Så verkar det som om världsekonomin gradvis förbättras. För Europa betyder signalerna om en uppgång i USA mest. Det ger förhoppning om en större möjlighet till återhämtning även i den europeiska ekonomin. Små tal ger stora förändringar när det gäller bankers stabilitet, därmed deras utlåning och underskottens storlek i förhållande till samhällsekonomin.
Men det räcker inte med den uppgång som världsekonomin kan ge. Södra Europas problem är konkurrenskraften och även om bristen på konkurrenskraft lite grann lindras av en uppgång innebär det likväl en fortsatt eftersläpning med fortsatt samma strukturella problem som ledde oss in i den djupare krisen.
Den långsiktiga kraften i utvecklingen ger både en bättre världsekonomi men också en fortsatt eftersläpning för Europas del. Det visar både på ytligheten hos domedagsprofeterna som förkunnat en omedelbar katastrof de närmaste 10 dagarna de senaste åren och de politiska ledare som efter varje toppmöte och en ny omgång lånegarantier i åtminstone 10 dagar upprätthållit tron på att problemen var lösta. Eftersom problemen är strukturella kan man inte lösa dem med att garantera nya lån. Och ser man tillbaka på de gångna två åren är det frapperande hur lite reformer som har gjorts för tillväxt vid sidan om de mest akuta budgetåtgärderna.
Det gäller på EU-nivå där reformprocessen i princip gått i stå, under förevändning att en marknadsekonomiska reformer, som ger jobb och investeringar, inte lever upp till en social agenda samtidigt den sociala agendan har urholkats av underskott och vikande tillväxt. I den delen är det i Spanien och Italien som vi nu ser ljuspunkter i form av en politik som inte bara sparar och höjer skatter utan som också genomför strukturreformer.
Det är något som vi behöver göra i hela EU. I nord som i syd och även i Sverige. Ska vi värna vår konkurrenskraft, och helst stärka den, och utveckla skärpan i kunskapsekonomin krävs även hos oss reformer som gör att företagande lönar sig, att utbildning premieras och att arbetsmarknaden bejakar rörlighet samtidigt som vår välfärdssektor behöver utvecklas mot både större produktivitet, nytänkande och omsorg gentemot den enskilde.
När världsekonomin utvecklas sker det nämligen även i andra delar av världen. Där sker satsningar på ny teknologi, nu forskning och innovationer i en takt vi aldrig tidigare har sett. Den utvecklingen bör Sverige, Norden, Östersjöområdet och Europa ta ledningen i.