Nyligen kommit fram till Peking efter att ha besökt Shanghai och därefter landsbygdsregionen Guiyang. Kontrasterna är stora detta land, liksom ansträngningarna att bygga nytt, vare sig det är vägar eller bostäder. Här finns den främsta moderniteten och samtidigt det gamla samhället med bönder som plogar med oxen framför sig. På en gång sökande sig till det västerländska men samtidigt också allt mer till det traditionella kinesiska.
Den totalitära kommunismen har släppt sitt grepp och frigjort många krafter, utom individens rättigheter. Och det är precis här som Kina både släpar efter och riskerar att både distansera sig till omvärlden och bli till ett hot mot den. För min del väntar i morgon diskussioner kring utrikespolitik och det kinesiska samhällets kunskapssatsningar. Detta är ett land som kommer att betyda allt mer och som just därför måste vinnas för en mer demokratisk utveckling. Det är en av många uppgifter för Europa, som istället riskerar att blockeras av annat.
I det perspektivet är Sarkozys och Merkels förslag om en fördragsförändring på många sätt obegripligt om man inte sätter in det i båda ländernas inrikespolitiska mönster. I det ena fallet finns det behov av att göra den gemensamma uppbackningen av Greklands med flera skuldbördor till en gemensam EU-uppgift och inte tysk, i det andra fallet att undvika alltför tydliga regler som kan drabba det franska underskottet. Det är inte särskilt ärorikt för något av dessa länder som ofta vill framställa sig som kärnländerna i EU.
En ny omgång fördragsprocess kan bara leda till disintegration och ett EU som uppslukas av fördragsprocessen. Samtidigt kommer det underminera förtroendet för euron i en tid då den behöver återfödas med ny trovärdighet. Det bör bli ett nej på detta förslag från den fransk-tyska axeln. Det är i sig bra för EU att på detta viset manifestera att EU är större än de gamla sex länderna.