Diskussionen kring vad som sker i Ryssland verkar på något sätt sitta fast i det kalla krigets synsätt. Den senaste tiden har både DN och Svenska Dagbladet haft artiklar som handlat både om den ryska uppbyggnaden av militär förmåga och om hur den svenska omvandlingen av försvaret har fungerat. Det är en diskussion som är värd att ta på allvar.
Med det kalla krigets synsätt är dagens Ryssland inget större hot eftersom det är så mycket militärt svagare och knappast kan ha de ambitioner som man en gång hade att kunna invadera andra länder för att vinna ett krig i Europa. Men det är en hotbild som hör en annan tid till.
Återgången från demokrati och det faktum att den ryska regimen bygger på två ben, nämligen politisk makt med en opposition som får allt mindre utrymme och ekonomisk makt som bygger på en sammanblandning av politikens intressen i näringsliv och företag. En politisk makt som vilar på personliga ekonomiska intressen och där omvärlden kan ses som ett hot mot både den personliga makten och mot regimen som sådan kommer att känna sig hotad och kommer därför också agera mot de hot man upplever.
Det innebär påtryckningspolitik, rättslöshet och missbruk att statens institutioner samt en vilja att skrämma egna medborgare och andra. Det är i det perspektivet som den ryska militära uppbyggnaden ska ses. Den ger tillräcklig förmåga att agera mot en omvärld som heller inte den har det kalla krigets militära förmåga och där agerandet inte innebär invasionshot men därmed beredskapen att i olika situationer använda militärt våld. Det är den viljan som tar sig uttryck i den ryska upprustningen. Och den behöver Europa och dess länder kunna möta på det vis som vår tids förutsättningar kräver. Det gäller inte minst Östersjöns olika länder, inklusive Sverige.
Bloggar: Johan Forssell, Sten Tolgfors, Hans Wallmark.