Gunnar Hökmark

En dag med regn och uppehållsväder. Arbete både ute och inne samt lite förberedelser inför både val och den politiska agenda som ska formas under hösten.

Under våren präglades både politisk och ekonomisk nyhetsrapportering om krisen för ett antal länders offentliga finanser. Bristande förtroende, förbrukad trovärdighet och en politik som låtsades som ingenting ledde till en kris för Grekland som i sin tur riskerade att sprida sig till land efter land med stora underskott.

När det nu diskuteras inför hösten 2010 hur länder ska hantera sin ekonomiska kris och de stora offentliga underskotten finns det två linjer som står emot varandra, och som tyvärr ger en felaktig bild av vad det handlar om. Å ena sidan de som vill strama åt, å andra sidan de som vill behålla ekonomiska stimulanser i form av stora underskott.

Den senare linjen har visat sig leda in i skuldfällan och snabbt stigande räntor och men också accelererande kostnader för räntor. När ingen längre vill låna blir den linjen mycket snabbt omöjligt. Den omfattas numera bara av den socialistiska gruppen i Europaparlamentet, några socialdemokratiska ledamöter där och några socialdemokratiska kandidater till riksdagen, och vänstern i övrigt självfallet. De som medvetet vill marschera till Aten förnekar verkligheten som är ett akut hot mot allt vad välfärd heter.

Den första linjen är nödvändig men den är bara en del av det som är nödvändigt. Åtstramning av de offentliga finanserna måste göras, men måste förenas med de stimulanser som öppnar marknader för nya investeringar och innovationer. Men när åtstramning ställs mot stimulans faller detta bort och diskussionen begränsas till de keynesianska ramarna, som om vi glömt allt det som gett de senaste 30 årens oanade globala tillväxt.

Men det är också som om man glömmer bort hur världen runt om oss faktiskt ser ut och den utmaning som krisen egentligen innebär.

Den globala krisen är global för att världsekonomin numera är global i bemärkelsen hopvuxen och integrerad över gränserna. Men den drabbar framförallt de länder som under lång tid har tagit sitt ledarskap för givet. Det gäller Västeuropa och USA mer än andra.

I Kina, Indien, Brasilien och i en lång rad andra länder ser vi tillväxttal som vare sig de eller andra kunde tro för något år sedan, än mindre för ett decennium sedan. Krisens oroshärdar är de ekonomier som har ökat på utgifter och finansierat den med lån utan att säkra att man har en långsiktig tillväxt och betalningsförmåga som grund.

I Europa är Grekland ett arketypiskt exempel. De har genom uteblivna reformer och genom politiska beslut urholkat sin produktivitet och tillväxtkraft samtidigt som de ökat på utgifter och lån.

I det stora hela ser vi detta i den stora omvälvning som krisen blev, mellan den gamla världens industriekonomier som istället för tillväxt använde sig av lån för att finansiera ökat välstånd. USA´s av Kina finansierade upplåning med därav följande underskott och överskott skapade en ny relation i den globala ekonomin, där man kan säga att krisen satte punkt för det gamla och blev start för det nya. Från G7 till G20 eller G2 om man så vill.

Krisen drabbar Europa och USA på grund av låg tillväxt som inte hänger med omvärldens konkurrenskraft och innovationsutveckling. Där har vi bara sett början. Och det är den ännu större utmaningen än stora underskott, eller rättare sagt, problemen med de stora underskotten beror till mycket stor del på den låga tillväxtkraften.

Det gör att en diskussion som bara handlar om tillväxtstimulanser eller ej blir konstig.

De flesta europeiska ledare har nu accepterat att man måste återskapa balans i de offentliga finanserna men de har tyvärr inte insett att de då måste balansera med andra stimulanser i form av tillväxtreformer. Den diskussionen blir istället en fråga för 2020 och framtiden trots att de är nu vi skulle behöva en 2010 strategi för tillväxt som ger den stimulans som kan balansera minskade underskott.

