Det säger något om den svenska mediestrukturens perspektiv att frågan om positioner i riksdagens olika utskott kom att dominera nyhetsrapporteringen under ett dygn. Ibland har det handlat mer om skolgårdens skvaller än politikens rimliga frågor.
Med Trump på väg mot toppmöte med Putin med risker för bilaterala överenskommelser om Europas gränser och säkerhet, Rysslands rustning och aggression, det svenska försvarets fortsatta nedgång, Nordkorea som fortsatt anses utveckla uran för vapenanvändning, Kinas framväxande roll som ekonomisk, politisk och militär stormakt, med motsättningar och konflikter i EU att hantera liksom att Storbritanniens förhandlingar om utträde skapar sina konflikter, den överstimulerade högkonjunkturens risker för vår egen ekonomiska stabilitet, omfattande och dödlig gängbrottslighet och politisk extremism kan politiken synas ha större utmaningar än hur man i Sveriges riksdag efter ett val som ännu inte hållits och än mindre räknats ska bestämma om alla partier ska ha samma villkor för att få ordförande och vice ordförandeposter eller inte.
För det första är frågan i sig en symbolfråga. Med några undantag, och kanske inte ens det, påverkar frågan om vilka som är ordföranden i olika utskott ingenting. Utskott med moderata ordföranden för inte en mer moderat politik, utskott med socialdemokratiska ordföranden för inte en mer socialdemokratisk politik. Det är sannolikt få väljare och säkerligen inte så många riksdagsledamöter som vet vilka som är ordföranden och än färre som vet vilka som är vice ordföranden i riksdagens utskott. Det är en prestigefråga och ger sina fördelar i det interna riksdagsarbetet men det ger inte något politiskt utslag vem det än är. Tanken på att ett regeringsalternativ står och faller med en fråga som urartat till politiskt trams innebär en total perspektivlöshet, hos de journalister som föder denna föreställning liksom hos de riksdagsledamöter som spelar med.
För det andra är frågan om proportionalitet eller inte, eller om riksdagen ska ha olika klasser av riksdagsledamöter, avgjord när den nuvarande riksdagen valde att låta proportionalitet avgöra vid valen av talmän. Det är en fråga som har något större symbolisk betydelse än frågan om vice ordförandeposten i näringsutskottet eller ordförandeposten i trafikutskottet. I grunden ankommer det inte på riksdagens ledamöter att sig emellan i olika konstellationer avgöra vilka som är första klassens riksdagsledamöter och vilka som tillhör den andra klassen. Det är väljarnas val som avgör vilka som är riksdagsledamöter. Det innebär också att det är väljarnas val som avgör vilken politik det finns stöd för. Det ville tyvärr en stor del av riksdagens partiledare efter förra valet sätta ur funktion. Det var skadligt för svensk politik, för förtroendet för det politiska systemet och för de partier som överlät makt genom detta.
För det tredje avgörs politikens skiljelinjer inte av fördelningen av politiska poster utan genom de beslut som fattas, genom den politiska agenda som sätts och de reformer som genomförs.
Under den gångna mandatperioden har detta lett till ett politiskt vakuum och stagnation förenat med en vänsteragenda som saknar förankring i den svenska riksdagen. Försvarsfrågan har inte hanterats, Nato-frågan har stått still för att socialdemokraterna är rädda för bokstavskombinationen mer än utvidgat samarbete mede bland annat USA och andra alliansmedlemmar. Utgiftspolitiken har i en högkonjunktur kommit att bli direkt ansvarslös i förening med en extrem penningpolitik, som inte bara hur byggt upp tillgångsvärden utan också tagit bort möjligheten att använda penningpolitiken i lågkonjunktur. En överstimulerad ekonomi i högkonjunktur bär med sig många faror. Den antikapitalistiska retoriken som Vänsterpartiet har tagit över regeringskartellen med har inneburit en utflyttad storbank och ett ständigt levande hot om förbud mot företag som ger bra välfärd om de går med vinst, liksom ett genombrott för den marxistiska tesen att vinst är stöld. Migrationsfrågan har stått och haltat i obeslutsamhet och olika kast av politiskt hyckleri. Istället för en öppen och human flyktingpolitik som bygger på lag och rätt har vi en godtycklig invandringspolitik som upphäver lag och rätt när aktivismens vågor går höga och som stått lika förlamad inför den brottslighet och de hot som drabbar flyktingar och invandrare i det svenska samhället liksom det svenska samhället i sig.
