Ränderna om statens makt går inte ur

Kan inte låta bli att kommentera Mona Sahlins avskedstal inför det socialdemokratiska förtroenderådet i dag. Det är ett tal som på många sätt gör upp med de föreställningar som präglade socialdemokratin inför valet, varför kan man fråga sig eftersom det är socialdemokratins dåvarande statsministerkandidat som talade idag som avgående partiordförande.

Samtidigt är hennes tal ett uttryck för en gammaldags statlig maktsyn på den enskilda människan. Arbete är inte bara en rättighet säger hon– som staten uppenbarligen ska garantera – utan också en skyldighet – som staten i konsekvensens namn ska kräva.

Arbete är inte någotdera utan en möjlighet som måste finnas för var och en som vill försörja sig. Men det är inte statens skyldighet att leverera till sina undersåtar och inte statens rätt att kräva av dem att de arbetar. Så är det inte i ett fritt samhälle. Där har vi ett ansvar att göra rätt för oss, att stå upp för andra och att försörja oss och våra närmaste genom arbete, men också en rätt att veta att om vi inte klarar det så finns det en trygghet.

Kan inte låta bli att citera hennes självkritiska syn på socialdemokraterna agerade i skattefrågan eftersom den är belysande för socialdemokratins hållning i förhållande till medborgarna:

”Men faktum är följande: när vi regerar Sverige nästa gång så utgår vi från åtta år med borgerliga skattenivåer – och ett folk som har vant sig vid sina jobbskatteavdrag. Tyck som ni vill om det men så är det. Mot denna bakgrund måste vi formulera vår politik.

Väljarna måste kunna få trygga besked: vi menar allvar – vi kommer inte att chockhöja vanliga löntagares skatter. Att rösta på socialdemokraterna ska inte vara en uppoffring. Vi ska driva en politik som de allra flesta tjänar på.”

Det vill säga, även om S egentligen anser att skatterna ska vara högre och att medborgarna borde ha mindre får man finna sig i att väljarna inte vill det. Sahlin menar att S liksom måste vika sig inför väljarnas diktatur. Därför ska man inte chockhöja utan ta det lite försiktigt även om det riktiga egentligen är högre skatter.. Tanken på att alla ska tjäna på att vårt samhälle växer och utvecklas passar inte in i denna samhällssyn där grupper står mot grupper och staten bedriver fördelningen för att vinna en majoritet. Skattepolitiken ska formuleras utifrån vad man kan vinna en majoritet på, inte vad man anser bra för Sverige. Det är inte så mycket vision som ett maktparti som glömmer sig.

Etiketter: