Efter en sällsynt misslyckad regeringsperiod har Sverige i stort sett det landskap vi hade efter 2014 års val. Det är inte alls som många kommentatorer/experter/krönikörer och andra beskriver, i ivern att hitta något nytt att skriva om, ett helt nytt landskap, utan snarare en fördjupning av det vi såg i förra valet och en motsvarighet till det vi ser i andra länder.
Den främsta drivkraften till denna utveckling är migrations- och flyktingfrågor. De skapar oro och rädsla för att politiken inte kan hantera de utmaningar som följer i stora flyktingströmmars spår. Den oron har i Sverige förstärkts av att en del valde att försöka hantera utmaningen genom att inte tala om den eller ens låtsas om som om den fanns, medan andra har valt att se den som förklaringen till alla problem och allt ont, med invandrare och flyktingar som ansvariga till alla våra problem.
Bort föll alla de flyktingar och invandrare som opererar i våra sjukhus, sköter transporter och kontor och som bidrar till att vi har en ledande forskning. Bort föll för många det enkla faktum att våra problem och utmaningar är större än gängkriminalitet och hederskultur, vilket är stora problem, men vi har stora utmaningar som den växande konkurrensen världen över mot svensk ekonomi, Putins hot mot Europa och mot Sverige, kinesisk statskapitalism liksom en ineffektiv struktur för vård och omsorg, låg kvalitet i våra skolor och en passivitet inför kriminalitet som inte är någon invandrares fel utan ett politiskt ansvar som är socialdemokratins mer än något annat.
Och bort föll att det är de kriminella som ska ställas till svars, inte den grupp som de kriminella anses komma ifrån. Den traditionella politikens misslyckanden är andra än dem som främlingsfientliga krafter har talat om. Den i praktiken oreglerade invandringen som förenades med de stora flyktingvågorna i Europa 2015 möttes av en passiv och handlingsförlamad regering. Passiviteten inför brottslighet och minskat antal poliser är ett problem som faller på den rödgröna regeringen som internt blockerade varandra.
Den mandatperiod som varit har varit misslyckad på grund av regeringens politik och passivitet, men också på grund av att det var en regering som aldrig borde ha tillåtits. Decemberöverenskommelsen skadade inte bara alliansen utan även vårt land genom ett minskat förtroende för den traditionella politiken med det ökade stöd som det har gett till extrema krafter. Sverigedemokraterna som skulle hållas borta med relationsspel istället för genom att tryckas tillbaka med argument fick bli ett oppositionsparti som framställde sig som det enda.
Lärdomen nu är enkel. En regering som kan överleva på egna meriter i parlamentet. En regering som är aktiv mot brottslighet och kriminalitet, som för en stram och reglerad invandringspolitik på rättsstatens grund och inte på främlingsfientlighetens godtycke, som bejakar företagande och valfrihet, som värnar Sveriges säkerhet, som sänker skatter och värnar människors frihet och rätt. Det är inte ett nytt landskap men vi behöver en ny tids politik.