Om Palmes tid och tragedin

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Mordet på Olof Palme var en tragedi för familjen och för det svenska samhället. Det avslöjade för oss svenskar att ej heller vårt samhälle och vårt politiska styrelseskick var skyddat från våldet och brutaliteten. En del av socialdemokratins politiska kris i dag hänger säkerligen samman med att tragedin idylliserade den politik och den tid som då präglade Sverige.

Mordet blev en chock för hela det svenska samhället, inte bara på grund av att en statsminister mördades utan eftersom det var något som vi inte trodde skulle kunna hända överhuvudtaget i vårt land. Vi stod, trodde vi,  utanför den värld som präglades av våld och terror. Kanske är det därför som försöken att förklara mordet med stora politiska konspirationer känns så nödvändigt för så många, som om det annars inte skulle kunna hända här och hos oss.

Och kanske är det så att vi trots mordet på Olof Palme ändå inte har kunnat frigöra oss från denna känsla, att det inte kan hända här. Mordet på Anna Lindh 2003 blev en likadan chock, att en politiker inte skulle kunna handla på stan i Stockholm var trots allt svårt att förena med den idyll som vi så gärna vill tänka oss att vi är. Det misslyckade terrordådet före jul utlöste samma kommentarer, som att nu har det hänt även här.

Saken är väl att vi är denna idyll, långt mycket mer än i andra samhällen och länder världen om. Det är bara det att inget samhälle är denna idyll fullt ut och än mer, inget land lever i en omvärld som är en sådan idyll. vi lever i en värld där detta händer, och då kan det hända även här.

När socialdemokrater i dag idylliserar Palmetiden, som ett slags socialdemokratiskt Camelot där det alltid regnar på natten och aldrig på dagen, är det nog snarare det självklara maktinnehavet och dominansen över samhällsdebatten man ser till än den politik man förde. Det var nämligen den politik man förde som polariserade det svenska samhället, och Olof Palmes retorik skärpte dessa motsättningar.

Det var under denna tid då vi alltmer kom att ställa oss vid sidan av det som skedde i Europa samtidigt som högskattepolitik och en mycket snabb tillväxt av den offentliga sektorn ledde Sverige in i en lång rad ekonomiska kriser, där det tidiga 1990-talets kris blev slutpunkten.

Under Palmes tid började den svenska politiska kartan att målas om. Sverige fick sin första borgerliga regering 1976, den händelse som Marita Ulvskog talande nog upplevde var som en statskupp, som fick ett förnyat stöd i valet 1979, något som socialdemokraten Sten Andersson förklarade med att det var utlandssvenskarnas röster som fällde avgörandet, hur han nu kunde veta att det var de och inte de borgerligt röstande metallarbetarna i Göteborg.

För socialdemokratin var det egna maktinnehavet självklart och borgerlig politik inte riktigt legitim. Den kändes som en statskupp och den måste förklaras med något så skumt som utlandssvenskars röster. Likväl upphörde med detta 40 år av socialdemokratisk makthegemoni. Det som hände då la grunden för det som sedan kom 1991 och som i sin tur la grunden för den politiska utveckling som präglat reformeringen av det svenska samhället.

Näringslivets företrädare var ”hatets och illviljans kolportörer”, när vi unga moderater krävde fria och demokratiska val i Central- och Östeuropa utgjorde vi ett ”återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet” och när vi attackerade det sovjetiska systemet kritiserades vi för att ”demonisera Sovjetunionen”. Så kan ett maktparti agera och få media med sig. Det var en tid då Sveriges Radios korrespondent 1975 i Madrid förklarade att när Franco-regimen i Spanien föll hade också Europas sista diktatur fallit.

Förslagen om att tillåta valfrihet inom barnomsorgen mötte de mest grova attacker. Bara tanken på att föräldrar skulle ha trefamiljssystem eller kooperativ ansågs ett hot mot välfärden. Och den första privata barnomsorgsverksamheten Pysslingen kallade Palme ”Kentucky Fried Children”. Det var en annan tid präglad av socialdemokratisk dominans och spetsad av en socialistisk retorik som drev politiken både till att föreslå en socialisering av det svenska näringslivet genom löntagarfonder och som präglade svensk utrikespolitik. Sveriges roll i världen var inte så mycket att värna frihet och demokrati utan att ge den tredje världens enpartistater och diktaturer ekonomiskt och politiskt stöd. Castros revolution hyllades och arabvärldens nyskapade regimer blev till allierade i kampen mot imperialism och väst. Det är ingen tillfällighet att både Mubaraks och Ben Alis partier var medlemmar i socialistinternationalen ända tills deras regimer föll. Europas kommunistiska diktaturer kallades ”diktaturens kreatur” när de gick till överdrift och slog ner uppror med stridsvagnar men skulle accepteras och inlemmas i ett system av gemensam säkerhet med Europas demokratier.

Det var inte med en demokratiagenda Sverige försökte bli till en moralisk stormakt med utan med en agenda för den tredje världens enpartistater tillsammans med en försonlighet med den andra världens kommunistiska diktaturer.

