Polen är sannerligen inte förlorat

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Polen utpekas ofta som ett bråkigt land i det europeiska samarbetet, inte minst i den fördragsprocess som avslutas under hösten. Det är något som man måste sätta in i sitt perspektiv innan man drar några slutsatser av det. Första gången jag var i Polen var i september 1989 då kommunisterna nätt och hjälpt hade överlevt det första fria valet.

Nu är det annorlunda. Sedan 1989 har Polen haft demokratiskt valda regeringar, kommunister har återkommit till makten och fått lämna den, men aldrig mer med socialistisk politik. Förändringen har varit utan återvändo.

Samtidigt är Polen ett land som har svårt att hantera sitt förflutna. Angivarna och fienden mitt bland de egna som ingen riktigt vet vem de var. Rapportörerna som arbetade för den kommunistiska säkerhetspolisen. Quislingarna som valde förtrycket av sina landsmän för att själva vinna fördelar.

Kanske har Polen svårare än andra central- och östeuropeiska länder att hantera sin historia just eftersom landet har en så plågsam och svår nationell historia. De ständiga erövringarna och delningarna av landet. Sedan det sena 1700-talet alltid delat, ifrågasatt eller ockuperat, ända fram till vår tid.

Det är lätt att glömma att Polen inte fanns före första världskriget, att det först efter kriget återuppstod och därefter på nytt i det andra världskrigets första fas delades genom Molotov-Ribbentrop pakten. Det är ett land som i krigets slutskede hade fler soldater i förband mot Hitlertyskland än något annat europeiskt land förutom Storbritannien men sedan ockuperades av Sovjetunionen med ständigt nya marionettregimer.

Den polska frihetskampen var mer politisk, mer baserad på kyrkan som en fristad och pågick i längre än i andra tidigare kommunistdiktaturer där det totalitära förtrycket inte gav något utrymme annat än de desperata upproren. Desto större är misstänksamheten mot dem som inte deltog och framförallt mot dem som motverkade en frihetskamp som handlade om Polen som en nationell identitet.

För ett land som genom historien har befunnit sig i kläm mellan andra större stater blir det viktigt att synas och att finnas till. Det är inte underligt att både polsk inrikespolitik men också polsk Europapolitik följer en logik som mer präglas av misstänksamhet, myter och konspirationstänkande mot andra, snarare än av öppenhet och försoning. Likväl är det trots de politiska konflikterna stadigt inlemmat i europeisk demokrati och rättstat.

Och just därför är Polen också ett exempel på något annat än vart misstänksamheten kan leda ett samhälle, nämligen styrkan i den europeiska integrationen och de krav som den ställer på rättstat, öppet samhälle och demokrati. Medlemskapet i EU ställer både krav och ger möjligheter som ger Polen och det polska samhället en stabilitet som annars kanske hade varit i fara.

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.