den elintensiva industrins förutsättningar för överlevnad skriver gruppen ”Vår slutsats är att riksdagsbesluten är oförenliga i denna del såvida det inte blir möjligt att snabbt och radikalt minska andra koldioxidutsläpp, däribland dem från trafiken.”

Efter att under lång tid ha förringat avvecklingsproblemen och framhållit de förnybara energiformerna som en möjlig ersättning redan under 90-talet, tvingades Dahl under våren att redovisa en lista på nya kraftanläggningar för att kunna göra avvecklingsplanerna trovärdiga internt. Den innehåller planer på en relativt omfattande återintroduktion av fossila bränslen, i strid med folkomröstningen som uttalade att kärnkraften skulle användas ”i avvaktan på att förnybara energikällor blir tillgängliga”. Linje 2 hävdade dessutom på sin röstsedel, tvärt emot vad Birgitta Dahl till försvar för sin återintroduktion av fossila bränslen skriver på DN debatt 22/8, att ”Elproduktion genom olje-och kolkraftverk undviks”.

Ett genomförande av denna planerade utbyggnad av fossilkraft skulle öka Sveriges utsläpp av koldioxid med 12 procent. Skulle denna ökning balanseras genom en minskning av bilismen som 90-talsgruppen hänvisar till, ställer detta krav på att var tredje bil, lastbil och buss ställs åt sidan. Räknar man in den fortsatta avvecklingen som kommer att tvinga fram ytterligare fossilanvändning får man direkt absurda räkneexempel; vi kan inte avskaffa biltrafiken mer än en gång! Det viktiga och centrala är emellertid att 90-talsgruppen genom sin ovan citerade formulering konstaterar att socialdemokratin saknar en sammanhängande energipolitik.

Miljö- och energiminister Dahl insåg i början av sommaren uppenbarligen det ohållbara i sin situation. Hon försökte då öppna den för att slippa ur sitt dilemma. Genom att hävda att det är den samlade växthuseffekten och inte koldioxidutsläppen som sådana som skall beaktas försöker hon använda riksdagens förbud av freonanvändning från och med 1995 som ett alibi för att öka koldioxidutsläppen, som riksdagen satt ett tak för. Eftersom freonerna är betydligt ”giftigare” som växthusgaser än koldioxid menade Dahl att vi kan kosta på oss en ökning av koldioxidutsläppen utan att Sveriges samlade bidrag till växthuseffekten för den skull ökar.

Förutom att denna argumentation bygger på ett rent tankefel – även om Sverige har förbjudit användningen av freoner från och med 1995 kommer utsläppen att fortsätta lång tid framöver – finns det tre avgörande brister i hennes argumentation, som sedda ur ett globalt miljöperspektiv ej enbart ur det snävt nationella är oacceptabla.

För det första är Sveriges bidrag till växthuseffekten inte större, än att vår minskning eller ökning inte kan bli något annat än marginell. Sveriges förmåga att bekämpa växthuseffekten beror därför inte av den direkta konsekvensen av vårt eget agerande, utan av den indirekta effekt som vårt moraliska föredöme kan ha. En parallell är det svenska freonbeslutet. Så gott som samtliga västliga industriländer har i dag fattat beslut om att stoppa freonanvändningen. Det svenska beslutet i sig hade inte gett någon effekt. Det samfällda internationella agerandet kan däremot undanröja hotet från freonerna. Betydelsen i det svenska beslutet ligger därför främst i dess påverkan av andra länders inställning till freonförbud. På motsvarande sätt är det inte den samlande växthuseffekten av svenska utsläpp som är den centrala frågan, utan vår påverkan på andra länders utsläpp.

För det andra ger riksdagens beslut att förbjuda freonanvändningen inte något alibi för att öka koldioxidutsläppen. Koldioxiden är den alldeles klart dominerande växthusgasen. Växthuseffekten kan därför inte bemästras utan ett internationellt samfällt agerande som tar sikte på att begränsa och reducera koldioxidutsläppen. I sin nyligen publicerade rapport om växthuseffekten skriver också Naturvårdsverket: ”koldioxiden svarar för cirka hälften av den befarade temperaturstegringen medan CFC (freoner) står för ytterligare 25 procent. De åtgärder som nu vidtas för att begränsa CFC-utsläppen bidrar till att minska mängden växthusgaser, men är inte tillräckliga för att begränsa växthuseffekten.

