De senaste åren har Europa präglats av flykten från huvudstäderna till Bryssel. Skulden för problemen och ansvaret för lösningarna.
Grekiska politiker och media har lagt skulden för besparingspolitiken på Bryssel istället för i Aten trots att underskotten skapats av grekiska politiker i en långvarig allians över partigränserna av ansvarslöshet, och än mer paradoxalt, trots att det varit Bryssel som garanterat de lån som gjort fortsatta offentliga utgifter möjliga.
Italienska, spanska och franska politiker har begärt att Bryssel ska reglera den ekonomiska politik de själva skulle kunna föra. Det är som om beslut i Bryssel har blivit en förutsättning för deras eget ansvarstagande. Samtidigt som ett grundläggande problem för dem och för Europa är att de inte följt de regler och den inre marknadslagstiftning man gemensamt, i Bryssel, har fattat beslut om.
I ingen av södra Europas krisekonomier kan man hävda att det råder för mycket av marknadsekonomi utan istället dominerar gamla tiders regleringar, licenssystem, monopol, byråkrati och föråldrade strukturer. Och stora delar av den inre marknadens lagstiftning om tjänster har aldrig införts. Och bristen på reformer och svagheterna i budgetpolitiken vill man i många huvudstäder att Bryssel ska kompensera för genom ömsesidigt skuldövertagande och ömsesidiga lån som gör det lättare att finansiera stora skulder för de huvudstäder som lever med höga räntor.
Problemet med flykten från huvudstädernas ansvar till Bryssel är att mottagandet är hjärtligt och välkomnande. I Bryssel och på europeisk nivå finns det många tyckare, tänkare, byråkrater och beslutsfattare som uppriktigt tror att beslut blir bättre bara för att de fattas i Bryssel.
Och det är ett skäl till att så mycket av de senaste årens Europadebatt runt om i Europa och i Bryssel har handlat om nya institutioner, om ny beslutskompetens, nya regelsystem för stabilitet och för reformer och nya unioner inom unionen. Och alltför lite om de reformer som vi måste göra gemensamt på europeisk nivå och själva på nationell nivå för att förändra våra samhällen och ekonomier mot ökad mångfald, nytt företagande, ökad konkurrens, fler investeringar, konkurrenskraft och tillväxt trots att det är just detta och inte nya EU-institutioner som gör Europa starkt.
Det paradoxala med David Camerons Europatal är att han från ett annat perspektiv gör samma sak, nämligen lägger ansvaret för Storbritanniens problem i Bryssel och gör frågan om institutionernas roll överordnad den reformpolitik som måste föras i både London och i Bryssel liksom i Stockholm och Paris. För Storbritanniens del är det tidigare brittisk politik i just det Westminster som Cameron säger sig försvara. Rekordstort underskott, bristande reformer inom sjukvård, skola och högre utbildning, en skuldbörda och en arbetslöshet som beror inte Bryssel utan på företrädaren Brown och måste mötas genom inhemsk brittisk reformpolitik.
Det är vare sig euron, arbetstidsdirektivet eller europeisk klåfingrighet i största allmänhet som har fört Storbritannien in i krisen, lika lite som detta var fallet med det ekonomiska förfall Margret Thatcher en gång övertog. Det är brittisk ekonomisk politik och brittisk regleringsiver som skapat Camerons problem.
Hur en fundamental osäkerhet om Storbritanniens roll i Europa under de kommande fyra åren ska kunna bidra till investeringar är svårt att se.
Det är lätt att kritisera den europeiska politikens ofullkomlighet och brister, och det anser jag vara min och andras viktigaste uppgifter för att driva politiken rätt. Vi måste förändra budgeten, vi måste få respekt för gemensamma budgetpolitiska regler, vi måste öppna upp hela den inre marknaden för de produkter, tjänster och företag som kan göra våra ekonomier och Europa i sin helhet till en global tillväxtregion i världen. Problemen med att få ett snabbt genomslag för beslut beror på att det finns skilda uppfattningar och att Bryssel helt rätt inte är ensamt om makten.
Men vi måste samtidigt inse att det europeiska enandet har skapat ett bättre, stabilare och säkrare Europa än någonsin. Den inre marknaden har gett oss handel, investeringar, öppna finansmarknader, konkurrens och konkurrenskraft inom telekom,livsmedel, transporter och industri som vi annars inte varit i närheten av, vare sig Storbritannien eller Sverige. Den politiken väger långt tyngre än europeisk eller nationell klåfingrighet.
Men vi får inte glömma att det är den nationella politikens ofullkomligheter och brister som bär det grundläggande ansvaret för de problem vi var och en möter och som vi gemensamt delar. Och en grundläggande orsak till problem är en politisk uppgivenhet som kommit till uttryck i formuleringen: ”vi vet vad som behöver göras men inte hur vi blir omvalda om vi gör det”. Det är bristen på en gemensam europeisk vilja som har fört oss dit vi i dag är
Vi har därför två utmaningar för att på nytt förena Europa och för att göra världens största ekonomi till den världsledande marknaden. Vi måste reformera på nationell nivå för att uppnå nationell konkurrenskraft och vi måste reformera på gemensam nivå för att förverkliga möjligheten om världens mest konkurrenskraftiga kunskapsekonomi. Vi är beroende av de båda och av varandra och av en politisk vilja att göra det vi vet behöver göras.
I Europas huvudstäder kan vi fatta besluten som ger attraktiva villkor för investeringar, som begränsar offentliga utgifter till vad vi har råd med, som avvecklar monopol och statligt företagande, som öppnar upp för nyföretagande, som stärker sjukvård och som ger en bättre skola, och som stärker forskning och innovationsförmåga.
I Bryssel kan vi gemensamt utforma en långtidsbudget som prioriterar innovationer och utveckling genom att stödja regioners investeringar i infrastruktur, kvalificerade bredband och som sätter anslagen till forskning före bibehållna bidrag till jordbruk. Vi måste fullfölja den inre marknadens reformer från tjänstesektorn till en gemensam telekom- och energimarknad och lägga grunden för världens mest avancerade digitala ekonomi. Och vi måste se till att varje medlemsstat lever upp till de förpliktelser gemensamma beslut om reformer och regler för offentliga finanser innebär.
Det är den politiska viljan vi behöver. Utan den spelar det ingen roll vem som beslutar vad. Fråga inte vad Europa kan göra för dig utan vad vi alla kan göra för varandra.