Skillnaden som gjorde Mandela stor och som Ohly och Linderborg inte ser

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Det är lite förunderligt att två företrädare för extremvänstern kan sätta agendan för hur svenska media ska följa upp minnet av en av vår tids stora ledare, nämligen Nelson Mandela. När de påstår något blir det en utgångspunkt för tyckande istället för kritisk granskning av det de påstår.

Han som aldrig tvekade att kalla sig kommunist, med all rätt, han är ju kommunist, nämligen Lars Ohly och hon som tycker att Lenin förde en intressant dialog med kulturarbetare, dvs Åsa Linderborg på Aftonbladet, hade aldrig några problem med den syn på väpnat våld mot civila och mot oliktänkande liksom mot myndighetsföreträdare som ANC utvecklade. Självfallet hade de heller inget emot att ANC förespråkade att Sydafrika inte bara skulle bli fritt från apartheid, vilket alla civiliserade människor ville, utan också ett socialistiskt land, kanske likt de socialistiska länder Ohly med flera då hyllade.

De menar då i sin dogmatik att moderaterna som inte stödde det väpnade våldet mot civila och mot oliktänkande, och inte heller tanken på att socialism, därmed måste ha varit mot befrielsekampen och mot anti-apartheid. Alltså bör moderater inte få hylla den insats som Nelson Mandela gjorde när han bevisade sin storhet genom att resa sig ovanför de djupa konflikter som präglade Sydafrika och när han lämnade våldspolitiken bakom sig. Då ser man inte att Mandela var större än ANC.

Det faktum att han varit en stabiliserande faktor för hela det sydafrikanska samhället och motverkat de krafter som ville använda våld, att han värnade det öppna samhället mot dem som ville sluta det och en fri ekonomi mot dem som ville socialisera får heller inte hyllas av andra än dem som likt Linderborg och Ohly hyllar väpnat våld och brutal socialism. Det vill säga Mandela lämnade våldsinriktningen bakom sig och får inte hyllas av dem som var kritiska till den våldspolitik som ANC stod för. Många inom ANC var besvikna över att man inte använde den nyvunna makten till att utöva rättvisa mot vita och mot andra grupper som inte stött våldet.

För att hylla Mandela, som hade kraften och modet att lämna våldspolitiken bakom sig, måste man alltså ha stött ANC som hyllade våldspolitiken. Menar Linderborg och Ohly som bägge har lätt för att acceptera våldspolitik när de anser att den behövs. Det känns inte som om de insett vad det var som gjorde Mandela större än sitt sammanhang, och större än Linderborg och Ohly. Men där han lämnade konflikter bakom sig skapar de en konflikt om hans politiska arv. Det känns inte som de lärde sig något av den man världen hyllar.

Istället hävdar de att moderater inte stödde kampen mot apartheid. Vilket är fel. Nu skulle journalister och media kunna granska deras påståenden kritiskt men väljer hellre att bara föra vidare dessa påståenden som självklara utgångspunkter för debatt och tyckande. Då hjälper inte det faktum att skiljelinjerna inte handlade om man skulle fördöma och bekämpa apartheid utan om man skulle göra det genom bojkott av Sydafrika, vilket ingen föreslog när det gällde Sovjetunionen, Kina, Saudiarabien, Libyen, Etiopien eller Kuba. Bojkotter isolerar nämligen regimer och länder från omvärlden.

I det här fallet isolerade den också andra anti-apartheid rörelser från omvärlden. De fick inte inresevisum om de inte i praktiken godkänts av ANC som befann sig i konflikt med andra motståndsgrupper, som Inkatha eller liberala vita. ANC godkände dödligt våld, bland annat med så kallade ”halsband” det vill säga brinnande däck, mot oliktänkande svarta medborgare. Det var denna våldsfilosofi som Mandela förmådde både ANC och Sydafrika att bryta upp från. Det var hans storhet. Men inte Ohlys och Linderborgs. De har sin syn på politiskt våld vilket leder till mer eller mindre förtäckt försvarstal av Lenin med flera.

Men hur kan det komma sig att de deras påståenden inte granskas kritiskt? Det vore inte det minsta svårt.

MUF bedrev en Södra Afrikakampanj och en insamling under ett antal år både när jag satt i ledningen för förbundet och senare. Moderaterna fördömde apartheid som alla andra men såg inte bojkotten som det bästa medlet. Liksom vi heller inte gjorde när det gällde Sovjet. Och vi var ju till skillnad från Ohly inte för det samhällssystemet heller.