Vare sig Greklands, Spaniens eller Storbritanniens problem kan hanteras utan tillväxt. Men vi får ingen tillväxt utan förtroende för de offentliga finanserna. Det som är frustrerande är som sagt att diskussionen stannar kring de offentliga finanserna, där vi på något sätt blir fångar av Keynes tankeapparat och totalt förtränger det vi lärt oss de senaste 30 åren: att marknadsreformer har gett en unik tillväxt. Och det är fortfarande så att där marknaderna är öppna, och öppnas, där har vi både tillväxt och solida finanser.

Där ligger den politiska och ekonomiska utmaningen: att på en gång ge en stabil grund för tillväxt genom stabila offentliga finanser och samtidigt reformera för en tillväxt som möter de krav en ny globaliserad världsekonomi ställer om vi ska vara ledande.

Det är denna debatt som jag tänkte försöka lägga till grund för arbetet med EPP:s ekonomiska och sociala kommitté men också för arbetet med den så kallade 2020-strategin i parlamentet. I grunden behöver vi en 2010-strategi som ger reformer för ökad tillväxt nu, då kan de påverka var vi befinner oss 2020.

Domen mot en av de röda Khmerernas ledare är första gången en kommunistisk regims terror och brutalitet har mött lagen. Och domen för Duch som han kallades blev hård. Nu väntar andra ledare högre upp i hierarkin som ansvarade för terrorns välde som ledde till miljoner döda i Kambodja.

Till saken hör att de röda Khmerernas folkmord kunde ske inom ramen för många västerländska intellektuella och politikers hyllningar till Pol Pot regimen. Jan Myrdal som ständigt anses vara lite chickt radikal. Socialdemokraternas Birgitta Dahl. Namnen på dem som reste dit, som hyllade och beundrade och gärna ursäktade var många inom den svenska vänstern. Det är en indirekt skuld som bidrog till att skyla över kommunistiska diktaturers våld och brutalitet med en filt av internationell medkänsla.

Domstolens beslut nu visar en enkel sak. Stora delar av den svenska vänstern gick några mördares ärenden. Inte för att de förstod vad de gjorde utan för att de inte förstod att socialistisk maktutövning leder till ett totalitärt samhälle liksom att förakt för mänskliga fri- och rättigheter aldrig kan ursäktas. Det var tusen och åter tusen kambodjaner som fick betala priset, även för omvärldens hyllningar.

Nordkorea hotar i dag med att använda kärnvapen om USA genomför sin övning med Sydkorea. Det är ett litet exempel på hur vansinnet i Nordkorea slår över i utrikespolitik. Det visar hur ohämmat Nordkorea är berett att agera. Torpederingen av ett sydkoreanskt örlogsfartyg för några månader sedan visar också att hotet om våld har sin relevans. Utan amerikanskt stöd och truppnärvaro skulle hotet mot Sydkorea utvecklas i ännu större omfattning.

En rödgrön svensk regering hade i denna situation utmärkt sig genom kravet på att amerikanska trupper ska dras hem. i skenet av Nordkoreas hot ser vi hur de rödgröna skulle spela vansinnet i händerna. Utan amerikansk närvaro skulle Nordkorea tro sig kunna använda ohämmat våld, även med ökad risk för kärnvapenanvändande. Ett svagare Sydkorea skulle inte göra Nordkorea mindre brutalt.

En dag med lite regn som i grunden är välkommet även om det känns som ett bakslag från den senaste tidens sommar.

I går kväll redovisades det stresstest av europeiska banker som kommittén för europeiska bankmyndigheter genomfört. Resultatet kritiserar något utifrån att det är få banker som inte klarar testet, vilket sägs tyda på att det är genomfört med alltför lätt hand.

Men de makroekonomiska villkor som har ställts upp har gällt lika för alla. Och det viktiga resultatet är att det europeiska banksystemet som sådant visar sig klara en betydande försämring av ekonomins villkor. Det bör ge viss påverkan på debatten om skärpta kapitalkrav på banker. Testet visar nämligen att det inte finns något generellt problem med de europeiska bankernas kapitaltäckning.

