Miljöpartiet deklarerar på Brännpunkt (21/10) att de kommer att rösta emot den tillträdande EU-kommissionen och bedriva ”en konstruktiv oppositionspolitik”. Nu när omröstningen är avklarad kan vi konstatera att en majoritet av regeringspartiernas Europaparlamentariker röstade emot den nya kommissionen. Är detta Sveriges och regeringens ståndpunkt? Eller kan det vara så enkelt att regeringspartierna inte har någon principiell och än mindre gemensam syn på den nya kommissionen och att det vi nu bevittnat bara är ytterligare ett exempel på regeringspartiernas havererade Europapolitik?
Låt oss återgå till Miljöpartiets utspel. Det reser allvarliga frågor om Miljöpartiets principiella syn på det europeiska samarbetet. För inte så länge sedan ville miljöpartiet att Sverige inte skulle vara med i EU, man varnade för ”denna superstat”. Nu har man tydligen gått hela vägen runt och vill bygga ut ”superstaten” med kraftfullt ökad makt. För om man röstar nej till kommissionen på politiska grunder och hävdar att man ska driva oppositionspolitik, då tar man i praktiken stora kliv mot en stat som styrs av en politiskt tillsatt regering. Så långt har inget annat parti velat gå i att lämna makt till Bryssel.
För oss är det självklart att medlemsstaterna utser var sin kommissionär för att få en representativ och allsidig kommission. Parlamentets uppgift är att granska att kommissionärerna kan agera oberoende, att de har kompetens och förmåga inom det område de ansvarar för, inte göra politiska bedömningar. Vi accepterar att kommissionären från Frankrike är socialist och den danske liberal, så blir det om de utses av den för tillfället regerande majoriteten i varje medlemsstat. EU-kommissionen ska inte vara en federal regering och oppositionspolitik existerar inte i EU. Kommissionen ska representera hela EU. Besluten ska i maktdelning balanseras mellan de olika intressen som det folkvalda parlamentet och den indirekta regeringsrepresentationen i rådet utgör.
Miljöpartiet politiserar nu valet av kommission. Den praktiska innebörden är att de röstar för en federal regering i EU. De gör ingen skillnad mellan de suveräna nationella parlamenten och EU:s institutioner. Det är ett stort misstag. Kommissionen är inte och ska inte vara en regering. Den är den verkställande institutionen där parlament och råd är lagstiftande och där domstolen prövar att beslut håller sig inom fördraget och dömer i frågor som gäller eventuella konflikter mot europeisk lag.
Miljöpartiet är inte längre ett extremt parti i marginalen, de är en del av Sveriges regering. Det andra regeringspartiet, Socialdemokraterna, tvekade in i det sista och enades till slut om att det inte finns en socialdemokratisk linje, utan två: för och emot. Det är därför svårt att veta om Sveriges regering stödjer den nya kommissionen eller inte. Däremot kan vi fastslå att en majoritet av regeringspartiernas Europaparlamentariker inte kan godkänna den nya kommissionen. Detta är bara ytterligare ett exempel på socialdemokraterna och miljöpartiets dubbla agendor.
Socialdemokraterna har redan under den förra mandatperioden intagit alla möjliga positioner till hur stor budget EU ska ha. I Europaparlamentet motarbetade de alliansregeringens försök att bromsa utgifterna och hålla nere budgeten och på det sättet hålla tillbaka en utvidgning av EU:s makt. I valrörelsen uttryckte Isabella Lövin, numera minister i Sveriges regering, förståelse för att EU skulle ha beskattningsrätt. Om man bryter både principen om att medlemsstaterna förfogar över och har sista ordet om hur stor EU:s budget ska vara och röstar för en europeisk regering har man för all framtid flyttat maktbalansen i Europa, från medlemsstaterna till Bryssel. Om S och MP vill det ena eller det andra bör de tala klarspråk så att svenska folket kan ta ställning till denna betydande maktförskjutning.
Det hade varit lätt att göra sig lustig över hur regeringspartierna inte kan kontrollera sina luftlandsatta partikollegor i Europaparlamentet, men det är allvarligare än så. De dubbla budskapen socialdemokrater och miljöpartister gång efter annan sprider undergräver förtroendet för EU, svenska politiker i allmänhet och i förlängningen den svenska demokratin. Känslan av att politiker säger en sak på hemmaplan och sedan gör något annat i Bryssel spär på politikerföraktet och är den grogrund sverigedemokrater och andra populistiska krafter hämtar sin näring ur. Det socialdemokrater och miljöpartister gör är att bekräfta populisterna i att detta inte bara är en känsla. De gör det till sanning.
GUNNAR HÖKMARK
CHRISTOFER FJELLNER
ANNA MARIA CORAZZA BILDT
Europaparlamentariker för Moderaterna