Sverige höjde inte något finger mot förtrycket i Baltikum eller i Sovjetunionen men däremot gav vi utsträckta händer till diktaturer i den tredje världen, i Kuba, Etiopien eller Tanzania. Det dagens unga socialdemokrati längtar till var en röst för socialismen i världen, inte för skyddet av mänskliga fri- och rättigheter.

Socialdemokratin valde att följa med vänstervågen från 1968. Det ledde inte bara till en aktivistisk utrikespolitik till vänster utan också till en reformpolitik som under några år ledde till världens högsta skattetryck, återkommande och misslyckade försök med statlig näringspolitik och statliga företag samt löntagarfonder och hets mot privata alternativ. Det skapade inte bara motsättningar utan också en ideologisk debatt där socialdemokratins maktanspråk som maktparti möttes av en ny debatt om friheten och demokratins grundläggande villkor i ett öppet samhälle, något som la grunden för den politiska agenda som formades under 1980-talet och de reformer som präglade 1990-talet.

De var alla inte bara ett uppbrott från det totala anspråket på kontroll över välfärden som socialdemokratin stod för utan också en förnyelse som gett Sverige ett ledarskap. Friskolor, mångfald inom vården, valfrihet inom barnomsorgen, avreglerad telesektor, fristående riksbank och ett modernt pensionssystem.

Det sägs ibland att Olof Palme mötte ett hat. Så var det inte men han var fångad av sin egen retoriks skärpa och oförsonlighet som skapade motsättningar och konfrontationer bortom politikens vardagsfrågor. Och han präglades av att han ledde ett maktparti som ansåg sig ha rätten till makten.

Det i sin tur ledde till en politisk debatt som dömde ut opposition och nya idéer som mindre legitima samtidigt som det drev på en politik i motsatt riktning. I förlängningen av den socialdemokratiska generation som då styrde hade Sverige varit ett land utan friskolor, valfrihet inom barnomsorg, sjukvård och äldreomsorg men med löntagarfonder och fackligt kontrollerade företag och utanför EU. Så hade det nog inte blivit ändå men den socialdemokratiska era som präglade landet under denna tid bör inte idylliseras. Och de socialdemokrater som i dag tror sig finna vägen tillbaka till makten i den politik som då fördes bör fundera på om det inte var den politiken som ledde till att man förlorade en särställning i politiken.

En socialdemokrati som Palmes hade förlorat kanske redan 1988, i en högkonjunktur, och den hade tvingats reformera sig ännu mycket snarare. Och unga socialdemokrater hade förmodligen drivit fram en ny linje när det gällde Europa och mångfalden. Traumat och tragedin kring mordet har fördunklat denna del av vår politiska historia. Och kanske är en del av socialdemokratins problem i dag att man inte har kunnat göra upp med detta politiska arv utan fortfarande tror att det finns en framtid att finna i det som är historia för det svenska samhället. Men det är snarare makten de drömmer om än en politik som kan ge dem makten.

Det var en tragedi för vårt samhälle som borde lära oss att även vi är utsatta. Vi är inte en lycksalighetens ö utan beroende till vår egen förmåga att förstå vår säkerhet liksom grunderna för vårt välstånd. Och det är en tragedi för en familj som har fått leva med detta öppna sår inpå sig i decennier. Och det var en tragedi för ett land där demokratin drabbades när statsministern mördades på en öppen gata. Det är den tragedin snarare än flydda tider vi bör minnas och respektera på årsdagen.

Bloggar: Tokmoderaten, Kent Persson, Elias Granqvist, Joachim Grundin, Stig-Björn Ljunggren, Stig-Björn Ljunggren #2.


3 kommentarer

Bosse · 27 februari 2011 kl. 20:39

På morgonen efter Olof Palmes valförlust 1976 sändes en intervju i
radionyheterna där han bl a sa: ”Nu skall vi köra Sverige i botten för borgarna”.
Jag tänkte, att det där citatet får han nog äta upp, även om det var förklarligt
att han var besviken över valutgången. Men jag har aldrig hört eller läst någon
kommentar till uttalandet. Med ett undantag: Thorbjörn Fälldin tog upp händelsen
i ett radioprogram några år senare.

Jag undrar fortfarande, 35 år senare, vad kan Olof Palme menat, och varför har
ingen kommentator belyst händelsen.

Per · 05 maj 2013 kl. 22:03

Intressant kommentar från Bosse. Jag har snart läst färdigt Palme biografin av Henrik Berggren och saknade i den Palmes uttalande efter valförlusten 1976. Jag googlade varianter på Palmes uttalande men det gav förvånande få träffar. Jag kommer själv ihåg min egen reaktion samt den uppståndelse Palmes yttande förorsakade 1976 och finner det besynnerligt att uttalandet inte gjort större avtryck på internet.

Från Stenmark, Palme och Borg till… « Under den lugna korkeken · 27 februari 2011 kl. 20:51

[…] Gunnar, Lena, Helen, Peter H, Fredrik A, Peter A, Peter […]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.