Avvikande uppfattning från ledamoten i försvarsberedningen Gunnar Hökmark
Försvarsberedningens arbete bedrivs med en stor öppenhet för olika synpunkter och reflektioner. Arbetet är emellertid så upplagt att det är försvarsberedningens ordförande som avgör den slutliga textens innehåll och därmed de bedömningar och förslag arbetet till slut mynnar ut i.
Jag har i detta sammanhang inga synpunkter på detta men vill för klarhetens skull tydliggöra att de slutliga formuleringarna och bedömningarna är ordförandens, om än efter en mycket allsidig och öppen diskussion präglad av stort tillmötesgående gentemot olika åsikter och perspektiv på internationell politik och den säkerhetspolitiska miljön.
För min del vill jag mot denna bakgrund i detta yttrande fokusera på de större frågor där jag har en avvikande uppfattning eller en annan tolkning av viktiga skeenden än den som framgår i beredningens rapport. Det känns dock angeläget att ställa dessa synpunkter mot bakgrund av några mer övergripande bedömningar.
, Det är en radikal förändring som skett av den säkerhetspolitiska situationen i Sveriges närområde. Sovjetunionens upphörande, det kalla krigets övergång till avspänning med den minskade betydelse av svenskt territorium som detta lett till, Tysklands enande, de baltiska staternas frihet, Europeiska Unionens och Natos utvidgning till länder som Polen, Litauen, Lettland och Estland samt Rysslands utveckling mot ett stabilare demokratiskt och öppet samhälle, allt detta är förändringar som alla var och en för sig hade haft stor betydelse och som tillsammans har skapat en radikalt ny säkerhetspolitisk situation i Sveriges del av världen.
, Det är en utveckling som leder till ökad integration och ökat beroende länderna emellan. Den ger ökad förutsebarhet och ökad stabilitet. Det europeiska fredsprojektet i form av integration mellan länder och samhällen har visat sig ha precis den fredskraft och förmåga att skapa en gemensam säkerhet som varit dess allra mest grundläggande motiv. Sveriges medlemskap i EU är en viktigt bidrag till den ökade säkerhet som i dag präglar vår del av världen.
, Lägger man till detta de konsekvenser för den internationella utvecklingen som det kalla krigets upphörande lett till i form av avspänning och bättre relationer mellan de forna supermakterna är förändringen uppenbar. Risken för ett invasionsanfall mot Sverige, eller motsvarande större väpnat angrepp exklusivt riktat mot Sverige, kan med hänsyn till demokratins genombrott i Ryssland, den begränsade militära förmågan i Ryssland samt Nato`s och EU`s utvidgning i praktiken avskrivas som en dimensionerande grund för det svenska försvarets utformning. Detta utesluter enligt min mening däremot inte andra former av väpnade angrepp vilket jag återkommer till nedan.
, De hot som vi har att möta i framtiden är gemensamma för oss och för andra. Det gäller i vårt närområde gentemot mer konventionella hot och det gäller i ett globalt perspektiv gentemot den vidgade hotbild som kan drabba Sverige eller andra länder. Den vidgade hotbilden, som är mindre bunden av gränser och närhet, visar på en bred skala av hot och risker som är gemensamma och som måste mötas gemensamt. Vikten av att ta detta på allvar understryks av det tragiska faktum att i Europa har under 1990-talet fler människor omkommit i krig än under perioden mellan 1945 och 1990. Fredsinsatserna i Bosnien, Kosovo, Albanien och Makedonien är tydliga exempel på gemensamma utmaningar som krävt gemensamt agerande i Europa och över Atlanten. Det är också, som beredningen konstaterar, en viktig förutsättning för den europeiska säkerheten att den transatlantiska länken hålls stark och bidrar till en tydlig amerikansk närvaro i Europa.
, Efter det kalla krigets slut har vi sett hur en lång rad olika lokala och regionala konflikter, som tidigare kontrollerades inom ramen för supermakternas övergripande konflikt, kunna växa fram. Vi har också kunnat konstatera att det nu blivit möjligt för världssamfundet i olika skepnader att gripa sig an dessa med fredsskapande eller fredsframtvingande insatser. Det är av ett stort värde och bör bejakas som en möjlighet att lägga grunden för en fredlig utveckling.
