Individens värde, frihet och demokrati blir sällan så självklara värden som för den som fått uppleva dess motsats i det kollektiva förtrycket. Min egen politiska övertygelse formades av den allt djupare insikten om den ondska som nazismens och kommunismens regimer förde med sig mot miljoner och åter miljoner enskilda människor. En ondska som ingen kan garantera skydd mot men som vi alla måste ta lärdom av.
Under och efter andra världskriget flydde många av Förintelsens överlevande, liksom de som senare flydde från Östblockets antisemitiska regimer, till Israel. Israels grannländer förklarade krig mot Israel, med utplåning som mål och hatet mot judar som drivkraft, men landet försvarade sig mot krigen och terrorn. Hot som Israel utsätts för än i dag.
Andra flydde till Sverige. Det är nu 75 år sedan som judar i Danmark, nära 7000 stycken, flydde med båt över Öresund. De judiska ledarna hade blivit förvarnade om att razzior var att vänta från de tyska ockupationsstyrkorna och fick av danska medmänniskor mat, husrum och hjälp att fly som innebar tusentals räddade liv. Under 1960- och 1970-talen flydde åter nära 5000 judar från Polen.
Det hat som de flydde från kan inte få tillåtas i dag. Inte i Europa, inte i Sverige och inte någon annanstans. På flera skolor i Sverige finns det likväl lärare som inte vågar säga att de är judar eller undervisa om Förintelsen. Judiska församlingar har tvingats ansvara för sin egen säkerhet när rättsstaten har misslyckats att skydda dem och politiska ledningar har som i Malmö skuldbelagt judar som drabbats av andras våld.
För den rödgröna regeringen och Socialdemokraterna har Israel blivit ständigt mål för kritik i Mellanöstern, samtidigt som ministrar har relaterat med vänlighet och förtjusning över den Palestinska myndigheten, besökt och uppvaktat Iran, Saudiarabien och andra diktaturer vars röster ledde till en plats i FN:s säkerhetsråd. Trots den öppna antisemitismen. Trots att Israel är regionens enda demokrati och enda land att respektera mänskliga rättigheter oavsett kön, religion eller sexuell läggning är det Israel som attackeras.
Ledare för vänsterpartierna har i Sverige och annorledes varit oförmögna att dra en gräns mot antisemitismen, med nära kopplingar till terroranslutna grupper och tankar om att Israel, som var de överlevandes trygghet, inte ska få existera.
I ljuset av detta blir det magstarkt när samma partier försöker framställa sig som enda kraften mot rasism eller främlingsfientlighet. Det är en föreställning som motbevisas av verkligheten, men som också motverkar det gemensamma arbetet för att bekämpa rasism och antisemitism. Antisemitism är ett hat som inte bara hotar en grupp människor och dess existens, utan som hotar hela det civiliserade samhället.
När hatets krafter tränger på behöver vi andra stå bakom de överlevande. De är som alla vi andra individer med olika reflektioner och erfarenheter. Dessa erfarenheter måste vi göra vårt yttersta för att lära av för att inse att vi alla har ett ansvar för att ingen mer någonsin tvingas uppleva vad de fick utstå. Det är en kamp som måste föras varje dag, genom ord, men framförallt genom handling.