En söndag som präglas av att ljuset nu kommer. Detta med sommartid är i grunden en bra sak för oss i norra Europa som framlever livet i dimmor, mörker och ibland snöstormar.
Nu pågår ett toppmöte i arabvärlden, utan dess toppar. Det är Syrien som är värd för arabunionens möte i Damaskus, till vilka de stora arabiska länderna har valt att skicka företrädare på en låg nivå, för att markera mot Syriens destruktiva roll i Libanon, på Västbanken och framförallt i Gaza och de nära stödjande kontakterna med Iran. Memri bevakar vad som sker i Arabvärlden på ett föredämligt sätt och kan därmed också visa på de skiljelinjer och konflikter som nu blir allt tydligare i synen på de extrema grupperna.
Tidigare har man visat på den kritik som riktas mot hur Hamas driver en krigföring mot Israel som drabbar civila, en kritik som få europeiska media eller regeringar har delat eller ens noterat när man sökt fördela skuldbördan för stupade och döda när Israel har försökt slå ut de grupper och ställningar som beskjuter landet. Jag har tidigare skrivit på denna blogg att det är självklart att Israel har ansvar för den skada och de döda som blir resultatet av militära operationer som riktar sig mot mål bland civila, men att det ansvaret ska bedömas utifrån det faktum att Hamas väljer att bedriva krig utifrån civila bostadsområden och därmed göra civila till oavsiktliga mål.
Den ökade kritiken mot Syrien kan också innebära ett ökat ansvarstagande mot våld och extremism. Det är lämpligt att Europa inte underminerar den kritiken genom att legitimera de extrema på bekostnad av det arabiska samhällets medborgare.
I södra Irak och kring Bagdad har Al-Sadr gerillan i alla fall för tillfället lagt ner vapnen inför regeringstrupperna. Det är ännu ett tecken som är positivt.
Och på besök i regionen har Condoleeza Rice uppnått nya steg i förtroendeskapande mellan Israel och den palestinska myndigheten. Det har vi sett förut men är likväl ytterligare ett tecken på att moderationens krafter vinner terräng eller i alla fall agerar.