Ett maratonlopp kräver uthållighet mer än kortsiktiga åtgärder

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Det är i coronavirusets spår många osäkerheter vi möter. En av dem är osäkerheten om vi kan sätta stopp för smittspridningen, att den går att undvika. Det är nog tyvärr en osäkerhet vi bör släppa. Det kan vi inte. En stor del av det svenska folket kommer liksom i andra länder att drabbas av smittan. Det är ett genomgående budskap från dem som på djupet kan frågan. Det handlar mer om den tid det kommer att ta, hur länge det tar innan viruset tar de flesta av oss och vi därmed uppnår en slags kollektiv immunitet. Det handlar om att låta sjukdomens förlopp på vår befolkning plana ut över en längre tid som ger större möjligheter till prioriteringar, förberedelser och intensiv vård.

Av det följer att vi bör se till att vi som samhälle har förmågan att motverka smittans mycket snabba spridning under en lång tid. De som nu ropar på snabba och drastiska åtgärder för att stänga ner det svenska samhället tycks tro att vi antingen kan avvärja smittan i det stora eller att vi under mycket lång tid kan leva i mer eller mindre nedstängd form. Så är det inte. Då urholkas väldigt mycket annat i vårt samhälle, med betydande risker för människor, bland annat för alla dem som behöver sjukvård av alla de slag som vi normalt kan hantera. Den vardag vi är vana vid har nämligen många allvarliga utmaningar och krav som inte bara kan läggas åt sidan.

För de allra flesta är det en influensa som är som influensor är men för dem som är i riskgrupper är det värre. Det är för dem som beredskap och planering av insatser måste formas. 

Coronaviruset präglar nu vardagen i nästan alla bemärkelser. Arbetsplatser påverkas genom inställda möten, hemarbete och ibland genom att de tillfälligt stängs. Mötesplatser, hotell och hela resebranschen präglas av en nästan upphörd verksamhet. Restauranger halvtomma. Skolor som har stängt, som funderar på att stänga och elever som är hemma. Många som är i karantän i hemmet. Saker och ting, smått och stort, som har planerats sedan lång tid tillbaka ställs in. Så kan vi inte ha det under mycket lång tid. Det kommer att kosta både liv, hälsa och trygghet i en lång rad andra sammanhang som vår verklighet präglas av. 

Hur man bäst ska hantera detta är inte självklart. Likväl är det många som vill manifestera sin egen säkerhet genom säkra krav på drakoniska åtgärder. Smittspridning är en osäker utveckling som påverkas av osäkra faktorer. Det faktum att det var sportlov för många och att många var i norra Italien påverkade Sveriges och andras smittspridning på ett sätt som inte var förutsebart innan men som likväl var en kunskap myndigheter och regering kunde ha agerat utifrån. 

Frågan om i vilken fas av smittspridningen man står i är avgörande för svåra frågor som om skolor och andra verksamheter ska stängas eller ej. De självklara svaren i dessa frågor lider av att inget är så självklart i den utveckling vi nu ser. Däremot är det viktigt att beslut fattas i tid istället än för sent och att man agerar hellre än att bara fundera på att agera. Det är svårt att se annat än att regeringens hantering av denna kris är ett allvarligt misslyckande som inte minst drabbar förtroendet till det offentliga. 

Avsaknaden av tydliga råd, beslut och förberedelser under en tid där detta varit möjligt är ett misslyckande. Den främsta svagheten med myndigheternas agerande är att man inte förmått vara tydlig kring det man vet, att man inte gett rekommendationer i tid och att regeringen inte gjort de politiska prioriteringar som alltid måste göras när olika kunskaper står emot varandra och när olika samhällsintressen kolliderar. 

Myndigheter kan ha uppfattningar och kompetens men när man inte förmår omvandla detta till tydliga budskap och åtgärder blir de ifrågasatta, inte minst eftersom andra experter med samma kompetens ställer sig frågande. Oroande är att en del av myndigheternas analys verkar vara baserad på politiska överväganden och inte bara de faktamässiga samtidigt som regeringen har avstått från att göra de politiska prioriteringar som myndigheter inte kan göra. Likväl är det dessa myndigheters kompetens som är och måste vara utgångspunkten för hur vi agerar. 

Nu har smittspridningen tagit sig allt längre in inte bara i Sverige utan också i andra länder. Jämfört med många andra länder har Sverige än så länge klarat sig relativt bättre men det säger inte så mycket eftersom det är en fortgående process och var i cykeln vi befinner oss säger mindre om omfattningen som vi kommer att präglas av under kommande månader. Webbsidan Worldometers ger en bra överblick över detta liksom över mycket annat.  https://www.worldometers.info/coronavirus/?utm_oi=785490798715211776&from=singlemessage#countries

Rädslan och oron har just nu har större effekt på ekonomin än själva smittan i sig och kanske är det så att när vi tvingas leva med influensan i vardagen, med dess svåra utmaningar, ändå kommer in i en ny normalitet som gör att vardagen kan fortsätta under de villkor som då gäller. Då kan förhoppningsvis de svåraste konsekvenserna för ekonomin undvikas. Det kan vi inte klara om vi nu för lång tid stänger ner vårt samhälle. 

Det ställer krav på att myndigheter och offentliga institutioner tänker dynamiskt och utan byråkrati. Om skolor stängs, kanske för att de måste stängas inte bara för att hindra smittans spridning utan på grund av många sjuka, måste det offentliga se till att de som arbetar i nyckelpositioner som inom sjukvård, polis och brandkår kan få provisoriska möjligheter till barnomsorg som de kan lita på. Vårt samhälle måste fungera.

Företag och affärer måste visa att de kan fungera även när vårt samhälle är utsatt för stress, industrier måste producera och leverera, och det innebär att man måste kunna frångå de rutiner som vi är vana vid är normalitetens och anpassa oss till en influensa som för de flesta är just en influensa men för ytterligare andra en svår eller farlig sjukdom. 

Vi är ännu inte i den fas av intensiv smittspridning som andra länder är. Att göra som dem är inte det självklara. Det är inte ens säkert att det självklart är bra ens i deras situation att helt stänga ner ett land. Experters och forskares uppfattningar är i denna fråga liksom i många andra inte entydiga. Verkligheten är nämligen aldrig entydig. 

Osäkerheten kräver ett tydligt ledarskap i vårt samhälle men också en förmåga att agera var vi än är. Det kräver också att vi istället för oro och panik bygger beslut och verksamheter på beslutsamhet och ansvar. Det är i grunden bara så vi kan minimera de ekonomiska konsekvenserna som annars slår hårt mot människor och viruset som slår hårdare mot vissa än mot de allra flesta. 

Det innebär också att vi får finna oss i att steg för steg göra det som är klokast då med vad vi då vet. Lika viktigt som att möta virusets spridning är nämligen att värna vårt samhälles uthållighet och förmåga att fungera. De som nu i triumf tror att stängda hotell, flygbolag i kris, transportindustri under svåra omständigheter och företag i fritt fall visar att vi kan klara klimatkrisen förstår inget av det som krävs för att vi ska möta vare sig klimatkrisen eller coronakrisen. 

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.