För det tredje var riksdagens beslut om ett tak för koldioxidutsläppen – som togs i strid med socialdemokratin – ett uttryck för att riksdagsmajoriteten betraktar växthuseffekten som så allvarlig att man ansåg det befogat att förbjuda freonerna och sätta ett tack för koldioxidutsläppen. Birgitta Dahls ”pedagogiska” grepp med att se till växthuseffekten i sin helhet ger därför inte grund till att Sverige i strid med internationella rekommendationer skall ta ett medvetet beslut om att öka koldioxidutsläppen.

Nu hävdar Birgitta Dahl på nytt i tisdagens DN att hennes energipolitik – som i juni skulle ses mot växthuseffektens helhet – visst är förenlig med koldioxidtaket. De snabba svängningarna ger onekligen en aning om förankringen i verkligheten.

Hon skriver nu att Sverige skall minska sin energianvändning med 50 procent de närmaste decennierna. Det innebär i praktiken en strypning av det svenska samhället, med omfattande miljökonsekvenser som följd. Frånsett om hon menar allvar eller ej, står hennes neddragning av elproduktionens kapacitet i en direkt motsatsställning till en från miljösynpunkt nödvändig effektiv energihushållning. Elkraft är nämligen det mest effektiva sättet att använda energi på. Finns det en minsta osäkerhet om den framtida tillgången på elkraft, ökar nämligen användningen av andra bränslen, som är mindre energieffektiva och som ger större utsläpp.

Sverige har till exempel sedan 1973 kunnat minska sina koldioxidutsläpp med 35 procent tack vare en säker tillgång på kärnkraftsproducerad el. Den ökande elanvändningen har ersatt miljömässigt sämre energiformer. Denna utveckling vill Birgitta Dahl vända genom att ersätta el med direkt användning av andra bränslen. Men vill man minska den totala energianvändningen och miljöföroreningarna är den god tillgång på elkraft en nödvändig förutsättning!

Dahl hoppas också att ett intensivt besparingsprogram vad gäller elanvändningen skall göra kärnkraften onödig. Förutom att detta från miljösynpunkt ger fel effekter är det orealistiskt att räkna med att elhushållningen skall lösa problemen med kärnkraftsavvecklingen. Får vi bara hälften av 80-talets tillväxt av elanvändning kommer Sverige under 90-talet för första gången på moderna tid att riskera brist på el, även om de planerade fossila kraftverken byggs. Konsekvenserna av en sådan politik har de fyra industrifackförbundens ordförande vältaligt belyst i DN förra veckan (DN Debatt 17/8).

Jag håller med Birgitta Dahl om att biobränslen har en intressant potential. Men deras potential har ingenting med kärnkraftsavvecklingen att göra eftersom det främst ger en möjlighet för medelstora och små kommunala värmeverken att ersätta sin kol- och oljeanvändning. Det är bra från miljösynpunkt men påverkar inte det framtida behovet av el.

Naturgasen är heller inte den räddningsplanka som Dahl uppenbarligen hoppas på. Förutom att naturgasintroduktionen av allt att döma ser ut att dröja på grund av osäkra kommersiella villor och Swedas nuvarande ägarkonstruktion innebär naturgas som ersättning för kärnkraft ökade koldioxidutsläpp.

Kommunekologen i Varberg, Kurt Claesson påvisade för en tid sedan konsekvenserna av att ersätta kärnkraftverket i Ringhals med ett naturgasverk: ”Tillskottet av försurande kväveföroreningar från de planerade gaskraftverket blir stort. Försurningens effekter i Varbergs kommun är mycket allvarliga och det visar sig bland annat som fisktomma sjöar, förändrat växt- och djurliv, ökande metallhalter i yt- och grundvattnet, korrosion av vattenledningar, kulturföremål och byggnader, ökänd urlakning av näringsämnen i mark och skogsskador. Hälsoeffekterna på känsliga människor kan inte uteslutas.”

Det är oundvikligt att kärnkraftsavvecklingen står i strid med ett globalt miljöansvar. Det är denna grundläggande motsatsställning mellan Dahls miljöpolitik och henne energipolitik som 90-talsgruppen nosar på med sina försiktiga formuleringar. Birgitta Dahls artikel förändrar inte grunden för den bedömning som ledde till att 90-talsgruppen underkände hennes politik. Kvar står att socialdemokratin saknar en sammanhängande energipolitik. Den osäkerhet detta ger upphov till påverkar svensk ekonomi och det drabbar inte bara vår egna miljö utan också våra möjligheter att agera i det internationella miljösamarbetet.

Att vad man kan göra för att minska klimatpåverkan genom minskad kol- och oljeförbränning, eliminerade freonutsläpp och liknande åtgärder kan nämligen genomföras även om kärnkraften användas. Frågan är bara om man sätter miljön främst.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *