Gunnar Hökmark

En eftermiddag som ännu inte är slut men som handlat om Östra partnerskapet och formerna för en parlamentarisk församling som gör skäl för namnet och inte blir till en eftergift för den vitryska diktaturen. Ytterligare diskussioner kring hur vi ska utforma den nya utrikestjänsten, så att den inte blir en fritt svävande existens utan med tydliga ansvarsförhållanden. Redan har vi sett hur kommissionens ordförande utnyttjat ett vakum till att tillsätta honom närstående snarare än meriterade diplomater.

Kvällens diskussion i gruppen handlar om hur 2020 strategin ska kunna innebära tydliga krav på förändringar. Så är det inte ännu. Kommissionens förslag handlar fortfarande om mål, snarare än tydliga åtgärder och reformer. Den resolution som vi kommer att rösta om i morgon är tyvärr tämligen menlös och urvattnad. Så kommer det inte bli under den fortsatta processen, det är jag övertygad om med tanke på det stöd som finns för att vi ska gå vidare med konkreta krav och söka den majoritet som detta kräver. Det är min avsikt att EPP gruppen ska spela en ledande roll i en sådan process.

En morgon som började med delegationsmöte, därefter diskussion kring förslaget om en europeisk valutafond, för att kunna bistå länder i kris som i dag Grekland. Det är ett förslag som bara kan leda till underminerat ansvar för de enskilda medlemsstaterna och som lätt blir istället för att skärpa stabilitetspakten. Det som vi nu ser som svagheten i stabilitetspakten är att ett land som Grekland under lång tid har brutit mot reglerna, fuskat med redovisningen och i likhet med många andra inte haft de överskott i goda tider som krävs för att kunna möta växande underskott i dåliga tider.

Under eftermiddagen också ett möte med den nya kommissionären för utvidgningsfrågor Stefan Füle som kom att handla om hur vi går vidare med Östra Partnerskapet och inte minst frågan om Vitrysslands roll i den parlamentariska församling som ska bildas i slutet av denna månad. Hur man hanterar en diktaturregims parlamentariker samtidigt som man vill ha med landet i en process som gör att det lutar mer mot väst än mot Moskva, och bidrar till att även ett land som Ukraina ser mot väst, är inte en helt lätt fråga. Den handlar också om det budskap som man sänder till den demokratiska oppositionen i landet, som är hårt plågad av regimen.

Närmast på tur står diskussioner med nya Europaministern Birgitta Ohlsson samt diskussionen om EU-beslut kring mammaledighet. Den frågan tror jag dyker upp också i samtalet med Birgitta Ohlsson. Och sedan kommer eftermiddagen ytterligare domineras av frågor som rör det Östra partnerskapet och hur vi hanterar Vitryssland på ett sätt som inte leder till att vi förlorar en viktig kontakt med parlamentariker från Moldavien, Georgien, Ukraina, Azerbaijan och Armenien.

Economist tar i sitt senaste nummer upp vad den kallar Gendercide, det vill säga det faktum att det föds allt för få flickor på grund av att foster av kvinnokön aborteras runt om i världen. Det leder till alltför få kvinnor i de delar av världen där detta sker, och alltför många ensamma män. Men det sätter också fokus på de allt svårare etiska frågor som modern medicin och teknik ställer.

Det ställer också en av de mest grundläggande frågorna kring vårt människovärde. Kombinationen av fosterdiagnostik och aborter bereder vägen för en flickors värde relativiseras. När samhällen i det tysta accepterar att barn av ett visst kön får ett mindre värde accepterar vi att könen men också människor har olika värde.

Valet i Irak har präglats av våld men har likväl hållits, till skillnad fån alla de länder i regionen som inte har val men väl regiomens ohämmade våld mot medborgarna. De som har dödat och bombat i Irak är alla de grupper som i demokratin ser ett hot mot sina egna möjligheter att förtrycka andra. Det är deras hat som dödar, inte ansträngningarna att utveckla en demokrati. Och som förhandlingarna med Iran kommer att visa denna vecka så är det den totalitära diktaturen som mer än något annat hotar freden i denna del av världen, inte tanken på demokrati.

För min egen del är det en kväll med förberedelser inför den kommande veckan. På måndag får jag återrapportering från Europaparlamentets fakta mission till Vitryssland och frågorna om hur det vitryska parlamentet överhuvudtaget ska ha någon roll i den parlamentariska församling som ska bildas för att ge det Östliga partnerskapet, med ländernaVitryssland, Ukraina, Moldavien, Azerbadjan, Armenien och Georgien i dialog med EU, en politisk och parlamentarisk förankring. Då lägger vi också fast strategi inför kommande möten med dessa länders parlament samt för hur EPP-gruppen ska utveckla sina kontakter i dessa länder.

På måndag blir det också en debatt i plenum om den så kallade internationella finansiella transaktionskatten som är en variant på Tobinskatten. Populär bland dem som vill reglera finansmarknader därför att de tror de är dåliga för ekonomin, mindre populär överallt där det finns underskott på kapital och där en internationell skatt leder till högre kostnader och mindre kapital.

En första resolution kring inriktningen av den nya 2020 strategin kommer parlamentet ta, med tydliga tecken på återfall i viljan att hellre tala om hur mycket bättre vi ska bli än vilja att göra de reformer som krävs för ökad konkurrenskraft. När jag har sett vad Europas socialdemokrater vill göra är det uppenbart att det mer handlar om att retlera och styra än att öppna upp för en dynamisk ekonomi.

Förhandlingar kring de alternativa investeringsfonderna där jag hoppas få genombrott för att inte belasta riskkapital med ny byråkrati, och för att vi ska kunna ha en mångfald av små och stora aktörer som tillsammans sprider riskerna.

Den europeiska tillsynsmyndigheten kommer kräva en del diskussioner innan förslagstiden går ut.

Budgetpolitiken och exitstrategierna kommer jag denna vecka diskutera för att säkra en klar majoritet som fullföljer den återhållsamma inriktning som blev parlamentets även i mitten av krisen. Tänkte i denna fråga också fullfölja en debatt med Poul Nyrup-Rasmussen som i förra veckan påstod att Danmarks budgetunderskott var bland de snabbaste växande i en debatt där jag frågade honom om han föredrog den politik som socialdemokrater ville driva igenom i hela EU men som följdes i Spanien och Storbritannien men inte i Sverige och Danmark.

I sanningens namn trodde jag att att Danmarks förre statsminister hade rätt i frågan om Danmark, även om det handlar om en annan regering. Men som det visade sig är det just Danmark och Sverige som har klarat sina underskott bäst. Så frågan är om Europas socialister föredrar socialistisk politik så mycket att de hellre tar konsekvenserna i form av höga underskott och arbetslöshet än alternativet.

Socialdemokraternas Lena Hallengren tycks tro att det är avregleringen av järnvägar som har gjort spåren sämre nu i vintertider. Det får i det närmaste karaktäriseras som en socialdemokratisk barnatro att det är avregleringen som skulle göra att växlar fungerar sämre när de är dåligt underhållna och bättre om de förstatligas. I all sin enkelhet ser vi nu konsekvenserna av det som både SJ och Banverket liksom andra under lång tid påpekat, nämligen att svensk infrastruktur har ett försummat underhåll. Det är en försyndelse som sträcker sig över en lång tid tillbaka, med ett betydande socialdemokratiskt ansvar. Nu har vi fått ökade anslag för underhåll, men det tar tid. Men det är inte på grund av att Banverket och inte SJ sköter spåren som kylan har slagit ut växlar och annat.

Astra Zenecas nedläggning av forskningsverksamheten i Lund visar på en större utmaning för svensk forsknings- och företagarpolitik. I takt med globaliseringen blir företag allt mer globala med olika forskningscentra i olika delar av världen. Deras utveckling beror i hög grad på de förutsättningar som enskilda forskare möter vad gäller skatter, forskningsanslag, forskningsmiljö liksom andra yttre förutsättningar. Ledande forskningskluster inom biomedicin finns i Bangalore, Peking, Boston och San Francisko, förutom ett antal andra mycket stora och kraftfulla forskningscentra som Cambridge och Oxford om vi bara ser till Europa.

Den svenska forskningen och den höga graden av investeringar i forskning som Sverige har är beroende av näringslivets investeringar, den svenska statens forskningsanslag är inte av den nivån att den gör Sverige ledande. Det innebär att risken för att vår roll som forskningsnation riskerar att undermineras om vi inte ser till att skapa så pass mycket bättre förutsättningar att vi kan stå ut och attrahera mer forskning. Det kan vi göra genom att ytterligare prioritera forskning i den svenska budgeten. Det behöver vi göra eftersom det svenska välståndet är beroende av att vi är oproportionerligt stora när det gäller forskning just på grund av de stora företagen, och ska vi kunna behålla en volym av forskning som är större än vad vår ekonomi och befolkning ger anledning till måste vi se till att det finns så mycket starkare och bättre finansierade forskningscentra i Sverige att vi kan attrahera istället för att förlora.

Det innebär också att vi måste skapa förutsättningar för att nytt företagande kan växa fram i större och snabbare omfattning kring våra forskningscentra. Den allra första åtgärden för lägga grunden för att vi ska kunna bevara och utveckla en ledande ställning är att de rödgröna inte vinner valet i höst. Med återinförande av förmögenhetsskatt, politiskt styrd forskning, höjda inkomstskatter och avskaffade avdrag för hushållstjänster kommer vi finna att förutsättningarna både för företagande, forskning och forskare urholkas i Sverige.

Det vilar något doktrinärt över de rödgrönas valrörelse och löften inför en eventuell rödgrön regering. RUT-avdraget som gett uppemot 10 000 nya jobb, än så länge, och som fått in fler människor på arbetsmarknaden, ska avskaffas. Inte för att det är dåligt utan för att bara vissa sägs kunna använda sig av det. För ledande s-politiker har det uppenbarligen blivit populärt även om användningen är bredare än så, och kommer att bli det.

Jobbskateavdragen som steg för steg sänkt skatterna för vanliga inkomsttagare ska avskaffas för att därmed uppnå höjda skatter, inte för att det finns ett budgetproblem om nu höjda skatter skulle vara svaret på det utan för att man vill att staten ska öka sina utgifter och hushållen minska sina.

Afghanistan finns knappt med i den gemensamma rödgröna utrikespolitiska plattformen, de svenska insatserna inte alls. EU omnämns som något främmande som tvingats på Sverige, inte som en del av vår politiska process och en viktig plattform för svensk politik. Höjda skatter, en utrikespolitik som låtsas bort Afghanistan och EU samt avskaffade jobb inom hushållssektorn. Det skiner inte modernisering och framtid kring detta, än mindre internationellt engagemang och ansvar.

En dag som ägnats möten åt ett antal olika frågor kring ny lagstiftning om de finansiella marknaderna, där bland annat frågan om en europeisk myndighet för övervakning och tillsyn över de banker, försäkringsbolag och värdepappersföretag som agerar över gränserna är en viktig del. Än viktigare är de frågor som nu efter krisen nu kommer upp kring kapitaltäckning, där alltför många tror att man skapar säkerhet bara genom att höja kapitaltäckningskraven.

Det är naivt och lite för enkelt eftersom de stora systemriskerna ligger bland annat i hur de offentliga finanserna sköts. Och höjer vi kraven minskar vi utlåningen och tvingar fram högre räntenivåer. Det ger inte stabilitet på finansmarknaderna, tvärtom.

