G20-mötet i Cannes har av uppenbara skäl blivit dominerat av den grekiska frågan. Och den grekiska frågan är i själva verket många frågor. Hur mycket påverkar en sannolik grekisk konkurs europeiska banker? Hur påverkar den förtroendet för andra länder som Italien? Och hur påverkar den europeiskt samarbete och euron? Kommer Grekland stå kvar i euron efter en folkomröstning? Och kommer folkomröstningen att hållas eller försvinna i ett nyval med osäkert utfall och med en än osäkrare framtid för Grekland?
Den stora globala frågan i G20 och i andra sammanhang måste handla om att få den globala ekonomin i en ny balans med de krav det innebär på bland annat Kina att låta sina medborgare få tal del av en större del av det värde de arbetar ihop. De underskott som plågar många av världens ekonomier, och den globala ekonomin som sådan, kan bara hanteras genom ökad export. Det ställer krav på underskottsekonomierna och det ställer krav på de ekonomier som i dag har stora överskott. Även små steg mot en sådan öppning kommer att leda till en stabilare situation när det gäller andra ekonomier med problem. Och det leder också till en utveckling mot ett öppnare Kina.
Det finns skäl att fråga sig hur så många ekonomier, inklusive den amerikanska, har kunnat sätta sig i ett sådant beroende till Kina som i dag. Ett svar kan vara att man underskattat den kinesiska ekonomins växande betydelse för den globala ekonomin. Ett annat att man låtit den dynamiska ekonomiska utvecklingen skyla det faktum att Kina är en totalitär diktatur som i dag är mäktigare än någonsin och som präglas av en annan logik än demokratiernas. Det är långsiktigt den viktigaste globala utmaningen.