Apartheid var en särskild vidrig form av förtryck eftersom den byggde på att människor förmenades sitt människovärde. Det var ett av de många olika slag av förtryck som då präglade världen. När muren föll föll också diktatur efter diktatur i världen. Så också den sydafrikanska.

Och Mandela ledde sitt land vägen bort från de konflikter som Ohly och Linderborg tjusas av. Det är en unik historia om storhet, mod och integritet hos en person i ett sammanhang som var så predestinerat till hat och våld.

Så hur kan det komma sig att de som hyllar det våld, och de konflikter, som Mandela vände ryggen, utan kritisk granskning kan fara med osanning om Sydafrikadebatten?

Det hela blir än mer bestickande när detta sker samtidigt som hundratusentals människor i Kiev demonstrerar mot de gamla strukturer som Ohly hyllade. Som välter statyer på den Lenin de försöker återupprätta som intellektuell storhet och kulturperson.

För om de demonstranter som omringas av den ukrainska regimens specialstyrkor har Ohly och Linderborg inte sagt ett ord till stöd för vad jag har kunnat se. Kanske är båda två förargade över att en kvarvarande staty på Lenin har vällts av demonstranterna. Medan människor fredligt kämpar för frihet och demokrati i ett nära grannland tiger de medan de ägnar sig åt att skriva om historien om den svenska sydafrikadebatten. Det känns nästan som förr.

Jag kan inte låta bli att citera Linderborg från i maj 2012 i Aftonbladet:

”Det finns en Lenin före och en efter revolutionen 1917. Han var modern i vissa frågor och gammalmodig i andra – precis som August Strindberg, som Wiman djärvt nog ställer upp som Lenins antites.

Det intressanta är emellertid inte Lenin, utan att hela den europeiska arbetarrörelsen under tiden för den ryska revolutionen var ett emancipatoriskt projekt med gemensamma referensramar till upplysningen och franska revolutionen. Målet var att förändra samhället på alla nivåer: socialt, politiskt och kulturellt.

Min poäng är att Lenin öppnade för en ny kultur, att han inledningsvis försökte skapa en dialog mellan alla radikala kretsar. Konstnärer, författare, skådespelare, pedagoger, arkitekter … deltog i samtal om hur revolutionen skulle genomföras och förvaltas. Socialismen, förstod han, skulle aldrig lyckas utan kulturarbetarna.”

Så skriver hon om en av den moderna historiens råaste massmördare.

Det är våldet de tjusas av, inte den fredliga kampen för frihet och demokrati. Som vi såg i Tjeckoslovakien under Havel. I Polen under Walensa. I de baltiska staterna under personer som i dag är politiska företrädare för sina länder i Europaparlamentet och som vet vad kommunismen stod för. Jag känner dem och träffar dem varje dag jag är där. De anser inte att Lenin var en spännande kulturpersonlighet.

Lenin utövar en lockelse för några i varje generation. Med den lockelsen vill man inte se det som skilde Mandela från deras egen våldsromantik. De förstår inte hans storhet eftersom de själva sitter fast i det han bröt upp ifrån. Därför vill de inte att han ska få hyllas av någon annan än av dem själva.

Varför det är så vore något för en kritiskt granskande journalistik.

Kategorier: Blogg

5 kommentarer

Ung läsare · 10 december 2013 kl. 8:47

Oerhört läsvärt.
De som klagar på andras förflutna är de som är avundsjuka på deras storhet i nuet.

SGE · 10 december 2013 kl. 9:46

Journalisterna har bättrat sig. Carl Bildts tillrättalägganden av den från början skeva verklighetsbeskrivningen har fått stor uppmärksamhet. Det bör ovanstående läsvärda blogg också få.

Petter · 10 december 2013 kl. 20:25

Jag tycker du borde skriva detta i den debattartikel till Expressen.

andersmoberg676 · 11 december 2013 kl. 10:25

Mycket bra skrivet och tänkvärt.

Skall någon be om ursäkt och i så fall vem och för vad? | No size fits all · 10 december 2013 kl. 15:40

[…] Hökmark. På sin blogg gör han en utmärkt genomgång av historien och konstaterar att Ohly och Linderborg inget lärt av Mandelas storhet: att han till slut tog avstånd från våld som […]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.