Det är som att Jan Björklund vill tappa pengarna redan innan smöret är sålt. Istället för att klargöra alternativet till en socialdemokratisk politik som underminerar jobb, företagande och stabila offentliga finanser spekulerar han nu i frågan hur Stefan Löfven beroende på resultatet av valet 2018 ska kunna fortsätta regera vidare med Liberalerna. Det är svårt att finna ett bättre stöd till Sverigedemokraterna.
Men än värre leder detta till en politisk debatt där politiken underordnas det politiska spelet och spekulationer om hur framtida valresultat ska hanteras långt innan vi har några valresultat.
Det leder till att den politiska debatten inte handlar om de motsättningar som utgär viktiga vägval och som väljarna ska ta ställning till, och som därför bör dominera den politiska debatten, och mer om hur de politiska partierna tänker sig fördela den politiska makten sinsemellan. Det leder både till fel agenda och till en växande misstro mot det politiska etablissemang som missnöjespolitiker och extremer älskar att odla.
För det första är läget att det i dag inte finns en parlamentarisk majoritet för de skattehöjningar och den kamp mot vinstdrivande företag som de rödgröna ägnar sig åt. Ericssons problem beror på många saker men de underlättas inte av att vi har en regering som tror att näringslivets problem kan hanteras genom höjda skatter, misstänkliggörande av företagsvinster, ökade regleringar och fler bidrag.
För det andra krävs inget samarbete med Sverigedemokraterna vare sig i flyktingfrågor eller några andra frågor för att de ska rösta som de önskar. Det gäller för socialdemokraterna i dag och det gäller för varje annan regering. Socialdemokraterna försöker just nu övertala Sd att stödja regeringens förslag om offentlig upphandling, vilket är ett uttryck för socialdemokraternas beroende till Sd. Bättre vore om man sökte utforma en politik för offentlig upphandling som inte kräver deras stöd. Varje regering har ett ansvar för de förslag man lägger och de bör rimligen utformas så att man inte ställer sig i beroende till de partier man inte vill vara beroende av.
För det tredje bör svensk regeringspolitik formas utifrån de majoriteter som finns i riksdagen, där står normalt såväl vänsterpartiet och miljöpartiet som Sverigedemokraterna vid sidan om det som är en grund för majoritet. Det innebär inte att man behöver spekulera om fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav utan att man ska ställa krav på att varje regering oavsett statsminister måste forma en politik som kan vinna majoritet i Sveriges riksdag. Då är det självfallet inte politikens extremer som ligger närmast till hands utan de partier som tar ansvar för landet. Det kräver inte samlingsregeringar utan regeringar som kan samla majoritet för sin politik.
Istället för att utlova stöd till socialdemokratisk regering borde Björklund utlova stöd för en politik präglad av marknadsekonomi, reformer och förnyelse, en human flyktingpolitik och invandringspolitik, en utrikes- och säkerhetspolitik som står upp för frihet och för säkerhet, mot ryska påtryckningar och i gemenskap med hela EU, ett starkt försvar, en ansvarsfull miljö- och klimatpolitik, ett bättre företagsklimat och lägre skatter, valfrihet och mångfald i välvärden och en jämställdhet som bygger på att människor får möjlighet att bryta upp från den kategorisering som antingen gamla traditioner eller nya kvoteringar ger och för de liberala idéer som bär upp det öppna samhället. Att göra stödet till Löfven om två år till ett vallöfte som ersätter politikens konflikter i alla dessa frågor motverkar både en ny majoritet i riksdagen och en ny politik inom alla dessa områden.