Måndag klockan 12

Publicerat av Gunnar Hökmark den

En måndag med firande av de baltiska staternas självständighet för 20 år sedan. Det är en av Europas största fredliga händelser någonsin. Det var den fredliga omvandlingen av tre europeiska stater som la grunden för att dagens Europa kunde växa fram i fred. Och efter att de baltiska folken hade visat att man med omvärldens stöd kunde stå emot den sovjetiska makten hade demokratins krafter i Moskva ett övertag gentemot den gamla brutalitetens garde.

Måndagsrörelsen växte fram som ett stöd till de baltiska folken, för att kanalisera en medborgarnas vilja att ge förtryckta grannländer stöd, för att ge en plattform åt alla de krav, förhoppningar och erfarenheter som fanns bland människor i de baltiska länderna och i Sverige. Här samlades människor, med Norrmalmstorg som den centrala mötesplatsen men också på 30 andra ställen i Sverige, för att sprida information, kunskap och bidra till att de baltiska nationerna fick ett ansikte i det nya Europa som växte fram.

För min del blev det en del av vardagen att stå där på Norrmalmstorg varje måndag klockan 12. Och det hände alltid något. Orkestrar, körer, företagsledare, musiker, poeter, författare, politiker, folkfrontsledare, alla kom de dit, oftast oanmälda eftersom vi aldrig hade någon anmälan, aldrig planerade möten, bara de möten som växte fram av att många ville och visste att här fanns en plattform.

Det blev en tribun för baltiska ledare liksom för politiska ledare i Sverige och från andra delar av världen. Och det blev ett moraliskt stöd för dem som vågade livet och med personlig mod stod upp mot det råa förtrycket. Förtryckarna visste att vi följde dem och att allt som gjordes skulle bli till nyhet världen över, och de förtryckta som reste sig visste att de inte var bortglömda.

Så när Sovjetunionen på grund av det växande trycket från demokratins krafter, i de baltiska staterna liksom i Moskva, var under upplösning under augusti månad 1991 växte tre nya europeiska stater och grannländer till Sverige fram.

Det firar vi i dag på ett nytt Måndagsmöte klockan 12, samma tid som så många gånger tidigare. Vi kunde knappt tro att det skulle hända när vi startade måndagsmötena, och vi trodde inte riktigt att det hände när det väl gjorde det. Sovjetunionen och den delning av Europa och världen som den totalitära diktaturen innebar var en så självklar del av världen att det var svårt att förstå att den inte längre fanns. Och i dess fall växte inte bara demokrati och frihet fram utan också nya stater. Med det också en ny tids logik.

Säkerheten är nu inte längre en funktion av balansen mellan öst och väst. Nu är den istället en funktion av demokratins kraft, politiskt, ekonomiskt och militärt. Det första är de flesta medvetna på det klara med men inte att stabilitet och säkerhet i dag kräver något annat, även i vår del av världen.

Några frågor kommer säkerligen ställas om det svenska försvarets förmåga i det perspektivet. Det faktum att Försvarsmakten trodde att man hade 2700 soldater som anställda men istället tvingades konstatera att det bara var 300 väcker frågor både om det man trodde och det som är, liksom att man inte visste.

Under den kommande veckan kommer vi på nytt få se konsekvenserna av skuldkrisen och demokratiska länders svårigheter att få till stånd en ansvarsfull budgetpolitik. Det är en utmaning som hänger samman med att så många andra delar av världen har frigjorts från planekonomins band. I den globala tillväxten har inte det som en gång var den rika världen förmått att hänga med. Istället har de framväxande ekonomierna blivit mer än framväxta. Det är en annan konsekvens av kommunismens och Sovjetunionens fall. Världen har blivit rikare och vår rikedom gentemot andra inte lika självklar.

Och vi kommer under veckan att få se vår tids diktaturers brutalitet mot dem som i dag kräver demokrati. I Libyen rycker rebellerna närmare maktens centrum i Tripolis. I Syrien finns inga gränser för våldet men heller inte för beslutsamheten hos dem som nu står upp mot förtrycket. I Ukraina ser vi hur den gamla tidens makthavare nu mot Julia Timoschenko återfaller i politiska rättegångar för att eliminera motkandidater.

Det finns mycket att fira när vi högtidlighåller de baltiska staternas självständighet augusti 1991. Friheten och självständigheten som inte var självklar. Modet hos dem som vågade och i en del fall förlorade livet. Framväxten av nationer som blev våra nya grannländer. Och en förändrad värld. Mycket bättre men med nya utmaningar. I den världen kan det vara bra att minnas att verkligheten förändras av dem som tror på förändringen. Det ställer krav på medborgare och det ställer krav på politiska ledare. Det gällde då och det gäller i dag.

Så låt oss ses Måndag klockan 12.

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.