Nyhetsbrevet Frihetens värden 2007-01-23

Kära läsare,

I detta brev lite om hur utmaningar och ansvar för EU kommer som en följd av verklighetens förändringar och EU-samarbetets framgångar, lite om energipolitikens nydaning samt om sjukvården som bör vara öppnare i Europa, inte slutnare. Låt mig för övrigt påminna om min blogg och min hemsida som finns på www.hokmark.eu eller på www.gunnar.moderat.se. Där finns inte bara dagliga kommentarer utan också lite videofilm för den som vill se rörliga bilder, just nu bland annat från den tyska riksdagen. Kanske inte den största filmkonsten, eller ens webbkonsten, men ändå.

== Framgångarna ger ansvar som man inte kan fly ifrån ==

Det är EU:s framgångar som skapar nya utmaningar. Och det är unionens växande förmåga som leder till ett ökat ansvar. Alltför många europeiska politiker ser bara den andra delen i dessa två påståenden och hamnar i slutsatsen att EU är i kris eftersom utmaningarna sägs vara överväldigande och mer än vad EU kan klara samtidigt som de anser att EU inte kan ta ansvar för mer än sig själv. Det är mitt i den europeiska debatten i dag kärnan bakom debatten om både fördrag och utvidgning. Och det blir tydligt när resultaten av valet i Serbien i söndags nu lägger grund för den regering som ska överbrygga klyftan till EU.

Det var de Europavänliga krafterna som vann det största stödet även om Radikala partiet, det nationalistiska partiet framför andra, ökade mest. Resultatet är likväl tydligt. De partier som vill öppna sig mot Europa fick en tydlig majoritet. Det är bra för Serbien och det är bra för EU eftersom det innebär större möjligheter att bidra till en stabilitet på hela Balkan.

För det tyska ordförandeskapet, som valt att lägga stor vikt på att intensifiera fördragsprocessen, att etablera en relation med Ryssland präglad av energipolitikens krav och att driva fram en gräns för utvidgningsprocessen innebär valet i Serbien att man nu tvingas ta ett annat ansvar för den långsiktiga utvidgningsprocessen än man tänkt sig.

== Det är löftet om Europa som ger stabilitet på Balkan ==

Med en serbisk regering som vill minska klyftan mot Europa ökar förutsättningarna att söka nå en lösning på frågan om Kosovos framtida status samtidigt som en sådan lösning måste bygga på att EU besvarar de EU-vänliga krafternas förhoppningar om återupptagna förhandlingar inför ett kandidatperspektiv. Om inte EU både besvarar serbiska förhoppningar och bidrar till att Kosovofrågan får en internationellt accepterad lösning, inklusive med stöd av Ryssland ökar riskerna för nytt våld och nya konflikter, både inom Kosovo och som en följd av ensidigt agerande från Kosovos politiska ledare.

Och det kommande halvåret kommer att bli avgörande för att få till stånd en vilja till samförstånd både baserad på någon form av självständighet för Kosovo och en framtid i EU för både serber, Kosovoalbaner och Kosovoserber.

Det borde inte vara svårt. Det är uppenbart att det i längden är ohållbart med Kosovo innanför den serbiska staten. Problemet är att för många serber är Kosovos historia som kärnan för Storserbien viktigare än Serbiens framtid i Europa. Och det problemet förstärks i ett europeiskt perspektiv av att här, i Kosovo, har konflikten mellan det en gång Ottomanska imperiet och folken på Balkan varit föremål för en grymmare och brutalare historia än på andra håll, även där den varit nog så grym.

Och problemet förstärks av att lika svårt som det är att se Kosovo innanför den serbiska statens gränser, lika svårt är det att se hur ett självständigt Kosovo ska komma till utan att det riskerar att få spridningseffekter till i första hand Bosnien och Bosnienserber med motsvarande krav och i andra hand till andra områden som ligger i EU:s grannskap som i Moldavien och Georgien, där det finns utbrytarprovinser, här med ryskt stöd och inte som i Kosovo utan ryskt stöd. Det kommer att ställa stora krav på EU att medverka till en lösning som inte ger denna spridningseffekt.

För om det internationella samfundet driver igenom en lösning med Kosovo som står i strid med ryskt stöd för serbiska intressen ökar självfallet lockelsen, inte minst för Ryssland, att hävda motsvarande principer när det gäller att bryta upp Moldavien och Georgien, och det finns det de som vill.

