Bombdådet i Ankara blev en tragedi i stort format. Närmare 100 människor döda i landets huvudstad är ett uttryck för att våldet har slagit till i full skala mot det turkiska samhället, några veckor före extraval till parlamentet. Det är avsett att destabilisera och det utsätter det turkiska samhället för en terror som ökar motsättningarna.
När turkiskt flyg i somras attackerade kurdiska styrkor i både Syrien och Irak utsatte man sig för risken att importera slagfältet till det egna landet samtidigt med att man än en gång återuppväckte konflikten med kurderna. Det var enligt det gamla teoremet att min fiendes fiende är min vän. Men då måste man bestämma sig för vem som verkligen är fienden. Annars riskerar man att sluta med att alla är ens fiende. Det är förmodligen dit Erdogan nu har nått.
Det är belysande för den situation som nu präglar Turkiet att ingen egentligen vem som ansvarar för bombdådet, däremot ser vi att inte bara ISIS utan även kurder i form av PKK misstänks och misstänkliggörs. Och kanske är det en kurdisk hämndaktion även om det framstår som mer sannolikt att det är ISIS som nu vill föra kriget till Turkiet, gärna med resultatet att det blir kurder som anklagas för dödandet.
Därmed träder Turkiet in i en än sämre säkerhetspolitisk situation och en fördjupad inre konflikt. Det riskerar att än mer försvaga den turkiska demokrati som är landets grund och framtid. Utan demokratin skulle Turkiet försvagas som stat och samhälle med en spiral av våld där ingen vet slutet. Därför är Turkiets europeiska relation, liksom förhandlingarna med EU, avgörande för att sätta en måttstock för vilket samhälle landet bör utvecklas till.
För ISIS kan bombdåd och terror vara ett sätt att visa att man med sitt våld når ända in i en huvudstad, att man inte är hänvisad till slagfälten och byarna i Irak och i Syrien. Det kan också vara ett sätt att inför valet i november destabilisera och underminera de demokratiska institutionerna. Det finns många som vill lägga skuld på kurder och därmed stärka Erdoğans förutsättningar att vinna men också använda sig av militärens resurser för att försvaga opposition och stärka den sittande regeringen.
Det är, om det är ISIS, ett sätt att ytterligare bredda fronten och utvidga slagfältet till ett av de länder som nu tar emot flest flyktingar och som dessutom befinner sig i förhandlingar med EU om medlemskap. Det vi nu ser är att konflikten i Mellersta Östern når en spridning som omfattar mer än Syrien och Irak och som ytterst också riktar sig mot Europa. Bombdådet i Ankara kan, oavsett vem som är ansvarig, frigöras från det mönster av våld och terror som nu drabbar land efter land i regionen.
Det ryska inträdet i krigföringen i Syrien blir en del av detta och är mer än något annat en medial krigföring och en politisk insats för att vinna sig en roll i konflikten och i kriget. Det är Assads terror som mer än något annat skapat flyktingvågorna vi nu ser. Putins insatser motverkar inte terrorn utan blir en del av det.
Genom att ta kontrollen över luftrummet försvårar eller omöjliggör Putin en flygförbudszon som skulle ge syriska flyktingar en möjlighet att fly undan i det egna landet. Man försvårar också kampen mot ISIS och försöken att begränsa och få ett slut på Assads terror. Det sker i en direkt konfrontation mot de ansträngningar som den USA-ledda koalitionen genomför. Samtidigt har kränkningarna över Turkiet blivit allt fler.
Den destabilisering av Mellersta Östern som IS står för utnyttjar Ryssland för sina egna intressen, framförallt genom att alliera sina styrkor med Assad.
Så möter Europa i förlängningen en växande flyktingvåg och ett växande säkerhetspolitiskt hot från denna del av världen där Putin skapat sig politiskt och militärt inflytande samtidigt som krigföringen i Ukraina och hoten mot grannskapet i vår del av världen fortgår.
Dessutom pågår Putins desinformationskrigföring mot Sverige och andra, den ekonomiska krigföringen mot grannarna, strategiskt utnyttjande av energipolitiken samt styrkedemonstrationer av militärt slag, alltifrån provokativt beteende i Östersjön, underrättelseoperationer, uttalade hot gentemot när den säkerhetspolitiska debatten i de nordiska länderna tar vägar som Putinregimen ogillar liksom hot om invasioner eller kärnvapen, eller i det mindre men väldigt konkreta kidnappningen som vi såg av en estnisk säkerhetspolis.
Inget av detta kan frigöras från vartannat eftersom det utgår från en strategi av det som plötsligt blivit populärt att kalla hybridkrigföring. Det som nu sker i Ukraina blev en option för Putin när USA backade från sin röda linje i Syrien och Ryssland trädde fram som en drivande aktör. Det sker i medvetenheten om att ett antal europeiska länder gärna vill bortse från, ursäkta eller förklara Putins politik på samma sätt som det finns debattörer i hela Europa, inte minst i Sverige, som menar att sovjettidens förtryck av andra länder ger dagens Ryssland rätt att förvägra dem frihet.
Vi vet inte vem som ansvarar för bombdådet i Ankara. Men det ingår i ett mönster av destabilisering, ökad våldsanvändning och terror som nu drabbar en hel region. Vi ser nu hur konflikten i Syrien och Irak, där ISIS är en part och där Assad fortfarande med Irans och Rysslands hjälp dominerar, sprids över nya gränser. Ryssland är med för att kunna påverka och följa upp sina intressen. Dessa intressen är desamma i Ukraina som i Syrien. Att försvaga den demokratiska världens inflytande, på samma sätt som man har blockerat det i säkerhetsrådet, och stärka sitt eget.
Allt detta har en sak gemensamt, nämligen viljan att öka det inflytande och den makt som utgår från Moskva. Det som nu sker i Syrien påverkar därför säkerheten också i vår del av världen eftersom det påverkar den makt och det inflytande som Putin anser sig ha gentemot sin omvärld. Vi ser nu hur politiken alltmer förlängs till kriget. Det är oroande för oss alla.