I en svår tid, och det är en svår tid för Moderaterna och därmed för alliansen i sin helhet, är det viktigt med kyla och lite saklig analys. Det är störande med en personfixering som leder till krypskytte i syfte att underminera andra och det är vilseledande att tro att det är en återgång till politisk ombytlighet och eftergivenhet till Socialdemokraterna som kan leda moderaterna framåt.
Tanken på en koalitionsregering med Socialdemokraterna är vare sig en lösning på Sveriges problem eller på moderaternas. Tvärtom skulle det låsa fast Sverige i en lång rad frågor där vi som mest behöver förändring. Tron att Socialdemokraterna i en koalitionsregering med moderater skulle sänka skatter, reformera arbetsrätt och bryta minskningen av försvarets förmåga är naiv. Det är inte en regering Löfven med moderat stöd som Sverige behöver, lika lite som vi behöver en politik som utgår från socialdemokratiska problemformuleringar. Tron på att man vinner väljare genom att anpassa sig till socialdemokratisk agenda eller genom att byta uppfattningar från dag till dag är grunden för de problem Anna Kinberg Batra fick ta över.
Just nu virvlar en mängd olika förklaringar runt i frågan om varför Anna till slut fick en övermäktig uppgift.
En del utomstående krönikörer/analytiker/perspektivörer/kolumnister vill, för att deras teorier ska vara intressanta, hävda att det var avgörande idépolitisk konflikter och strukturella problem typiska för vår tid som tvingade fram avgångskraven. Göteborgska statsvetare vill till varje pris finna en djupgående förklaring som passar samman med den skolbokslitteratur de formats av. Andra menar att det var beslutet att föreslå att alliansen skulle ha en alliansbudget, som kunde vinna riksdagens stöd med Sverigedemokraternas stöd, och därmed inte överlåta till Stefan Löfven att regera som är problemet. Andra säger lite mäktigt att det parlamentariska arbetet var för fladdrigt.
Men avgångskraven som växte sig så omfattande att det blev omöjliga för Anna bottnade i en mycket enklare förklaring. Den handlar varken om idépolitiska konflikter, politiska falanger eller fraktioner, än mindre om upprördhet över tanken att alliansen genom en alliansbudget skulle kunna få igenom en bättre politik för Sverige med röster från Sd. Moderata väljares upprördhet över att Stefan Löfven skulle riskera att förlora regeringsmakten är mycket begränsad.
Det simpla är det enkla, långt bortom alla djupsinniga och förment initierade analyser och förklaringar. Avgångskraven bottnade i låga opinionssiffror som allt fler förknippade med partiledaren, rätt eller fel. Det var inga politiska falanger eller konfliktlinjer som drev fram vågen av avgångskrav utan frustrationen inför vikande opinionssiffror.
Frågan är då varför opinionssiffror har vikit och inte återhämtat sig. Det ligger självfallet alltid ett ansvar för opinionsutvecklingen på en partiledning även om det också är så att det tar tid för att få genomslag för en politisk linje och att vinna personligt förtroende. Den långsiktiga politiska trovärdigheten är avgörande för varje politiskt parti och den skapas inte på några få år.
Och här är det grundläggande problemet det arv som Anna fick ta över och förvalta. En lång rad politiska reträtter och en förnyelse som byggde på åsiktsbyten snarare än ny analys. Decemberöverenskommelsen var som var strategiskt, taktiskt, operativt, politiskt och konstitutionellt fel.
Den motverkade sitt eget syfte genom att ge Sverigedemokraterna syre och utrymme för att beskriva sig som den enda oppositionen. Den gav en främlingsfientlig rörelse en bredare legitimitet som har skadat det svenska samhället. Den bakband alliansen själv i arbetet som opposition. När framgång att få igenom sin budget blir till ett bakslag har man valt fel taktik i det parlamentariska arbetet. Den drev allianspartierna att som ett självändamål utveckla sina egna politiska lösningar istället för att odla en samsyn och minimera skillnaders betydelse. Den gav Sverige en politisk agenda präglad av den rödgröna vänsterns populism i form av hets mot privat företagande, skattehöjningar som enda lösning och växande utgifter som svar på varje politisk utmaning.
Vi fick med den en försvars- och säkerhetspolitik präglad av handfallenhet, från Slite till Transportstyrelsen och en försvarspolitik som hellre anpassar sig till interna beredningsrutiner långt fram i tiden än till de externa hot som finns i nuet.