== EU:s utvidgningsprocess en studie i framgångsrik soft power ==

Och detta ställer mer än några andra frågor krav på målmedvetenhet och skicklighet hos det tyska ordförandeskapet med prioriteringar på denna fråga och med krav på en stram linje mot Ryssland. Och det kommer att ställa krav på en förhållning till utvidgningen under de kommande fem och en halv månaderna som är en annan än det tyska ordförandeskapet vill uttrycka. Skälet är enkelt. EU:s utvidgningsprocess har visat sig vara en av de mest framgångsrika fredsprocesserna med en utveckling av soft power som ingen annan stormakt kan utveckla.

Och det ansvar som följer av detta kommer att påverka inte minst det tyska ordförandeskapets faktiska agenda, trots alla dess prioriteringar. Det är en konsekvens av att unionens förmåga att bidra till fred i Europa också ställer krav på ett ansvar som man inte kan fly ifrån. Det är framgångens pris som även tveksamma europeiska politiker måste lära sig leva med.

Denna utmaning säger något om det kommande ordförandeskapet kommande uppgifter men också något om dagens Europa.

EU har blivit ett medel för fred på ett sätt som överträffat de flesta idealistiska förhoppningar. Och när den framgången är uppnådd skapar det nya utmaningar när nya länder vill ansluta sig till framgången för frihet, rättstat och fred samtidigt som det tvingar EU att ta ansvar för vad som sker utanför unionens gränser, oavsett om man vill det eller ej, eftersom man har en förmåga som andra inte har. Det borde glädja europeiska politiker men tyvärr verkar fler vara tyngda av ansvaret än inspirerade av utmaningen. Det vill jag ändra på under de kommande åren i Europaparlamentet.

== Nya medlemmar ==

Under förra veckan i Strasbourg välkomnades de rumänska och bulgariska ledamöterna. De marscherade in i plenisalen bakom sina flaggor som vid olympiska spelens öppning, fick skaka hand med den avgående talmannen Borrell och celebrerades med att Europahymnen spelades med parlamentets ledamöter stående.

Det är alltför lätt att ta denna utvidgning som något i förbigående. Men utvidgningen 2007 är stor och betydande. Det handlar om närmare 40 miljoner ytterligare medborgare. Två nya språk. Ett nytt alfabet, det kyrilliska utöver det latinska och det grekiska.

Ett nytt angränsande hav, nämligen Svarta havet. Ekonomier som är väsentligt efter även de nya medlemmar som kom 2004. Sammanlagt består EU nu av närmare 500 miljoner människor från Atlanten i väst till Svarta havet i öst.

Och med utvidgningen 2004 har EU ökat från 15 medlemsstater till 27. Det är i princip en fördubbling. Och det skapar nya politiska relationer som förändrar det mesta.

Det minskar de gamla medlemsstaternas traditionella roll att dominera och det ökar utrymmet för nya allianser.

== Ordförandevalet i EPP-ED ==

För två veckor sedan kandiderade jag till posten som ordförande för EPP-ED-gruppen i Europaparlamentet med en fransk kandidat med tyskt stöd som huvudmotståndare. För bara något år sedan hade det varit osannolikt att en fransk-tysk kandidat inte hade varit självskriven. Och det hade varit än mindre sannolikt att en svensk, från ett litet land, skulle ha kunnat få något större stöd.

Men så blev det även om jag förlorade med 10 röster, röster som jag likaväl kunde ha fått genom ytterligare några spanska eller ungerska medlemmar av gruppen. Men så är det både i politik och i andra sammanhang. Nära skjuter ingen hare.

Men likväl är den gamla dominansen bruten även om jag inte nådde hela vägen fram. För min del innebar resultatet ett starkt stöd på 115 röster i den slutliga omgången mot vinnaren Joseph Dauls 134. I fransk press beskriver han detta som att denna gång lyckades det gamla Europa att behålla makten mot det nya. Helt fel är inte den beskrivningen.

Med de siffrorna bakom mig har jag nu blivit en av 8 vice ordföranden i EPP-ED gruppen och tänker bidra till en fortsatt utveckling och till att vi lämnar bakom oss bilderna av det nya och gamla Europa till förmån för ett nytt EU med allt vad det innebär av 27 medlemsländer och parlamentariker från alltifrån Norrbotten till Transsylvanien.

== Tyska ordförandeskapet ==

I parlamentets session förra veckan i Strasbourg presenterade det tyska ordförandeskapet genom Angela Merkel sitt Presidency Programme

Det kommer nog inte, som jag skrivit ovan, att bli exakt så som man har planerat. Likväl har man prioriteringar som kommer att sätta sin prägel på de kommande 18 månaderna som Tyskland tillsammans med de kommande ordförandeländerna Slovenien och Portugal planerar för.

