Den som är intresserad av en politiserad syn på Sveriges historia och en traditionell socialistisk syn på politiska motståndares berättigande kan gärna läsa Åsa Linderborgs artikel i Aftonbladet den 28 oktober. Enligt Linderborg är moderaterna genom historien nära länkade med nazismen, Francoregimen, bombningarna av Nordvietnam, och i gemensam internationell organisation tillsammans med Pinochet och all annan ondska.
Dessutom bildades Allmänna Valmansförbundet enligt hennes uppfattning i det uttryckliga syftet att motarbeta den allmänna rösträtten, något som man i så fall milt talat får sägas ha misslyckats med eftersom regeringen Lindman bara tre år senare, 1907, la fram det förslag som brukar räknas som den allmänna rösträttens införande för män. Och det var i sin tur ett resultat av en diskussion som under ett antal år hade förts kring hur valsystem och rösträtt skulle införas och som skar genom flera av den tidens olika politiska grupperingar.
För min del identifierar jag mig med de enskilda och de grupper som drev på för rösträtten oavsett hur den tidens politiska strukturer såg ut. Och de fanns i många olika delar av den tidens svenska samhälle och politiska grupperingar, hur omodernt vi än kan tycka det ser ut i dag.
Sedan mitten av 1800-talet liberaliserades den tidens politiska system när en ny syn på den enskilde medborgaren som en individ började växa fram. Det var en process som tog lång tid; den kan sägas ha börjat med den allmänna folkskolans införande, fortsatt via ståndsriksdagens avskaffande, beslut om näringsfrihet, skråväsendets avskaffande för att ta några exempel, och en fortsatt utveckling i riktning mot att definiera den enskilde som individ i första hand och inte som en del av ett kollektiv eller en grupp.
Min reflektion på denna blogg om att vägen mot den allmänna rösträtten påbörjades politiskt med ståndsriksdagens avskaffande och kom att utvecklas under ett antal decennier långt innan socialdemokraterna bildades som parti, och motsvarande för andra partier, beskriver hon som att jag menar att rösträtten infördes då.
Jag tror att Linderborg menar vad hon skriver. Därför är hon intressant att läsa som ett exempel på hur politisk övertygelse kan förblinda och demonisera andra bortom sans och förnuft. Och likt andra politiker som låtit sin övertygelse styra över respekten för andras uppfattningar kräver också hon att moderater ska göra avbön. Det är ett krav på politiska motståndare som ställs här och var men sällan bland dem som är mest demokratiskt övertygade.
Hon träder med sin ton och sin syn på politiska motståndare in i en politisk kultur där sällskapet borde avskräcka. Men det gjorde hon förstås redan när hon lät publicera Donald Boströms beramade artikel om hur judar dödar människor för att sälja deras kroppsdelar. Hennes artikel bör läsas av var och en som inte vill leva i ett samhälle där makten tvingar politiska meningsmotståndare till avbön för sin uppfattning eller för förment kollektiv skuld.
Och vi är sedan 1900-talets början rätt många.
Till grund för varje bostadskvarter, daghem, undervisningstimme i skolan eller idrottsanläggning ligger oftast socialdemokratiska idéer och beslut. Än viktigare är de spår som deras politik mentalt har efterlämnat hos vanliga människor. Det går inte att peka på, det är ingenting konkret och de flesta människor skulle inte ställa upp på att de är offer för socialdemokratisk hjärntvätt. Det gör det inte mindre sant.
Fredrik Reinfeldt 1993
Respekt för andras uppfattningar?
Den socialdemokratiska rösträttsstriden började ihop med liberalerna på 1880-talet. Dom första besluten om allmän och lika rösträtt togs 1918. Med moderaternas nya historieskrivning, stod dom bredvid och kämpade lika hårt.
Det tog alltså över trettio år att genomföra den. Vem var det som stretade mot egentligen ? Kungen, Påven eller Gud kanske. Man undrar ju ?
Jag var medlem i vpk:s ungdomsförbund på sextiotalet VUF under Anders Carlbergs ledning. I Eskilstuna var det lika med FNL-gruppen och övrig politisk kamp på vänstersidan. Det var VUF som ställde upp på kampen för en socialism med mänskligt ansikte i Tjeckoslovakien 1968. Det var VUF som ordnade demonstrationer mot Sovjets överfall mot ”kamraterna” nere i Prag 1968.
VPK vred sig i plågor men CH blev tvungen att gå ut och säga att partiet var emot, men sanningen var den att medlemmarna i partiet stod på Sovjets sida. Ingen av de äldre i Eskilstuna gick med i VUF:s demonstration.De stod bredvid och skällde på oss.
När jag nu läser Utviks bok och får insyn i 1980 års ungdomsförbund KU så förvånas jag att de låter som gamla vpk:are från 60-talet i sitt försvar av Sovjetunionen och alla dess vasaller.
VUF utplånades 1969 och vpk stod utan ungdomsförbund fram tills några stycken bildade KU (kommunistiskt ungdom)lite längre fram.
Vpk byggde sakta upp ett nytt ungdomsförbund som de höll i strama tyglar. De anställde nya ombudsmän bla Åsa Linderborg.
Allt präglades av Sovjet-beundran i botten och läxorna från 1968 års övergrepp i Prag var glömda. De döda vid Berilnmuren brydde man sig inte om eftersom DDR stod för den politik som VPK själva kämpade för att genomföra i vårt land. Det här är inte så länge sedan egentligen och nuvarande V fungerar som den kameleont partiet är. Man vrider och vänder på sin politik ett varv så att det passar men i grunden är det samma gamla kommunistparti i botten.
Hur vpk lyckades att värva ungdomar till KU med en gammal stinkande Sovjet-soppa som grund är obegripligt.
Det gamla ungdomsförbundet VUF (Vänsterns ungdomsförbund) var ett förbund med många självständiga ungdomar där diskussionens vågor gick högt och där partiet inte fick så mycket att säga till om, så som det ska vara i ett ungdomsförbund.
Det Utvik nu påvisar i sin bok är ju ett KU-förbund som får mig att rysa av obehag.Under dessa år så var Lars Ohly en framträdande gestalt i KU liksom flera andra i nuvarande riksdagsgruppen. Åsa Linderborg har aldrig lämnat sin ombudsmannatjänst men hon utövar den som kulturchef på Aftonbladet numera och jag ryser över hennes plakatpolitik där.
Tack Bo, för din mycket intressanta historiebeskrivning av Vänsterpartiet! Jag kan bara hålla med – jag ryser också av obehag när Åsa Linderborgs använder Aftonbladet för plakatpolitik!