Med Internationella domstolens utslag i fråga om Kosovos deklaration om självständighet läggs en ny grund för utvecklingen på Balkan. Genom att konstatera att Kosovo inte bröt mot internationell rätt när man utropade sin självständighet blir det nu upp till Serbien och andra parter i konflikten att förhålla sig till detta, liksom till det erkännande av Kosovo det i sig innebär. Framtiden på Balkan måste nu utformas utifrån att Kosovos självständighet är en utgångspunkt för integrationen länderna emellan liksom integrationen gentemot Europa i övrigt.

Domen kommer säkerligen att utlösa ilska och vrede från de grupper som hårdast varit emot tanken på självständighet för Kosovo men nu blir det likväl det legitima i Kosovos självständighet som blir utgångspunkten för diskussioner om både Serbiens, Kosovos och regionens framtid.

Men nu ställs också krav på EU:s förmåga att välkomna nya medlemmar utifrån uppfyllda krav. Det gör att förhandlingarna med Kroatien nu får en ökad betydelse för utvecklingen i övrigt, liksom förhandlingarna med Serbien och Make

Ett snabbt slutförande av förhandlingarna nu med Kroatien visar att de Europavänliga krafterna i Serbien har mer att ge sitt land än nationalister som hakar sig fast vid Kosovo som en del av Serbien. Det är genom att bejaka utvidgningsprocessen som EU kan visa att de nationalistiska krafternas betydelse hör historien till och öppenheten till Europa till framtiden.

Gång efter gång kommer det förslag som bygger på att ny teknik är ett större problem än en möjlighet. Nu kommer kraven på att beskatta mobiltelefoner på grund av att de kan användas för musiknerladdning.

Det är en andefattig lösning som bara bygger på att beskatta människor för ny teknik och som motverkar utvecklingen mot en modern och verklighetsanpassad upphovsrätt.

Den snabba utvecklingen mot digitalisering ska understödjas, inte beskattas. Upphovsrätt ska hanteras genom att den moderniseras, inte genom att den ersätts genom skatter.

I Svenska Dagbladet i dag läser jag en av de mer märkliga inläggen från en generaldirektör, nämligen Arbetsförmedlingens, som hävdar att organisationen Svenskt Näringsliv vill ha hög ungdomsarbetslöshet eftersom det passar deras syften, att ungdomsarbetslösheten inte alls är så hög som statistiken anger och att det bara är för att det passar Svenskt Näringsliv som de hävdar att man ska ta statistiken på allvar samt att AF visst det vill sänka den och det har man bland annat visat genom att man har tagit i hand med Swedbanks vd, Peabs vd och Svenskt Näringslivs ordförande att den ska halveras under de kommande tre åren.

Det vill säga: de som hävdar att ungdomsarbetslösheten är för hög, eller hög, gör det av egna och ondskefulla syften, den är inte högre än vad som är rimligt men vi har skakat hand med några för att den ska halveras trots att den inte är så hög som de säger att statistiken säger eftersom det egentligen är fel på statistiken.

Kanske vore det bättre att Arbetsförmedlingens GD tog statistiken på allvar och gjorde mer än skakade hand på att den ska gå ner.

Svante Nycander skriver på DN debatt om den anti-liberalism som präglar kultursidor i det svenska medielandskapet. Hans exempel på liberala genomslag förundrar mig något eftersom de inte främst har att göra med individuell frihet utan snarare med en utveckling av rationalitet, tidsanda och modernism. Men likväl är hans poäng både viktig och tänkvärd.

I grunden hänger den samman med att de som ser sig som en intellektuell elit, och vill vara en del av den i andras ögon, och som anser sig ha sett ljuset mer än andra också vet hur andra bör leva.

Liberala värden och den enskildes frihet blir då till avsteg från det förment rationella som överheten och de särskilt upplysta ser som det självklara och ideala. Den enskildes olika uppfattningar stör det ideala. Ungefär som om dockorna i ett dockskåp börjar hitta på egna dumheter, eller om tågen i leksaksjärnvägen börjar avgå efter många olika resandes önskemål istället för drömmen om perfektionism.

