Under de kommande åren avgörs det hur Sverige kommer gå ut ur krisen. Ut ur krisen kommer varje land och varje ekonomi, det är krisens natur. Den är akut och förändrar inom en begränsad tid förutsättningar och möjligheter. Den intressanta frågan är hur krisen hanteras och vad man går in i när man går vidare.
För många av Europas länder blir krisens konsekvenser bestående. Det mest uppenbara är skuldkrisen och den börda som mycket stora statsskulder kommer att ge i form av räntekostnader varje år framöver. Arbetslösheten kommer inte kunna pressas tillbaka till tidigare nivåer av sig själv. Den globala ekonomins förändringar har förändrat den för oss mest grundläggande förutsättningen att vi var ledande när det gällde konkurrenskraft och innovationer.
För att kunna hantera återhämtningen krävs en politik som öppnar marknader, slår vakt om frihandel, som på europeisk nivå kan bidra till en lagstiftning om finansiella marknader som balanserar stabilitet med den dynamik och öppenhet som behövs för investeringar och nya jobb. Gränsöverskridande tillsyn och gränsöverskridande regler. Vi kommer behöva forskningsinsatser som sträcker sig över nationsgränser och vi kommer behöva öppna upp fler marknader. Tillsammans blir det nödvändigt för medlemsstaterna att pressa tillbaka underskotten. Allt detta kommer att kräva samarbete på europeisk nivå.
Samtidigt måste vi hantera den utmaning som Ryssland innebär gentemot Europa och det som Moskva anser ligger inom den egna intressesfären och legitima dominans. Det handlar om fria och oberoende nationer som aldrig får prisges åt ett visst land eftersom vi därmed prisger demokrati och självbestämmande. Det måste hanteras genom ett starkt Europa, både i att hävda demokrati och en energipolitik som skapar självständighet.
Och Iran är ett hot mot Mellersta Östern men också ytterst mot Europa i form av hot och stöd till fundamentalistiska rörelser. Den iranska kärnvapenutvecklingen måste hanteras och kan bara göras det genom europeiskt samarbete.
De baltiska staterna kommer att uppleva ett ytterligare tryck från Ryssland, både i frågor om ryska medborgare med ryska pass men också i frågor som sin politiska självständighet. Deras suveränitet att fungera som oberoende stater kommer att kräva att Europa står bakom dem.
Miljöfrågorna med klimatdebatten i spetsen kommer kräva europeiskt agerande för att det ska bli något. Och det blir svårt ändå.
I Kina, Indien, Ryssland och Brasilien ser vi några snabbt framväxande ekonomier som kommer vara en del av världsekonomins dominerande krafter i den mån de inte redan är det. Det kommer att skapa nya intresseförskjutningar både när det gäller frihandel i förhållande till Europa och i förhållande till den politiska makt som ekonomisk styrka ger. Det kommer att kräva ett starkt EU för att hantera både handelspolitik, marknadstillträde och att demokratiska värden även i framtiden ska dominera världsscenen.
En rödgrön regering som till en tredjedel med en majoritet är för europeiskt samarbete, en tredjedel som till slut inte längre vill lämna och en tredjedel som inte bara vill lämna utan också upplösa unionen kommer inte kunna bidra till att utveckla det europeiska samarbetet inom alla dessa och andra områden. Istället vill de ha höga skatter, högre bidrag, större statsstöd och ett Europa som utvecklas utan svensk inblandning. De vill helt enkelt avstå Europa. Det är att avstå samarbete, tillväxt och inflytande över den värld som Sverige lever i mer än många andra genom vårt internationella samhälle.
När det gäller ekonomi, miljö, säkerhet och demokrati står de splittrade och tveksamma inför ett samarbete som formar vår framtid. Europa blir inte bättre av en sådan regering 20 år tillbaka i tiden. Men Sverige förlorar 20 år.