I måndags för två veckor sedan träffades länderna i FN´s säkerhetsråd tillsammans med Tyskland, som är en av de tre EU-nationer som fört förhandlingar med Iran, för att diskutera den fortsatta hanteringen av Irans vägran att följa icke-spridningsavtalet för att istället själv genomföra hela kärnbränslecykeln inklusive anrika uran.
Det blev ingen lösning då men väl en högre medvetenhet om att något måste göras. På torsdag nästa vecka har man nu satt ut nästa diskussion inom ramen för IAEA för att avgöra om frågan ska hänföras till FN´s säkerhetsråd.
Ryssland är inte särskilt förtjust i detta men verkar inse att andra alternativ inte finns. Kina är ännu mindre förtjust men är kanske berett att inte inlägga veto mot att frågan tas upp. Kina får nära 15% av sin olja från Iran, men är också beroende av länder som Sudan och Burma, som i sin tur kanske inte vill se Kina stå sida vid sida med USA mot ett annat icke-västerländskt land.
Men om FN och dess säkerhetsråd ska spela någon roll, om det ska agera å det internationella världssamfundets vägnar måste det visa beslutskraft. Och det är just av det skälet viktigt att frågan förs dit. Annars lyckas Iran genom att hota andra länder ställa sig vid sidan om det det internationella regelsystemet. Då öppnas vägen för att en lång rad andra länder tar samma steg samtidigt som andra som känner hotet tvingas inse att FN inte kan ge det bidrag som behövs.
Istället för att Iran som tidigare ständigt lyckas förhala konsekvenser för att man bryter mot icke-spridningsavtalet och andra delar av internationell rätt
måste man nu ställas mot väggen. Det gäller frågan om anrikningen men också frågan om stödet till terrorismen.
Det finns ingen anledning att Europa inte längre ska föra upp Iran stödda Hizbollah på terrorlista och samtidigt ställa Iran till svars för det stöd man ger till självmordsbombare och terror.