Några av dagens möten här på kontoret har handlat om riktlinjerna för återhämtningspolitiken och återgången till offentliga finanser i balans, de så kallade exitstrategierna, där socialistgruppens företrädare har lagt förslag med samma inriktning som socialdemokrater i hela Europa har agerat för, nämligen acceptans för fortsatt stora underskott, stor upplåning och stora skuldbördor. Jag vill istället driva igenom tydliga krav på hur underskotten ska minskas för att vi inte ska få räntor för statsskulder istället för välfärd i våra budgetar och för att frigöra pengar till investeringar i nya jobb. Det har jag som EPP gruppens företrädare goda förhoppningar att kunna göra. Då ska vi också lägga grunden för minskade offentliga stimulanser men en gradvis stimulans av ekonomin genom reformer som gör investeringar mer attraktiva och som öppnar upp mer dynamik på marknaderna.

Under dagen har jag också lagt upp arbetet för våren när det gäller EPPs´ekonomiska politiska arbetsgrupp som jag leder. Vi kommer börja med att diskutera hur EU och medlemsstaterna nu ska fasa in den nya Lissabonstrategin, göra den konkret och inriktad på reformer istället för allmän halleluja samt inriktad på det som ger ökad tillväxt och fler jobb.

Utöver detta har vi inom EPP gruppen hunnit med att i ett antal fora diskutera själva strategin i parlamentet inför nästa veckas första budskap från parlamentet kring just 2020 strategin.

Nu ägnas kvällen åt diskussion kring de finansiella marknaderna och  samarbete med andra partigrupper för att etablera majoriteter där det behövs och går.

Gaz de France investeringar i drygt 10% av Nordstream skapar inte högre energisäkerhet men större beroende till Ryssland samtidigt som försäljningen av fyra örlogsfartyg av Mistralklassen, en slags mindre hangarfartyg för att snabbt utveckla militär styrka, något som Ryssland ansåg sig sakna i kriget mot Georgien, innebär en uppluckring av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Samma nation som Frankrikes president förhandlade med för att stoppa marschen mot Tiblisi i agusti 2008 får nu köpa den krigsmateriel Ryssland då ansåg sig sakna. För de baltiska länderna och för Polen innebär det en försvagad säkerhetspolitisk situation, för Östersjön är det ett led i allt större ryska anspråk på att demonstrera militär förmåga, inte i termer av gamla invasionsanfall utan i termer av en äldre doktrin än så, nämligen styrkemanifestation.

En dag som har kommit att fokuseras på att samla en majoritet i parlamentet kring en återhämtningsstrategi som prioriterar stabila finanser tillsammans med reformer som frigör investeringar och en ökad dynamik. För många medlemsstater i EU håller skuldbördan på att leda till så höga årliga räntekostnader att kommer att tränga undan grundläggande utgifter för välfärd, samtidigt som de skapar ett tryck uppåt på ränteutvecklingen.

En sund ekonomisk strategi ut ur den stora upplåningen måste bygga på att man nu drar ner på underskotten samtidigt som ECB och centralbankerna kan ligga kvar på låga räntor. Annars blir risken den omvända, att underskotten kvarstår och ECB med flera tvingas höja räntorna i början på en konjunkturuppgång. Genomför man dessutom reformer som stimulerar investeringar och öppnar upp marknader för nya investeringar och nytt företagande kan man den vägen stimulera ekonomin mer långsiktigt samtidigt som underskotten krymper.

För socialdemokraterna i parlamentet är strategin den omvända. De har lagt förslag som innebär att underskotten och den offentliga upplåningen ska kvarstå så länge som möjligt, samtidigt som de motsätter sig reformer som innebär ökade investeringar och öppnare marknader. I Sverige ser vi till exempel hur s vill återinföra förmögenhetsskatten och avveckla avdraget för hushållsnära tjänster. Under veckan hoppas jag kunna presentera en bred inriktning på en återhämtningsstrategi som lägger grunden för arbetet med 2020 strategin. Det kräver att vi slutar tala om att EU ska bli den världsbästa ekonomin och istället genomför världens bästa reformer. Det är full möjligt och jag hoppas det kan bli en majoritet för den inriktningen i parlamentet och inför de diskussioner som ska prägla den konkreta politiken.

En blogg som återkommande sysslar med utvecklingen i Baltikum och den ekonomiska utvecklingen där är tidigare Europaparlamentarikern Per Stenmarcks. Värd att läsa.