En global skatt på finansiella transaktioner, som EU vill utreda, hjälper vare sig mot det franska budgetunderskottet eller bristen på jobb och tillväxt. Det väsentliga för Europa är att se till att stabilitetspakten efterlevs och respekteras, skriver Gunnar Hökmark med anledning av att G20-mötet inleds i Toronto under lördagen.
Det råder viss oklarhet inför G20-mötet i Toronto. För många regeringar har övergripande globala lösningar kring framtida regelsystem blivit en ursäkt för att inte ta itu med de egna och mest uppenbara problemen för ekonomisk och finansiell stabilitet, nämligen stora budgetunderskott och bristande konkurrenskraft.
Under förra veckans EU-toppmöte slogs fast att EU i Toronto ska verka för en global bankavgift av svensk modell. Större oklarhet råder om en annan passus i toppmötets slutsatser, där står att en global skatt på finansiella transaktioner ska utredas. Det var framförallt Frankrikes president Nicolas Sarkozy som uppenbarligen såg en sådan som lösningen på de problem som Europa i dag brottas med. Men en sådan skatt hjälper vare sig mot det franska budgetunderskottet eller bristen på jobb och tillväxt.
Efter toppmötet framgick att EU-ledarna nog inte var helt på det klara med hur en sådan skatt ska se ut. På fråga om vem som ska ges utredningsuppdraget svarade Tysklands Angela Merkel efter mötet: ”G20 naturligtvis, eller IMF. Jag vet inte.” Nicolas Sarkozy hävdade att Frankrike och Tyskland skulle införa en sådan skatt med eller utan andra länders stöd, även om en global uppgörelse var att föredra.
Någon global skatt på finansiella transaktioner kommer inte G20 att fatta beslut om. USA, Kina, Storbritannien, Sverige och en rad andra länder vill helt enkelt inte ha en sådan skatt. Och för detta finns mycket goda skäl.
Svängningar skulle dämpas
Den amerikanske ekonomen James Tobin föreslog redan 1972 en skatt på finansiella transaktioner. Skatten skulle skapa stabilitet i en värld utan Bretton Woods-systemet, trodde han. Svängningar på finansmarknaderna skulle dämpas och spekulation förhindras. Skatten har vanligen förespråkats av politiker som betraktar handel över gränserna som någonting negativt och frågan är om de förhållandevis frihandelsvänliga EU-ledarna egentligen inser vad de föreslår.
Finanskrisen var inte ett resultat av rörlighet på kapitalmarknaderna och det är inte heller den offentliga skuldkris som på sistone skakat Europa. Skuldkrisen har ett antal länder försatt sig själva i, med ständiga underskott i de offentliga finanserna och offentlig upplåning.
Ju mer ett land lånar utan att stärka sina förutsättningar för tillväxt och förmågan att betala räntor på skulderna, desto dyrare blir det för landet att låna och till sist ges landets skuldväxlar skräpstatus. Det var vad som hände med Grekland och vad som riskerar att drabba Spanien och Portugal. Den växande oviljan att låna ut pengar till stater som inte vårdar sina ekonomier kan inte motverkas genom att skatt tas ut på deras lån. I själva verket skulle en transaktionsskatt drabba allra mest de länder som är i behov av att låna för att finansiera sina underskott eller för att få kapital som inte finns i det egna landet till de investeringar som behövs. Det är en skatt som slår mot fattiga länder och länder med stora underskott och kommer att betalas av deras medborgare i form av högre räntekostnader och dyrare priser.
Misslyckad amerikans bostadspolitik
I fråga om finanskrisen så var den i grunden en konsekvens av misslyckad amerikansk bostadspolitik, banker och finansiella institutioner blev sittande med mer eller mindre värdelösa fordringar. En skatt på transaktioner hade inte förändrat någonting till det bättre. Tvärtom, det stora hotet mot banksektorn var – och är – brist på kapital. Bankerna skulle inte stärkas om alla deras transaktioner beskattades.
Handel och därmed välstånd förutsätter finansiella transaktioner. Varje affärstransaktion förutsätter finansiella transaktioner. När varor och tjänster köps eller säljs sker finansiella transaktioner. Ingen kan rimligen tro att det vore bra för ekonomin att beskatta dessa transaktioner, i synnerhet inte när världen just börjat återhämta sig från en recession utan motsvarighet sedan 1930-talet. Kanske är det en skatt enbart på transaktioner mellan banker som Sarkozy och Merkel tänkt sig, men om detta har de inte lämnat några besked och inte heller en sådan transaktionsskatt skulle på något sätt bidra till tillväxt och välstånd.
Inget att frukta med sunda finanser
Kanske är det skatt på spekulation mot enskilda stater eller valutor de tänkt sig, men ingen skatt i världen kan tvinga någon att låna ut pengar till ett land som saknar förmåga att betala tillbaka sina lån.
Det är naturligtvis behändigt att kräva enkla politiska lösningar på strukturella problem, men det är kortsiktigt och olyckligt. Det väsentliga för Europa är för närvarande att se till att stabilitetspakten efterlevs och respekteras. Med sunda och stabila statsfinanser har EU-länderna ingenting att frukta från finansmarknaderna. Euron kommer inte att utsättas för någon press om euroländerna uppfattas som kreditvärdiga, om underskotten elimineras och skulderna slutar växa.
I Toronto borde ledarna för världens ekonomiska stormakter diskutera hur de ska skapa tillväxt i ekonomin, inte hur de ska skatta bort den.
Gunnar Hökmark (M)
Delegationsledare
Europaparlamentet och vice ordförande för dess största partigrupp EPP-gruppen