Det finns i kommentarerna kring Mubaraks avgång och flykt från landet en aningslöshet som riskerar att motverka de förhoppningar som de präglas av. Det är sen motsvarande aningslöshet som tidigare har präglat synen på arabvärldens diktaturer, som om de egentligen inte var diktaturer utan bara ett typiskt arabiskt styre.
Det är diktaturens fall vi nu har sett, inte demokratins födelse. Demokratin och friheten har inte kommit till Egypten. Än är det inte demokratins seger vi ser. Det är däremot en diktaturregims fall som vi har sett det egyptiska folket driva fram. Och det är viktigt nog. Det är en befrielse som ger demokratin möjligheter, men också andra krafter. Och det vore aningslöst att inte se de hot som nu finns.
Nu gäller frågan om friheten kan komma ur befrielsen. Det kommer att ställa krav på hur Europa och USA förhåller sig till det militärstyre som nu inträffat. Det är vare sig från Kina eller Ryssland som kraven på demokrati kommer att komma och från regimer som Iran kommer vi se massiva försök att vända utvecklingen bort från demokrat. En demokrati i Egypten vore nämligen ett nederlag för den iranska regimen.
Det som nu också är viktigt att följa att det blir demokratins institutioner som byggs upp istället för aningslös syn på folkets makt. Folket i Egypten har inte fått sin makt förrän det finns en konstitution som kanaliserar och försvarar den. Den kommer inte på plats utan att demokratins fiender får möta en motkraft, både internationellt och genom stöd till demokratins krafter i Egypten.
Bloggar: Sandström, Pettersson, Jonlund samt Carl Bildt.