Framförallt vill man nu skapa en nystart för arbetet med ett nytt fördrag, ett arbete som ska slutföras under halvåret före det svenska ordförandeskapet, om det går enligt planerna, annars kommer slutfasen att bokstavligen äga rum under det svenska ordförandeskapet. Lyckas inte det kommer vi få se en ny process men också stora problem med utvidgningsprocessen och de konflikter det kan skapa. Det finns anledning att i särskild form återkomma till denna fråga. Det kommer för den svenska regeringen vara en av de viktigaste uppgifterna att förbereda sin hantering av denna fråga när den förmodligen landar i svenska knän. Och att slutföra processen kommer att vara mycket svårare än att som nu nystarta den.

Förutom att fortsätta arbetet med den inre marknaden och den europeiska konkurrenskraften slår tyskarna fast några punkter som har en mer kontroversiell betydelse. Dels klargör man att man vill slå vakt om stabilitetspakten, som ett klart budskap till de franska politiker som nu försöker skylla Frankrikes problem på en stabil valuta.

Dels lägger man tyngdpunkt på hur EU ska bidra till innovationsprocessen med det sjunde forskningsprogrammet som en viktig bas. Det har nu från och med årsskiftet startat och med mycket enklare regler för deltagande än tidigare, tack vara träget arbete från bland annat er skribent.

Dels vill man lyfta upp frågan om bättre reglering i syfte att minska företagens administrativa bördor. Den frågan kommer jag och andra att ta upp under de kommande månaderna inom ramen för att antal initiativ för att se till att det nu blir verklighet av det som sagts många gånger. Det var också detta som var mitt huvudbudskap till Merkel i debatten om ordförandeskapets program i onsdags förra veckan.

Och, där Tyskland både har särskilda intressen och särskilda förutsättningar, arbetet med en säker, miljömässig och konkurrenskraftig energitillförsel. Det är väl den frågan som jämte fördragsprocessen tillhör det tyska ordförandeskapet stora utmaningar. Det kommer i parlamentet bland annat handla om att diskutera EU-kommissionens kommunikation om den framtida energipolitiken An Energy Policy For Europe.

== Energipolitikens utmaningar ==

Rysslands politiska utnyttjande av sina olje- och gastillgångar är relativt väl uppmärksammat.

För svensk del är det närmast liggande exemplet den pipeline som Gazprom tillsammans med bland annat tyska Eon bygger från Visborg i Ryska Karelen till Greifswald i Tyskland, båda gamla svenska städer för övrigt, med sikte på att undgå ett beroende till transitländer som bland annat Polen. Därmed ökar nämligen dessa länders beroende till Ryssland utan att Ryssland behöver dem för vidaretransitering till övriga Europa.

Det kan förtjäna att sägas att Sverige inte har rätt att neka Ryssland och Tyskland att göra detta och varje utspel som syftar till att stoppa denna ledning på enbart politiska grunder kommer därför att misslyckas. Viktigt är däremot de krav som vi ställer vad framförallt miljön, inte minst eftersom projektet som sådant är mer politiskt motiverat än företagsekonomiskt rimligt.

Viktigt är också att vi sätter Rysslands energipolitiska agerande i ett vidare perspektiv. Putins doktorsavhandling, som för övrigt är omdiskuterad hur pass mycket den är en kopia av andras arbeten, handlade en gång i tiden om råvarornas strategiska utnyttjande. Det är den vidare bilden av rysk energipolitik, från förhandlingarna med Georgien, Ukraina och Vitryssland till bristande vilja att leverera till Litauen och Polen och leveransavbrotten till övriga Europa liksom en tydlig monopolisering av operatörer för leverans av framförallt gas som är Europas och EU:s bekymmer.

I en krönika i Weekly Standard diskuterar Irwin Stelzer hur Ryssland genom bland annat Gazprom bygger upp ett allt starkare monopol kring gas- och oljedistribution. Hans slutsats är att Europa och USA inte kan tillämpa marknadsekonomi med Ryssland samtidigt som han diskuterar Ryssland som om det fortfarande är ett kommunistiskt land. På båda de punkterna har han fel, däremot uppmärksammar han vad som händer när ett allt större statligt ryskt ägande påverkar den europeiska energimarknaden.

En europeisk politik bör inte handla om att hindra Ryssland men om att konfrontera Ryssland med samma krav på konkurrenslagar och regler som vi konfronterar oss själva och andra med. Den bör bygga på fasthet och öppenhet i den enkla förståelsen att ju tydligare krav vi ställer i dag, desto tryggare är samarbetet med Ryssland i framtiden, ju eftergivnare vi är i dag desto farligare blir samarbetet i framtiden.

I samband med att parlamentet i december antog en rapport om den framtida energipolitiken lyfte jag fram kraven på att Ryssland ska ratificera Energistadgefördraget och Energistadgeprotokollet, att medlemsstater och kommissionen noggrant ska analysera de miljömässiga konsekvenserna av den planerade gasledningen Northern Stream i Östersjön, att ryska företag ska möta samma krav på att frikoppla leverantörer och operatörsnät som europeiska företag, samtliga krav som jag fick igenom.

