Den som väntar på historien riskerar att komma för sent. Kampanjen för svensk anslutning till försvarsalliansen Nato måste börja nu, skriver Gunnar Hökmark (M).
Med Centerpartiets nya syn på Nato finns nu en bred parlamentarisk grund för att föra debatten om svenskt Natomedlemskap vidare. Debatten har inte blivit mer polariserad, snarare ser vi nu hur en traditionell inställning till neutralitetspolitiken förändras och luckras upp av verkligheten.
Sverige bör söka medlemskap samtidigt och koordinerat med Finland och vi bör påbörja processen för ett svenskt beslut nu. Det finns det nu ett brett stöd för i Sveriges Riksdag, även om det behöver bli än bredare för ett beslut.
Det blir därför ett viktigt ansvar för de partier som har tagit ställning att driva opinion och övertyga det svenska samhället om att är tiden inne för att ta stegen mot en svensk Natoanslutning. Den kampanjen måste påbörjas denna höst.
Passivitet i väntan på att opinionsläget ska förändras av sig självt, på grund av att världen ska förändras, innebär att man hellre ser en försämring av läget kring Östersjön och svensk säkerhet än att ta de debatter som krävs. Det kan ge betydande skadeverkningar på europeisk fred och säkerhet liksom inte minst på de baltiska staternas politiska suveränitet och förmåga att motstå politiska påtryckningar.
Det är ett Europa som vi måste göra allt för att undvika. Historien har alltid drabbat dem som stått passiva inför växande hot mot fred och demokrati.
Svensk säkerhetspolitik måste ha som utgångspunkt att motverka en sådan försämring. Den kan bli irreversibel på ett sätt som i vår tid motsvarar hur järnridån kom att dela Europa i 50 år.
Ett Ryssland som tvingar in länder i en väv av försvagad demokrati, underminerad rättsstat, politisk maktutövning baserad på hot, militära styrkemanifestationer, strategisk energipolitik, väpnade aktiviteter, brott mot internationell rätt, korruption, samt makthavare som berikar sig, behöver inte innebära territoriella hot som från det kalla krigets tid. Det kommer likväl att hota hela det Europa som bygger på öppenhet, rättsstat och demokrati. Det hotet riktar sig också mot vårt land och vårt samhälle.
Det är en historisk utmaning som kräver ledarskap och förmåga till nytänkande. Den utmaningen mötte Sverige i slutet av 1980-talet. Stödet till balterna delade länge den svenska politiken men bidrog till de baltiska staternas fredliga frigörelse, och när vi samlade det svenska samhället bakom stödet bidrog vi till att förändra Europa.
Den framväxande hotbild som under det senaste årtiondet stått vid sidan om svensk debatt bygger på en utveckling som inte slutar 2015 utan som vi kommer att se blir allt allvarligare för vår del av världen. Sedan Putins makttillträde har vi sett en kombination av ökad upprustning, satsning på nya vapensystem och en allt aggressivare retorik och politik mot de egna medborgarna och mot andra länder. Det är inte omvärlden som har provocerat Ryssland till detta utan det är Putin som provocerar omvärlden. Och han fortsätter att göra det.
Det innebär en allt starkare och större militär förmåga, allt mer välövad och övad för olika scenarios som berör Sverige, de baltiska staterna, våra nordiska grannar och Arktis. Vi kommer inte att få se mindre av detta utan allt mer.
Det är en utveckling som riktar sig mot demokratins och frihetens grundvalar. Den riktar sig mot medlemmar i Europeiska unionen och är därmed ett hot som riktar sig mot Sverige och den union som är en del av vår demokrati.
Man kan ha olika synpunkter på den alliansfria traditionen och den traditionella neutralitetspolitiken, men få vill förneka att vi i dag lever under en hotbild som gör det enskilda landet mer utsatt för rå makt och väpnat våld än tidigare. Det kan vara Estland eller Sverige. Att den skulle drabba Estland gör inte hotet mot oss mindre. Tvärtom. Vår och Europas säkerhet börjar i dag i längs de baltiska staternas gränser.
Vår säkerhet och vår suveränitet måste vara överordnad andra frågor och gamla konflikter. Vår förmåga att i Europa, som EU-medlemmar och som grannar, bidra till stabilitet i vår del av världen är avgörande för den enskilda människans liv inte bara i Estland, Lettland, och Litauen utan också i Sverige.
Nu bör den kampanj börja som kan leda till ett brett stöd för en ny svensk säkerhetspolitik. Den är politiska partiers ansvar men framförallt ett ansvar för varje enskild politiker som vill leda.
GUNNAR HÖKMARK är sedan 2004 ledamot (M) av Europaparlamentet. 1990 grundade han tillsammans med Håkan Holmberg, Andres Küng och Peeter Luksep Måndagsrörelsen till stöd för Baltikums befrielse, som 1990-91 höll 79 måndagsmöten på Norrmalmstorg. Om detta skriver han i minnesboken Måndag klockan tolv.