, Den nya och vidgade hotbild som träder präglas av ökad svåröverskådlighet och fler aktörer. Det gäller både enskilda stater och icke- statliga aktörer som kan operera i skydd av olika regimer, antingen på grund av dessa regimers politiska vilja eller deras oförmåga att hävda sitt territorium. I detta perspektiv är vare sig geografisk närhet eller kontroll över enskilda länders territorier avgörande för säkerhetspolitikens utmaningar. De hot som nu måste kunna mötas handlar i betydande utsträckning om att för olika politiska syften tvinga fram ett visst agerande hos olika länders regeringar. Det är hot som undergräver självständighet och suveränitet samtidigt som de på olika sätt riktar sig mot befolkningen i både nya och i mer klassiska former.
, Utvecklingen av asymmetriska hot bidrar till denna vidgade hotbild men kan enligt min mening inte ses för sig själva utan måste ses i ett större sammanhang. De leder snarare till en ökad risk för konventionella konflikter än till att de ersätter dessa. De asymmetriska hoten bidrar till en ökad instabilitet genom att de sänker tröskeln för olika former av väpnade angrepp. Vi ser i dag en värld med en ökad instabilitet och där olika regionala och lokala konflikter tenderar att ha en global spridning och betydelse. Det påverkar även Sveriges och svenskarnas säkerhet.
Det är i tolkningen av denna bakgrund och detta skeende som jag på ett antal avvikande uppfattningar i frågor som är av den betydelsen att de också kan påverka innehållet i kommande försvarspolitiska inriktningar och beslut.
1. Utvidgningen av EU och Nato leder till en säkerhet som är gemensam och som därför ställer krav på gemensamma insatser för att värna den.
Mot den bakgrunden måste den svenska säkerhetspolitikens diskuteras. Vi måste analysera både vad medlemskap i Nato innebär och vad utanförskapet kommer att innebära.
Utvidgningen av EU och Nato kring Östersjön bidrar till ökad säkerhet men leder också till en gemensam säkerhet som måsta hävdas med gemensamma insatser. Den traditionella svenska säkerhetspolitiken med en militär alliansfrihet syftande till neutralitet i krig saknar därför i dag sina tradtitionella förutsättningar.
Det finns i dag efter det kalla kriget inga block eller militära allianser att vara neutral gentemot. Det skulle för Sveriges del som medlem i EU vara uteslutet att förhålla sig neutralt till ett väpnat angrepp på ett annat medlemsland i EU. Om detta finns det numera en bred enighet i Sveriges Riksdag. Det innebär emellertid att den militära alliansfriheten inte har något säkerhetspolitiskt syfte längre.
Försvarsberedningen säger sig utifrån den internationella utvecklingen inte se någon anledning att ändra den säkerhetspolitiska linjen med militär alliansfrihet. Det anser jag är fel. Både den internationella och europeiska säkerhetspolitiska utvecklingen talar för att Sverige med stor öppenhet bör analysera och värdera både medlemskapets innebörd och den militära alliansfrihetens. Den säkerhetspolitiska situationen i vår del av världen har radikalt förändrats. Att utifrån detta inte se någon anledning till att förändra den svenska säkerhetspolitiken kan bli till nackdel för svensk säkerhet.
Risken för att detta förhållningssätt övergår till att i praktiken att vara en icke-politik som begränsar handlingsfrihet och svenskt inflytande över den egna säkerhetspolitiska situationen är enligt min mening betydande.
Detta understryks av att Sveriges säkerhetspolitiska linje numera konstaterar att de hot som riktar sig mot freden måste mötas med gemensamma insatser: ..Hot mot freden och vår säkerhet kan bäst avvärjas i gemenskap och i samverkan med andra länder. På det globala planet är det främsta uttrycket för detta vår stöd till Förenta nationerna. Genom vårt medlemskap i den Europeiska unionen deltar vi i en solidarisk gemenskap vars främsta syfte är att förhindra k