En medvetenhet som nu växer sig allt starkare i Tyskland är att den planerade utfasningen av kärnkraft kommer att leda till ökat beroende till Ryssland och ökade CO2 utsläpp. Det är än så länge tydligast inom CDU att detta är ett problem som kräver omtänkande. Även detta präglade Merkels inlägg i debatten.

För svensk del gäller i stort sett samma, framförallt om vi sätter in i klimatpolitiken i ett europeiskt perspektiv. I dag motsvarar kärnkraft 30 % av Europas energiförsörjning. Bara för att upprätthålla denna nivå kommer det att krävas betydande nyinvesteringar, både i befintlig och ny kärnkraft. Alternativet på kort sikt, och då menar jag de kommande 10 till 15 åren, är CO2 baserade. Andra energiformer kommer vare sig kunna fylla den volym som det handlar om eller kunna erbjuda energi till motsvarande priser.

Om vi inte i Europa kan producera den elenergi som behövs för europeisk industri kommer antingen europeisk industri producera där priserna är konkurrenskraftiga eller så kommer dess globala konkurrenter producera de produkter det handlar om utan att CO2 utsläppen minskas överhuvudtaget, snarare är risken att de ökas.

Det är mot den bakgrunden som det kommer att bli nödvändigt även för Sverige att diskutera frågorna om ny kärnkraft. Det intressanta är att ny kärnkraft inte står i motsatsställning till utvecklingen av förnybara bränslen. Tvärtom riskerar brist på elenergi leda till framtvingad storsatsning på gasenergi som i kraft av sin dyra infrastruktur kommer att binda oss vid en energiform som släpper ut betydande mängder CO2 även om det är mindre än med olja och kol. Långsiktigt är det en lösning som kommer vara hindrande för svensk industriell utveckling.

Ett mål borde kunna vara att tillföra tre reaktorer till den svenska kärnkraften. Därmed skulle Sverige stå väl rustat både att möta dagens Kyoto mål och de mål som kommer att sättas i nästa steg. Det skulle också innebära goda förutsättningar att med tillväxt möta de problem som en klimatförändring kommer att innebära även för Sveriges del.

En slutsats av detta är att europeisk energipolitik förvisso måste bygga på både gas, olja och kol men att målen om att uppnå en större andel förnyelsebara bränslen måste kombineras med ett mål om en minst lika stor andel kärnkraft av elproduktionen som i dag. Svensk energipolitik måste för vår egen skull bygga på denna förutsättning.

== Sjukvård i Europa ska vara öppen över gränserna==

Såg i dagens tidningar att Göran Hägglund vill införa förhandstillstånd för att svenskar ska få söka sjukvård utomlands. Det är fel väg att gå. Det har varit ett framsteg i europeisk politik att EU-domstolen har klargjort att sjukvård i ett annat EU land är ersättningsberättigad även när den sker genom planerad vård och inte bara vid akut sjukdom utomlands. Det har inneburit en möjlighet för många svenskar att få en vård som de annars har fått vänta på länge. Omfattningsmässigt är kostnaderna marginella och motsvarar dessutom kostnader som annars hade uppstått i landet, förutsatt att patienten i fråga skulle ha fått vård. Om det inte är fallet är det än mer uppenbart att man ska få söka sjukvård utomlands.

Men det är inte bara ur det enskilda patientperspektivet som det är fel väg att gå. Det är också fel väg att gå om vi överhuvudtaget vill ha en större öppenhet för patienters rörlighet över gränserna och om vi vill dra nytta av kvalificerad sjukvård där den finns. Det vore en fördel också för svensk sjukvård om utländska patienter kunde få vård här med de ökade resurser som det skulle innebära för enskilda sjukhus och vårdinrättningar.

Rätt väg att gå är att verka för att underlätta för patienter att kunna få vård där den finns, till de kostnader som motsvarar de svenska, samt att verka för att även andra länder gör samma.

Den inre marknaden omfattar inte sjukvården men det innebär inte att vi inte bör sträva efter att sjukvården präglas av så stor öppenhet som möjligt över gränserna. Det är viktigt för människor som bor i våra gränsområden men det är också viktigt för svenska patienters sjukvård, för svenska sjukhus och för utvecklingen av en europeisk sjukvårdsmarknad som ger européer en världsledande sjukvård.

Göran Hägglund bör i stället för att försvåra för svenska patienter försöka bidra till att Sverige liksom andra länder gör det lättare att söka sjukvård utomlands.

Hälsningar,

Gunnar