En avgörande förutsättning för att förstå vad som händer i Mellanöstern är att nästan alla stater är diktaturer i olika former. Emellertid är en nation en demokrati, med fria val och frihet för medborgarna att leva sina liv som de vill. I Israel blir man inte fängslad, torterad eller avrättad för att man är homosexuell eller förtryckt för att man är kvinna. Inte heller blir man stenad eller våldtagen för att man brutit mot ett hedersmönster.
Israel är tvärtom ett öppet och fritt samhälle, en dynamisk ekonomi och rättsstat samt med friheten att säga eller skriva vad du vill, resa, bedriva företag eller utöva din tro. Därför hatas Israel av dem som vill ha slutna samhällen och total despoti. Fria kvinnor, och fria män är, liksom tanke- och yttrandefrihet, en utmaning och en provokation för dem som anser att sanningen, samhällsordningen och styret över människors ordning är givna en gång för alla.
Men antisemitismen som omger Israel är den främsta förklaringen till att Israel hatas av sina grannar.
Iran säger sig vilja utplåna Israel och driver i det syftet inte bara ett kärnvapenprogram utan utvecklar också missiler ämnade till att kunna slå igenom det israeliska försvaret. Hizbollah – Irans förlängda arm i Mellanöstern – har upprättat en stat i staten i Libanon och militära installationer i bland annat Syrien för att kontinuerligt angripa Israel och dess invånare. I Gaza har terrororganisationen Hamas upprättat ett styre som bygger på Sharia och islamistisk extremism samt har en ständigt pågående militär verksamhet för att genom tunnlar och raketer angripa Israel.
Den senaste eskaleringen av militärt våld beror på att Hamas besköt Israel med närmare 200 raketer. De var riktade mot städer i södra Israel, liksom mot Jerusalem. Det var så det militära våldet startade. Den extremistiska terrorrörelsen Hamas använder det territorium man tagit över för att bedriva krig mot Israel.
Det är som om en extremistisk rörelse i området kring danska Helsingör började beskjuta Lund, Malmö och Göteborg med raketer, med syfte att döda så många svenskar som möjligt. Det finns en tendens i svensk debatt att tänka eller säga att det är något som judar i Israel måste stå ut med.
Att en svensk statsminister skulle acceptera att en extremiströrelse i Helsingör kontinuerligt och utan att svenska förband ingrep skulle fritt få bomba bostadsområden och stadscentra längs den svenska västkusten är svårt att tänka sig. Framför allt för att vi inte kan föreställa oss den typen av angrepp och att tvingas leva i en sådan verklighet men också därför att vi har svårt att tänka oss att en svensk statsledning, även en passiv och valhänt sådan, i ett så extremt fall skulle stå passiv.
Men för israeler är en sådan situation inte svår att tänka sig. Den är nämligen verklighet sedan decennier tillbaka. Deras demokrati är hatad av diktaturerna och av extremisterna, inte bara deras omedelbara grannar utan avantisemiter världen över. Mellanösterns antisemitism –som vi har fått se exempel på i bland annat Malmö och Göteborg – blir i Israels grannländer till en verklighet som handlar om hot mot människors liv, terror, raketbeskjutningar samt risk för utplåning.
Man kan ha många synpunkter på hur regeringen och myndigheterna i Israel hanterar oron i Jerusalem, hanteringen av vilka som har äganderätt till hus och vad som ska hända när man inte betalar hyra liksom den instabilitet en del bosättare skapar och den frustration som på Västbanken växer både mot det palestinska korrupta styret och mot att den palestinska ledningen aldrig medverkar till ett fredsavtal som kan få slut på ockupationen.
Men diskussionen om hur man gör det blir meningslös om man inte ser verkligheten som den är. Det handlar om en demokrati omgiven av brutala diktaturer och extrema islamistiska rörelser som ser terrorn som ett självklart vapen i kampen för att utplåna Israel.
En demokrati som hotas av antisemitismens allra grövsta och brutala former måste självfallet även den kritiseras men den måste alltid försvaras om man vill värna demokratin. Ifrågasätter man legitimiteten i Israels försvar mot sina fiender spelar man inte bara antisemitismens krafter i händerna utan ifrågasätter också demokratins rätt att försvara sig. Då är det miljontals människors liv och frihet man tar på sitt ansvar.