När detta skrivs är det oklart om presidentvalet i Österrike slutar med en seger för den nationalistiske och främlingsfientlige Hofer eller den gröna kandidaten Van der Bellen. Vad som är klart är att valet säger något väldigt tydligt om de traditionella regeringspartiernas ställning i Österrike. Deras kandidater blev utröstade i den första valomgången med resultat inte mer än drygt 10 %.

Det som är politikens centrum och som normalt innehåller en betydande åsiktsskillnad har förlorat trovärdighet, förtroende och inspiration.

Vi ser motsvarande i Frankrike, vi ser det i Storbritannien i form av Labourledaren Corbyns dogmatik och Ukips krav på stängda gränser mot den omvärld man är beroende till. Le Pen i Frankrike. Trump i USA. Femstjärnerörelsen i Italien. Vi ser det också i form av att extremerna i Europa tenderar att vilja göra gemensam sak mot det öppna samhällets principer och förutsättningar. Mot öppna gränser, mot en begränsad statsmakt, mot EU och mot samarbete med Nato.

I Sverige ser vi det i form av svårigheterna att forma regeringar som inte beror på ytterkantspartier som Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna, eller för den delen Miljöpartiet.

Det är mycket som står på spel. Det är det öppna samhällets liberala agenda som handlar om individens frihet, människors rätt och öppna samhällen som är större än staten.

Överallt där staten har överordnats människorna, där politiken har gjort medborgarna till undersåtar istället för att vara medborgarnas medel har följden blivit motsättningar, inskränkthet och stillastående. Så var det i kommunismens samhällen och så är det i de stater där auktoritära ledare samlar all makt i sina händer. De blir rika men länderna blir fattiga.

Ryssland i dag är ett exempel på detta. Putinregimen har förstatligat, själva lagt händerna på eller tvingat bort stora och framgångsrika företag. Ryssland är i dag en ekonomi som ständigt blir fattigare samtidigt som kretsen kring Putin blir rikare. Starka ledare ger svaga samhällen.

Det ligger mycket i att världen nu har förändrats så snabbt så det för många väljare är svårt att orientera sig. Då blir det lättare att vara emot och svårare att vara för. Proteströrelser är alltid lättare att samlas kring än en ansvarsfull reformpolitik.

Men där finner vi nästa förklaring. Om politikens centrum inte bryr sig att utveckla det goda samhällets principer och värna dess värden reduceras värdet av principer till att vara ett mer allmänt tyckande. Om politiken i centrum inte kan, vågar eller orkar ta itu med de stora utmaningar som finns drivs människor bort till protesten och det extrema.

När Ryssland utvecklat en hotfull utrikes- och säkerhetspolitik har landet mötts av tystnad och inte minst ursäkter på ett sätt som relativiserar viktiga värden. Om regeringar inte vågar reformera utan väljer att låta ett lands ekonomi gå utför förlorar centrum förtroende. Om politiska partier inte vågar presentera sina egna lösningar utan prioriterar rubriker som följer medias agenda – 5000 statliga jobb 2020 i ett samhälle där en miljon riskerar att leva i utanförskap – vinner man på kort sikt uppmärksamhet men förlorar på längre sikt förtroende.

Om man inte låter politikens motsättningar avgöras i centrum, om man inte ser till att debatten och konflikterna i centrum spela en roll för politiken riskerar man att betraktas som skenfäktare och förlorar trovärdighet. Österrike är inte den första varningssignalen men det är viktigt att vi inte väntar till den sista.

Gunnar Hökmark