Men de glömmer alla att den perfektionism och den intellektualitet de drömmer om bara sitter i deras egna ögon. Det är med den som med fåfänga, den ska betraktas på avstånd och med kritiska ögon. Men för dem som har sett ljuset är det svårt att se kritiskt på den stora tanka man har formulerat åt andra. Så därför har vi genom tiderna konsekvent sett hur de som vill se sig som intellektuella har gått före i ett avant garde, inte för frihet och demokratiska värden utan för en färdig bild av hur samhället borde utformas åt dem som ska leva i det.

De glömmer alla att den mänskliga faktorn inte är ett fel i stora system utan grunden för utveckling och nytänkande förutom medmänsklighet, känslor och respekt.

Freedom House´s karta över Mellersta Östern är belysande för den svenska vänsterns utrikespolitik. Ser man till frihetens tillstånd i Mellersta Östern är den svenska vänsterns politik omvänt proportionell till förekomsten av demokrati. Det vill säga ju mindre demokratiskt ett land är, ju mer dess regim förtrycker sina medborgare, desto mer förlåtande är vänstern. Och ju mer demokratiskt och fritt ett land är desto mer kritiskt är man.

Freedom House konstaterar i sin senaste rapport om demokratins tillstånd i världen att några av de värsta förtryckarregimerna i världen sitter i FN´s råd för mänskliga fri- och rättigheter samtidigt som man också konstaterar att demokratin under de senaste fyra åren har förlorat terräng, jämfört med den demokratiska världsrevolution som vi såg äga rum från 1980-talets mitt. Det var en utveckling som förändrade världen och som gav freden en ny möjlighet. Nu ser vi hur demokratin pressas tillbaka och därmed också att förutsättningarna för fred försämras.

En diktaturregim som Iran är aggressiv. Rysslands ledning är mer benägen att ta till våld så länge fria media inte kan granska den sammanblandning av personlig rikedom och makt som präglar dess ledande elit och Nordkorea kan bedriva en vansinnespolitik på folkets bekostnad utan att någon står till svars. Världens förtryckarregimer har goda vänner bland vänsterns tysta skaror som hellre demonstrerar mot demokratier.

Det är inget nytt men visar på hur viktigt det är att agera för en ny och fortsatt global frihetsrevolution. En regering som har företrädare som Lars Ohly kommer inte ta ledningen i det arbetet. De rödgrönas utrikespolitik hade istället som sin främsta profil att kräva att USA ska ta hem sina trupper och krav på en tuffare politik gentemot det land som lever under ett ständigt hot av sin regions diktaturer.

När miljontals människor förtrycks av sina regimer agiterar vänstern inte mot dessa regimer utan mot länder där alla kan rösta. Så skulle de rödgrönas bidrag till den globala ordningen se ut. Istället behöver vi en global allians för frihetens värden.

I en ledare kommenterar Dagens Nyheter den amerikanska kongressens senaste beslut kring ny lagstiftning kring finansmarknaderna. Ett viktigt påpekande är värt att understryka, nämligen att vi aldrig kommer kunna undvika framtida kriser genom regler som tror sig hantera den förra krisen.

Den viktigaste åtgärden för att möta framtida kriser ligger inte i finansmarknadslagstiftning utan i makroekonomisk stabilitet, en sund tillväxt som gör att vi har förutsättningar att möta kriser och balans i offentliga finanser.

Om vi däremot tror oss lösa framtidens problem genom att reglera marknaderna så dynamik och investeringar motverkas hotar vi just den makroekonomiska stabiliteten, tillväxten och balansen i de offentliga finanserna. Greklands problem beror inte på bristande kapitaltäckningsregler utan bristande respekt för att man ska ha lika mycket inkomster som man har utgifter. De amerikanska problemen bottnar i att man under lång tid stimulerade utlåning som man finansierade genom lån från Kina.

Krisen har däremot visat på svagheter i vår lagstiftning när det gäller det gränsöverskridande regelsystemet, övervakningen och transparensen. Detta bör vi åtgärda, men just för att hantera dessa problem, inte genom att lägga krav på finansmarknaderna som om de kunde undvika framtida kriser.