Detta och andra tillkortakommanden, misslyckanden och haverier har vi regeringen men också decemberöverenskommelsen att tacka för. Den byggde på att politikens överordnade uppgift var att markera distans till Sverigedemokraterna. Få saker har spelat dem så mycket i händerna som detta. Det beror nämligen på att om man i det politiska arbetet överordnar avståndstagandet till ett politiskt partier till allt annat underordnar man politiken. Så underordnades skattefrågan, försvarsfrågan, energifrågan, den ekonomiska politiken och företagandefrågorna, liksom Nato och arbetet i den Europeiska unionen. Ytterst underordnar man då också de frihetens värden som är de mest fundamentala till politikens markeringar.
De som nu menar att man bäst markerar mot Sverigedemokraterna genom att behandla dem annorlunda i Sveriges riksdag har inte lärt mycket av detta. Lika lite har de som tror att frågan om vilka utskottsposter som ska fördelas till vem avgör frågan om alliansens trovärdighet. Den ligger i politiken.
Vår förmåga att värna grundläggande värden i det svenska samhället har inte att göra med att man förändrar reglerna för det politiska spelet i Sveriges riksdag utan med de politiska beslut som ska fattas där.
En reformpolitik för ett starkare Sverige på marknadsekonomins och frihandelns villkor. Ett starkare försvar för att i strid med Sverigedemokrater och Vänsterparti ta på allvar det hot som Ryssland utövar. Nato för att tillsammans med andra fria samhällen värna friheten. En ansvarsfull ekonomisk politik utan bidragspopulism. En kraftfull kriminalpolitik som värnar individens rätt och människors trygghet och som kan avliva tesen om att det är invandrare som står för brottsligheten, det är brottslingar som står för brotten oavsett varifrån de kommer och de ska straffas oavsett varifrån de kommer och de ska avvisas om de inte har rätt att vara i Sverige. Det är detta som måste vara alliansens styrka.
Det är så man sätter våra två ytterlighetspartier på plats. Politiskt genom att hävda frihetens värden, inte procedurmässigt genom att hindra dem från att få nominera av svenska folket valda ledamöter i Sveriges riksdag till att få vara ordförande i Trafikutskottet och vice ordförande i Utbildningsutskottet.
Vänsterpartiet har i decennier kramat diktaturer och lyssnat till direktiv från Moskva, de har under hela vägen fram till den djupa krisen i Venezuela hyllat samma ansvarslöshetens populism mot företag, företagare och ekonomisk stabilitet som överallt annars, och som präglar den egna ekonomiska politiken som styr regeringens budgetpolitik. Socialdemokraterna samarbetar politiskt med detta skammens parti. Alliansen har inga planer på att låta Sverigedemokraternas värderingar om andra människor påverka alliansens politik Alliansens politik förhandlas alliansens partier emellan. För min del får de gärna anpassa skatteförslag eller utbildningspolitik till de uppfattningar som kommer fram i Sveriges riksdag och i offentliga utredningar där alla får vara med.Men det är alliansens värderingar som ska stå starka genom politiken.
Det är svagsint att tro att Sd eller V påverkar politiken genom de poster som de får i utskotten. Det är genom politikens fasthet och värderingar Sverige ska styras. Där har socialdemokraterna misslyckats och där måste alliansen lyckas, genom att skilja på procedur och politik och genom att föra en politik som har stöd i Sveriges riksdag. Både riksdagsledamöter och partiledare som faller in i journalistikens spelteorier bör under den vecka som nu är bestämma sig för att Sveriges utmaningar är alltför stora för att låta utskottens presidier ställas före det Europa som hotas, den osäkerhet kring våra gränser vi ser och de utmaningar vår ekonomi och välfärd vi står inför. Vi värnar bara alla människors lika värde genom att föra en politik som möter dessa utmaningar.