Minoritetsregeringar ska i ett parlamentariskt system anpassa sig till riksdagens majoritet om de vill överleva. Denna enkla regel syftade Decemberöverenskommelsen till att kortsluta vilket i sin tur blev en politisk kapitulation. Överenskommelsen blev möjlig genom att principer och ideal underordnades en maktutövning för sin egen skull. När triangulering blivit överordnad politisk strategi finns till slut inga principer och ideal att orientera politiken kring. Och då vet ingen vad man står för. Decemberöverenskommelsen var ett uttryck för en förlorad politisk identitet där åsiktsbyten blev till modernitet och ivern att ständigt förnya sig ledde till en anpassning till det gamla.
Nya hyllningar till en arbetsrätt som formades på 1970-talet blev till en politik för utanförskap. Nytt stöd för en bostadspolitik som i decennier gett bostadsköer löser inga bostadsproblem. Nya överbud om offentlig välfärd löser inte den offentliga välfärdens problem när de handlar om strukturer och ledning. En förment nymodig säkerhetspolitisk analys som inte såg några hot efter det kalla kriget var vare sig ny eller modern utan ett traditionellt misstag.
Det var inte uppbrottet från denna fladdrighet, från en tidigare tid, som drev fram avgångskrav utan opinionssiffror som präglades av den osäkerhet som förknippades med moderat politik. Den osäkerheten anser jag att Anna steg för steg eliminerade, uppenbart inte nog framgångsrikt och snabbt men likväl. Och det är där vi är i dag.
De som tror att man stänger dörren för Sd genom att göra dem till ensam opposition går främlingsfientligheten till mötes. De som vill förringa eller nonchalera de problem som invandring och kriminalitet innebär kommer se dem växa större medan ett resolut agerande är ett sätt att bevara både öppenhet och ett samhälle som präglas av förståelse och tolerans.
De som tror att Decemberöverenskommelsens anda ska ersättas med en koalition med socialdemokraterna gör samma fel som den byggde på. Förutom att det innebär att man konserverar socialdemokratiskt maktinnehav innebär det att man fortsatt blockerar den reformagenda som Sverige behöver och som moderaterna måste gå i täten för.
De som tror att vår tids utmaningar driver fram en klyfta mellan det som förknippas med liberala och konservativa idéer bortser från att det är enbart en idéburen politik som kan sätta den bild som förenar liberala idéer om individens frihet och samhällets öppenhet med konservativa krav på rättsstat och en trygghet mot inre och yttre fiender. Det är verkligheten som måste vara en utgångspunkt för reformer som stärker både stat och samhälle, med liberala reformer och en stark stat.
Den partiledning som har tagit steg för att komma bort från tron att långsiktig och trovärdig politik kan ersättas med ny politik från dag till annan, eller från tanken att politiken ska utgå från socialdemokratins problemformuleringar ska inte klandras för det arv de fick arbeta i.
Men det skärper kraven på hur vi moderater nu ska ta oss framåt. Då är det politiken som är viktigare att diskutera snarare än att ge utlopp för åskådarläktarens kritik av agerandet för att sätta en politisk agenda.
Moderater ska vara ett frihetens parti i en tid då friheten hotas på så många olika sätt. Vi ska vara det fria företagandets och marknadsekonomins ledande politiska kraft, för att det är avgörande för välfärd och Sveriges roll som ledande nation. Valfrihet och mångfald är två olika uttryck för respekten för individens frihet och skapande. En stark stat som värnar frihet och rätt, genom ett starkt försvar och en rättsstat som är närvarande i alla delar av samhället och ger oss alla den trygghet ett fungerande öppet samhälle kräver. En öppen arbetsmarknad, en dynamisk bostadsmarknad, stabila offentliga finanser, strukturella reformer som ger oss det bästa för våra skattepengar och kan bidra till sänkta skatter. En invandringspolitik som bygger på reglerad invandring liksom lag och rätt. En stark allians som formar både budget och värnar vår öppenhet. En allians som är så säker i sin identitet och sitt försvar av vars och ens rätt att den inte räds stöd till en gemensam politik som ger tillväxt och välfärd.
Det är en svår tid men med rätt färdriktning och politisk vilja kan det svåraste i uppbrottet från trianguleringens tid vara över. Moderaterna har tagit viktiga steg för en politik att lita på. Det är avgörande viktigt för Sverige att det kan bli grunden för det fortsatta arbetet.